Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (2)

Han skulle kalla Silverhielm för Kusen så många gånger att öknamnet fastnade.

Med Gustaf Dahlén var det enklare. Så hette ju AGA-fyrens uppfinnare och eftersom den här Gustaf Dahlén hade nervösa blinkningar så skulle öknamnet få bli Blinkfyren. Det var ett perfekt öknamn, det skulle fastna direkt och det var dessutom sårande eftersom det syftade på ett lyte.

Kusen och Blinkfyren skulle han kalla dom.

– Kom omedelbart hit! tjöt Silverhielm.

Erik låtsades inte höra och låtsades inte märka att all aktivitet vid bordet hade avstannat. Han åt vidare med spelat lugn en stund innan han upprepade numret:

– Konstigt jag tyckte jag hörde det där hästgnägget igen.

Då sprang Silverhielm upp från sin plats så att stolen bakom honom välte och banade sig ner mellan borden mot Eriks plats. Erik reste sig snabbt och höjde garden till hälften. Det borde vara tillräckligt för Silverhielm att stanna och tveka, vilket han mycket riktigt gjorde.

– Lilla Silverhästen har visst blivit lite spattig, sa han och hånlog Silverhielm rakt in i ögonen och låtsades inte se hur Silverhielm drog tillbaks höger hand för att måtta ett slag.

En sekund av tvekan. Var det verkligen möjligt att Silverhielm tänkte slå det slaget som han annonserade så tydligt? Bäst att vara beredd på något annat. OCH SÅ INTE SLÅ TILLBAKS VAD SOM ÄN HÄNDE.

Men Silverhielm slog just det slag han annonserat och Erik fångade lätt upp slaget på vänster underarm samtidigt som han tog ett kort steg framåt så att hans ansikte kom bara någon decimeter från den förbluffade Silverhielm som tydligen inbillat sig att han skulle träffa.

– Det där klarar du aldrig, lilla Silverhästen, hånade Erik och tog ett snabbt steg bakåt igen för att kunna gardera ett knä mot underlivet eller en vänsterkrok samtidigt som han sänkte garden för att fresta Silverhielm till ett nytt försök. Silverhielm tvekade ett kort ögonblick och låtsades sen måtta ett slag, men eftersom det syntes i hans ögon att han inte tänkte slå ut slaget rörde sig inte Erik. Knepet var alldeles för enkelt – måtta ett slag och få motståndaren att gardera sig fel.

– Försvinn ut från matsalen, väste Silverhielm och pekade på dörren med en vid gest som måste ha synts över hela matsalen.

Erik bestämde sig för att chansa.

Hånleende vände han sig sakta om och drog långsamt ut sin stol och satte sig ner och tog upp kniv och gaffel och skar långsamt genom en bit slottsstek (han fick inte ha en gaffel i munnen om Silverhielm klippte till bakifrån) och medan han skar i köttet sa han någonting till den som satt mitt emot för att kunna se upp från tallriken på ett sätt som såg obesvärat ut (måttade Silverhielm slag bakifrån skulle det synas direkt i ögonen på killen mitt emot).

Men Silverhielm slog inte – alltså gick chansningen hem – i stället var han dum nog att börja skrika hotelser bakom ryggen på Erik.

Hotelserna handlade om Klosternatten.

Då visste Erik att faran var över och att han lugnt kunde stoppa den uppskurna köttbiten i munnen och börja tugga. Silverhielm gick hotande och morrande och satte sig. Det första slaget var vunnet.

– Värst vad den där Silverhästen är ute och travar i gången, sa han och realskoleeleverna mitt emot log tveksamt.

Om några dar var det lagom att byta Silverhästen till Silverkusen. När man drivit igenom Kusen kunde man kanske variera det med Snorkusen. Med tillräckligt mycket hån skulle det kanske gå att ta loven av Silverhielms alla löften om ny regim under valkampanjen dagen innan. Säkert var det inte, men det var i alla fall värt ett försök. Men just nu var det bara ett litet problem. Det stora problemet var Klosternatten.

För nu var Silverhielm tvungen att åstadkomma en formidabel klostring. Silverhielms heder stod på spel, han hade lovat en hel del under valkampanjen.

