×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

"Ondskan" Jan Guillous, Kapitel 1: Slaget träffade högt...

Kapitel 1: Slaget träffade högt...

Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog. Här vid middagsbordet siktade farsan för det mesta på näsan och försökte träffa med en handledssnärt och baksidan av fingertopparna. Det gjorde inte ont när ett sånt slag träffade. Men det var en stum vit känsla att få det där retsamma slaget mitt på nosen. Hellre kindbenet.

Farsan var stolt över slaget eftersom han inbillade sig att han kunde slå det snabbt och överraskande. Men för Erik som kände farsans alla slag och finter säkert som multiplikationstabellen var det lätt att upptäcka den där ryckningen under farsans högra öga som aviserade slaget. Vid middagsbordet kunde det i regel bara handla om en länge och väl annonserad örfil slagen med vid högersving eller också detta maskerade slag med handledssnärt från andra hållet som siktade på nosen. Det senare var mera avsett som en förolämpning än för att skada.

Han hade utan svårighet kunnat luta huvudet tillräckligt långt bakåt för att farsan skulle missa helt. Men då fanns risken att gubbjäveln skulle tappa kontrollen och kasta sig rakt över bordet för att träffa med en vänsterkrok eller rak höger mot ansiktet. Porslin kunde gå sönder, i värsta fall kunde hela bordet välta. Då fick han skulden och det kunde förlänga eftermatenstryket med upp till en halvtimme.

Därför gällde det att inte låta farsan missa helt när han slog sitt maskerade slag med handledssnärt. Det krävde disciplin och träning att bara vrida huvudet så långt att farsan missade nosen men träffade på kinden.

– Jaha, sa farsan muntert, idag tar vi borsten och tjugofem rapp.

Det var en ovanligt lindrig dom, nära minimum. Tjugofem rapp med klädesborstens baksida tog bara lite drygt tjugo sekunder och sen var det över. Då skulle han slippa gråta, han ville inte gråta när farsan slog. Det gick att låta bli att gråta så länge man kunde hålla andan.

Björkris, som var både långsammare och mera smärtsamt än klädesborsten, gick att uthärda till ungefär 30 rapp. Det var ingen konst att hålla andan i 35 sekunders stryk med björkris.

Hundpiskan var värst. Det var som att bli punkterad redan vid första snärten. Luften slogs ut med första blodstrimman. Det var som ett litet hål där det pyste och väste och sen slogs hålet upp till riktig gråt. I värsta fall redan halvvägs efter tolv tretton rapp.

Om man grät och samtidigt vred sig för att undvika slagen så blev farsan upphetsad och slog hårdare och tappade räkningen. Eller också stannade han upp och talade omständligt om att han nu måste lägga till tio rapp för att man försvårade stryket.

Tjugofem rapp med klädesborsten var alltså nästan ingenting. Det gällde bara att inte visa sig för tacksam för då kunde det bli tillägg. Och sen måste man naturligtvis ha turen på sin sida under resten av middagen: inte tappa saltkaret, inte sträcka sig över bordet, inte bre mackan på fel sida, inte reta upp lillbrorsan, inte välta mjölkglaset, inte skala potatisen för slarvigt osv. Då blev det tillägg. Eller om farsan upptäckte någon annan anledning, vilken som helst:

– Det var ena vidriga sorgkanter du har under naglarna. Och vid matbordet! Det blir fem rapps tillägg, sa farsan.

Trettio rapp med klädesborsten var nästan ingenting. Man kunde lätt hålla andan och koncentrera sig på att inte skrika eller sprattla i 30 sekunder.

Det var i mitten av september och en kylig dag med klar luft och stark sol. De åt tidig middag och solreflexerna lekte i vinglasens slipmönster. Han följde en tjock solstråle med blicken och tänkte sig att alla dammkornen bildade en vintergata och att det just nu kunde hända sig att jätten vid det kosmiska middagsbordet med den galna farsan blåste ut luft till en tyst vissling så att dammkornen virvlade om varandra så att alla planeterna slets ur sina banor och jorden krossades av en lika plötslig som total katastrof.