När de strömmade ut från matsalen hade det redan börjat mörkna. Det var en blåsig kväll med ganska konstant och häftigt regn. Det var troligt att det vädret skulle stå sig natten ut.

Några gymnasister trängde sig förbi honom i matsalstrappan och låtsades som av en händelse tala om den kommande nattens begivenheter.

– Och den där jättekäftiga killen i trefemman, vet ni vad dom ska göra med honom?

– Nä men det måste väl bli något i hästväg?

– Ja dom har visst samlat skit i en tunna och... ja då förstår ni va...?

När han kom in på rummet låg Pierre på sin säng och läste Odysséen och försökte se ut som om han var djupt försjunken.

Erik började med att undersöka låset till dörren. Dörrhandtaget bestod av en oval vridknopp på båda sidor om dörren. På insidan satt vridknoppen så nära dörrposten att det gick att blockera vridrörelsen om man klämde in en psalmbok mellan dörrhandtaget och dörrposten. Men skruvarna som höll ihop låskonstruktionen satt på utsidan av dörren och den gick inte att låsa med nyckel. Det såg inte så bra ut.

– Det där går inte, sa Pierre utan att se upp från sin bok, för om dom har en skruvmejsel med sig så kan dom demontera låset utifrån och då hjälper ingen psalmbok, inte ens en Bibel.

Det var uppenbarligen en alldeles riktig iakttagelse.

– Tror du att det går att spika igen dörren? undrade Erik.

– Nej då bryter dom upp den och så får du betala för en ny dörr dessutom. Det har redan prövats.

Pierre dolde ansiktet bakom boken och låtsades fortfarande läsa. Erik gick och satte sig på sin säng.

– Ta ner boken Pierre, vi måste snacka om det här. För det första, när börjar själva Klosternatten, när kommer dom och hur många är dom?

Pierre la sakta ner boken mot sängöverkastet. Han hade en konstig glans i ögonen, nästan som om han hade gråtit.

– Natten börjar efter släckningen halvtio. Dom kan komma närsomhelst mellan klockan halv tio och fyra på morgonen. Det är hela Rådet på en gång, tolv stycken, du har inte en chans.

– Nej det ser ju mörkt ut. Vad tror du dom kommer att göra?

– Jag vill helst inte tänka på det.

– Nej men vad tror du?

– Man har ju hört allt möjligt snack hela dan. Är du rädd?

– Ja.

– Du till och med erkänner att du är rädd, det trodde jag aldrig.

– Äh, Pierre, man är alltid rädd innan en fajt. Mer eller mindre kanske, men nästan alltid.

– Ja men har du varit med om nåt sånt här, jag menar en fajt som du måste förlora?

– Ja med farsan du vet men det är ju en annan sak. Nej aldrig på det här viset. Men vi måste tänka ut något, vi har precis två timmar på oss. Vad brukar dom göra som ska klostras?

– Dom går och lägger sig om vanligt. Och så väntar dom förstås. Jag vet en del som till och med somnade innan dom kom. Jag själv somnade när jag var ny.

– Va har du klostrats?

– Mm.

– Vad gjorde dom då?

– Inget särskilt, släpade ut mej i duschen bara, jag hade inte varit så särskilt käftig tydligen.

– Men eftersom du är klostrad en gång och inte ny så kommer dom inte att röra dej den här gången?

– Jag vet inte. Det är ju det där fnattet Silverhielm har om vår upprorsrörelse, vår ”underjordiska såsseverksamhet” du vet. Men om jag får en släng av sleven så blir det ju inte... jag menar det är ju dej dom vill åt.

– Mm.

Tror du man kan komma in i slöjdsalen så här dags? Har alla lärarna nyckel dit?

– Ja hurså, tänker du hämta en yxa eller vadå?

– Nej några småsaker bara, jag är tillbaks om ett tag.

Erik gick hem till Tosse Berg och ringde på.

– Hej sa han, jag behöver din hjälp.