– Lek inte vid matbordet, fem rapps tillägg, sa farsan som tydligen upptäckt att han blåste efter dammkornens vintergata.

Men trettiofem rapp med klädesborsten var fortfarande inget att bekymra sig om.

Det var lätt att koncentrera sig under trettiofem rapp med klädesborsten, åtminstone om huden på baken och ryggen var någorlunda hel.

Han betraktade än en gång ljusstrimman med dammkornen. Han kalkylerade nöjet att blåsa på planetsystemen en gång till mot ytterligare fem rapp. Men han avstod eftersom det hade kunnat uppfattas som en avsiktlig provokation och då skulle farsan inte bara lägga till fem rapp utan dessutom övergå till något värre instrument än klädesborsten. Det var det inte värt.

Han fantiserade att han blåste in i planetsystemet.

Bakom kakelugnens mässingsluckor sprakade brasan. Det lät som granved och inte den dyrare björkveden. Borta vid ena kortväggen lyste det starka solljuset upp en ljus fyrkant i tapeten. Där hängde en tavla igår. Nu hade dom alltså sålt en tavla till. När familjen flyttat in till stan från den Rika Förstaden hade hela väggen i matsalen till en början varit full med tavlor.

Efter middagen var han noga med att hjälpa till att duka ut för att inte åka på nya tillägg. Efter utdukningen gick mor ut i köket för att göra kaffe. Då var det dags att gå med farsan in i deras sovrum för att klara av eftermatenstryket.

– Dra ner byxorna och böj dej fram, sa farsan mekaniskt och grep efter klädesborsten.

Han hörde på farsans tonfall att där inte fanns någon lurande fara. Farsan var lugn och kontrollerad idag och det hela skulle vara snabbt avklarat. Han drog ner byxorna och böjde sig framåt. Samtidigt som farsan höjde armen till första slaget drog Erik ett djupt andetag, blundade och knöt händerna. Det hela gick snabbt och så var det bara förolämpningen kvar.

– Vänner igen? frågade farsan och sträckte fram sin hand.

Om han inte skakade hand fick han hela omgången stryk en gång till.

– Vänner igen, sa han och log. Han tog farsan i handen. Sen drog han upp byxorna och gick in på sitt rum och fram till grammofonen. Elvis Presleys nya låt hette Heartbreak Hotel.

Han låg på sin säng och tittade längs spindelväven i stuckaturen och utefter takets sprickmönster och han såg sig själv som rockkung på en scen långt bort i det fria landet i väst. Han försökte härma Elvis Presleys främmande ord och han låg länge så och kände sig helt lycklig.

Det var en dag då allt hade gått perfekt. Och dessutom blev det inget särskilt med eftermatenstryket och den tidiga middagen tydde på att farsan skulle jobba från ganska tidigt på kvällen.Farsan var hovmästare på en krog, även om han för det mesta kallade sig för direktör. När farsan jobbade tidigt kunde man gå på bio. Det fanns tre biografer där han kunde komma in på barnförbjudna filmer och den närmaste visade en krigsfilm från Korea. Den skulle han se och han skulle gå ensam för att utan något snack med någon annan njuta av att allt hade gått så bra denna dag.

Han hade varit tvungen att klå upp Fyrtornet. Det hela hade till sist blivit oundvikligt och om han inte klarat av det hade han inte haft sitt gäng kvar. Gänget lydde bara så länge man vann. Det var egentligen orättvist eftersom det fanns viktigare saker än att vinna slagsmålen för den som skulle bestämma över ett gäng. Men duellerna var det mest påtagliga kompetensprovet och duellerna måste vinnas och när han tänkte närmare på saken hade han vetat i över ett halvår att dagen måste komma då Fyrtornet utmanade honom.

Men Fyrtornet skulle aldrig kunna överta gänget. Fyrtornet kunde slåss men han kunde inte snacka och om han vann matchen så skulle det bara leda till att gänget sakta upplöstes så att han till slut fann sig alldeles ensam utan någon som löd honom. Där skulle han stå mitt på skolgården ensam utan att förstå varför. För det räckte ju inte med att vara starkast.

Fyrtornet var nämligen starkast, om det kunde det inte råda någon tvekan. Han var nästan ett par decimeter längre än alla de andra 2-femmorna i Läroverket. Han hade ännu inte fyllt fjorton år och var en och åttio lång, vägde sextiåtta kilo, kastade lätt över 65 meter med liten boll och hade en alldeles gigantisk kuk. Fyrtornet slogs ganska sällan och fantasilöst, men han var fruktansvärd när han vid något enstaka tillfälle råkade i raseri.

Erik hade vridit och vänt på problemet den sista veckan när han visste att det oundvikliga närmade sig. Fyrtornet slog en lång svepande höger. Det var ett långsamt slag, men med tyngd och stor räckvidd. Han sparkades aldrig. Men han försökte snabbt fånga in motståndaren för att kunna utnyttja sin tyngd och hamna i överläge på marken. Hamnade man under Fyrtornet kom man knappast ur greppet.9Och så låg man där medan Fyrtornet slog tungt och långsamt, omväxlande mot offrets mage och ansikte tills saken kunde anses klar.

Det var Fyrtornet som samlade in pengarna. Vem som helst i Läroverket kunde komma till gänget och låna pengar. Villkoren var enkla, hundra procents ränta på två dagar – och Fyrtornet på den som inte betalade. Det var absolut nödvändigt att skicka Fyrtornet på den som inte betalade, annars skulle systemet brakat samman redan i början.

Fyrtornet slogs egentligen utan aggressivitet och dom som fick stryk av honom inbillade sig att det hela var värre än det var bara för att han var så stor och hade svart skinnjacka med gängets symbol på ryggen. Deras rädsla för stryk av Fyrtornet var egentligen viktigare än själva stryket.

Det var Göran som under någon tid hade tagit Fyrtornet avsides för att bit för bit övertala honom att han måste slå ner Erik och därmed ta makten och ledningen. Göran agerade möjligen inte i tron att Fyrtornet skulle vinna. Men han hade själv stått närmast Erik när gänget formerades första året i Läroverket och det fortfarande var en öppen fråga vem som egentligen bestämde. Han hade varit tvungen att slå Göran ganska ordentligt för att få allt överstökat en gång för alla och under ett års tid hade det fungerat fint. Antagligen ville Göran nu göra ett försök att använda Fyrtornet som sitt eget vapen.

Erik hade låtsats som ingenting veckan fram till utmaningen. Under tiden hade han finslipat sin taktiska uppläggning. Det var alldeles klart att det inte fanns någon möjlighet till kompromiss. Han kunde bara vinna eller få stryk och fick han stryk skulle han bli helt ensam. Fyrtornets överlägsenhet i vikt och räckvidd skrämde mycket mindre än risken att bli ensam och utanför gänget.