Tosse Berg släppte snabbt in honom och drog igen dörren i nästan samma rörelse men började sen komma med undanflykter. Lärarna kunde inte lägga sig i, det var ett satans oskick och osportsligt och fegt men det var inte mycket en vanlig gymnastiklärare kunde göra. Erik förklarade att det var inte så han hade menat, det var en liten tjänst bara. Kunde han få låna nycklarna till slöjdsalen?

Tosse Berg tvekade. På ett villkor och det var i så fall att Erik sanningsenligt talade om vad han skulle hämta där. Javisst, han skulle bara ha en bit ståltråd och en plattång, absolut ingenting annat.

På hedersord ingenting annat? Nej, på hedersord ingenting annat. Och fick man fråga vad dom småprylarna skulle användas till?

– Det förstår du väl i alla fall. Snälla Tosse du fattar väl att jag inte tänker ge mej hur lätt som helst.

– Nej det har jag inte trott, men vad ska du ha grejerna till?

– Fråga inte mer så är du inte inblandad. Jag ska i alla fall inte misshandla någon rådis eftersom jag inte vill bli relegerad och vi har ju en del ogjort i skollaget, inte sant.

– Du är en fighter Erik. The whole world loves a fighter, ja utom möjligen här på Stjärnsberg. Lycka till!

Tosse Berg tog honom hårt i hand och gav honom nycklarna. Tio minuter senare var han tillbaks på rummet med ståltråden och tången. Pierre låg kvar på sängen i samma ställning med Odysséen framför sig.

Erik gick fram till fönstret och började vira ståltråd runt fönsterhakarna. Så drog han åt ståltråden med plattången hårt och omsorgsfullt och knep av de utstående virade ändarna.

– Vad ska det där tjäna till? undrade Pierre.

– Vi bor i markplanet nästan och det finns bara två vägar in i rummet. Slår man in bara två små fönsterrutor kan man sträcka in handen och haka av hasparna och då går det att ta sig in genom fönstret även om dörren är blockerad. Men från och med nu har dom bara en väg in.

– Du kan ändå inte försvara dej mot dom. Du får ju inte skada en rådis och här kommer dom och är rådisar allihopa.

– Mm.

Du vet att det är så. Men dom vet inte och dom är lite rädda precis som du och jag är det. Kom så går vi ut i tvättrummet, jag ska nämligen möblera om lite här inne sen.

– Men hur ska du kunna försvara dej utan att försvara dej?

– Det är just det som är problemet. Men vi har lite mer än en timme på oss innan natten börjar och det är en sak vi måste göra upp innan.

Frågan gällde Pierre. Det bästa vore kanske om Pierre inte fanns i rummet när dom kom? För om Pierre fanns med i rummet och dom lyckades ta sig in allihopa så var allt förlorat och då skulle dom inte bara roa sig med Erik. Men om Pierre å andra sidan fanns nånannanstans så skulle dom nog inte börja leta efter just Pierre. Och Jakobsson fyra dörrar längre ner i korridoren var sjuk i mässlingen eller vad det var och låg på sjukstugan. Alltså fanns det en säng ledig där. Rumskompisen skulle inte mucka om man förklarade läget. Pierre kunde alltså gå och lägga sig i Jakobssons säng.

Pierre satte sig upp på sängen, stoppade in ett bokmärke i boken innan han la den ifrån sig på skrivbordet.

– Nej, sa han till slut, så får det inte bli, jag menar så gör vi inte.

Han tänkte efter en stund innan han fortsatte.

– Du är min bästa vän Erik så jag tänker inte gå och lägga mej nånannanstans.

Erik tvekade. Pierres tonfall lät alldeles bestämt.

– Då säger vi så, sa Erik, och vad som än händer så är du den bästa kompis jag någonsin haft. Du är modig också, din lilla jäkel. Jag tänker bara på en sån sak som när du stack ifrån tokiga Bävern vid bajonettövningen.

– Äsch, sa Pierre, men man måste ju ha principer. Det måste man. Då går vi ut i tvättrummet och får det avklarat?

När de kom tillbaks från tvättrummet drog Erik fram deras gemensamma byrå framför dörren. Byrån gick precis in i det smala utrymmet framför dörren mellan väggen och garderoben. Byrån var ganska hög och täckte mer än halva dörrutrymmet. Det såg bra ut.