Men efter några dagars tänkande visste han precis hur han skulle slå Fyrtornet. Det var inte hans snabbhet som kunde fälla avgörandet, den saken kompenserades lätt av Fyrtornets tyngd och styrka. Men Fyrtornet tänkte långsamt och det tog lång tid för honom att bli förbannad. Alltså kunde man slå honom om man gick snabbt och kompromisslöst till väga. Däremot förkastade han alternativet att sparka Fyrtornet under den stora kuken. En sådan seger skulle inte uppskattas utan bara leda till en massa eftersnack som i sin tur skulle pressa fram en revansch: uppgörelse som skulle bli ännu svårare att vinna. En utmaning följde alltid en viss ritual. Kombattanterna ställde upp sig mitt emot varandra och använde någon minut till förolämpningar som för det mesta handlade om den andres feghet. Sen gällde det att få motståndaren att slå först och lite tveksamt så att man själv kunde slå tillbaks med full kraft. Man kunde exempelvis stå och knäppa motståndaren på näsan tills han tappade behärskningen och försökte slå tillbaka. Därmed var ritualen uppfylld och fajten igång. Under ritualen samlades åskådarna i en skränande ring runtomkring för att hetsa fram slagsmålet så fort som möjligt innan någon av de patrullerande lärarna hann fram. Det var rimligtvis så Fyrtornet och Göran räknade med att det hela skulle utveckla sig. Fyrtornet skulle stå mitt emot honom inne i ringen av skränande åskådare och sträcka ut en av sina långa armar för att försöka snärta till honom med fingrarna över ansiktet eller slå av honom mössan eller något ditåt. Då skulle det bli mycket svårt att slå sig igenom Fyrtornets gard och långa räckvidd. Samtidigt skulle situationen vara omöjlig att klara sig ifrån på annat sätt och så skulle det sluta som det alltid slutade när Fyrtornet slogs, att han låg överst på marken och slog tills det var färdigt. Det var nog så dom hade tänkt sig. När uppgörelsen kom visste Erik exakt hur han skulle göra. Han visste också att han skulle vinna om han kunde kväva sin rädsla. Det var det helt avgörande: att inte tveka en enda sekund. Gänget stod i slutet av en frukostrast nere under de stora kastanjerna i skolgårdens bortre hörn. Erik fördelade inkomsterna från dagens ockerverksamhet och gav Fyrtornet en femtioöring med extra order att sticka till bageriet runt hörnet och köpa en halv vetelängd. – Nä, sa Fyrtornet med grötig röst, du kan väl förfan kuta dina ärenden själv. Och så slängde han femtioöringen på marken framför Eriks fötter. – Ja och då kunde du väl passa på och köpa en halv längd åt Fyrtornet, fnissade Göran i bakgrunden. Det blev alldeles tyst under kastanjerna. Femtioöringen på marken kunde inte missförstås.Det fanns ingen återvändo, nu gällde det bara att följa planen utan att tveka en enda sekund. Han smålog när han tog ett par steg närmare Fyrtornet. – Jag tyckte precis du sa att du inte ville kuta ärenden, sa han lent och log fortfarande. – Just det, sa Fyrtornet med en heshet som betydde att han var torr i munnen och han höjde försiktigt armarna för att börja ritualen. Erik siktade mitt i solar plexus och smålog fortfarande när han slog med all sin kraft och hela kroppstyngden bakom sig i rörelsen framåt. Det kändes som om knytnäven gick ända in till ryggraden genom de mjuka ännu inte spända magmusklerna. Fyrtornet vek sig utan ett ljud framåt, paralyserad av att inte få luft. Erik siktade rakt över näsan med nästa slag. Han träffade inte perfekt första gången men slog ett nytt slag så att näsblodet kom. Näsblodet var viktigt, mycket viktigt. Dels imponerade det på omgivningen och dels skulle det skrämma Fyrtornet ytterligare. Sen slog han en kort höger snett uppåt mot Fyrtornets vänstra ögonbryn. Det var blåtiran, själva brännmärkningen, som också var viktig. Fyrtornet sjönk ner på knä. Det var nu det gällde att gripa tillfället medan överraskningen och rädslan fortfarande satt kvar i Fyrtornet. Han lyfte upp Fyrtornets ansikte med höger hand och siktade mot andra ögat med vänster knytnäve. Men han såg att det inte behövdes mer. – Ger du dej? frågade han. Fyrtornet nickade stumt. Fyrtornet var på väg att få igång sin andning igen men krisen var redan över. – Här, sa Erik och räckte över en näsduk. Torka dej, du ser för jävlig ut. Sen tog han upp femtioöringen, gav den till Göran och beställde en halv vetelängd och sen delade han vetelängden med Fyrtornet. Han visste att Fyrtornet aldrig skulle upprepa utmaningen. Han visste att han inte hade klarat sig helskinnad från Fyrtornet om han fortsatt slagsmålet. Men allt hade gått som beräknat och gänget var räddat från splittring. Fyrtornets blåtira skulle vara mer än nog avskräckande. Samma kväll njöt han i biomörkret över hur Robert Mitchum i sin Super Sabre sköt ner en efter en av dom gula djävlarna i sina MIG . För varje guling man sköt ner fäste man en röd stjärna på nospartiet till sin Super Sabre. En av de gula djävlarna var särskilt svår att få bukt med och hade till och med ett antal blåa stjärnor på sin noskon. Men Robert Mitchum fick honom till slut efter en hård men ärlig strid. Han hade gåshud på underarmarna när han gick ut från biografsalongen. Fast på bio visste man alltid hur det hela skulle sluta. Den sida man själv var med på vann alltid. Men i verkligheten var det ju inte så eftersom han varit så nära att bli ensam och förlora hela gänget den eftermiddagen. Hade han tvekat det allra minsta eller så mycket som halvmissat första slaget mot solar plexus så hade det varit klippt.


Kapitel 1: Slaget träffade högt... Kapitel 1: Der Schlag traf hoch... Chapter 1: The battle hit hard ... Capítulo 1: El golpe dio en lo alto... Chapitre 1 : Le coup porté haut... Capitolo 1: Il colpo inferto in alto... Capitolul 1: Bătălia a lovit cu voce tare... Глава 1: Удар нанесен высоко...

Slaget träffade högt upp på höger kindben. The blow hit high on the right cheekbone. El golpe dio en lo alto del pómulo derecho. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog. That was exactly what he meant when he turned his head a few inches diagonally upwards just as his father hit. Eso era exactamente lo que pretendía cuando giró la cabeza unos centímetros hacia arriba justo en el momento en que el anciano golpeaba. Foi exatamente isso que ele quis dizer quando virou a cabeça alguns centímetros diagonalmente para cima no momento em que seu pai o atingiu. Här vid middagsbordet siktade farsan för det mesta på näsan och försökte träffa med en handledssnärt och baksidan av fingertopparna. Hier am Esstisch zielte Papa meist auf die Nase und versuchte, mit dem Handgelenk und dem Rücken seiner Fingerspitzen zu treffen. Here at the dinner table, Dad mostly aimed at his nose and tried to hit with a wrist flick and the back of his fingertips. Aquí, en la mesa, papá apuntaba sobre todo a la nariz, intentando golpear con un movimiento de muñeca y el dorso de los dedos. 在餐桌上,爸爸主要瞄準鼻子,並試圖用手腕和指尖的背部輕擊。 Det gjorde inte ont när ett sånt slag träffade. Es tat nicht weh, wenn so ein Schlag kam. It did not hurt when such a blow struck. No dolía un golpe así. Men det var en stum vit känsla att få det där retsamma slaget mitt på nosen. Aber es war ein dummes, weißes Gefühl, diesen neckischen Schlag in die Mitte der Nase zu bekommen. But it was a dumb white feeling to get that teasing blow in the middle of the nose. Pero era una sensación blanca y tonta recibir ese golpe burlón en el centro de la nariz. Hellre kindbenet. Vorzugsweise auf dem Wangenknochen. Rather the cheekbone. Preferiblemente el pómulo.

Farsan var stolt över slaget eftersom han inbillade sig att han kunde slå det snabbt och överraskande. Der alte Mann war stolz auf diesen Schlag, weil er sich einbildete, dass er ihn schnell und überraschend ausführen konnte. Dad was proud of the blow because he imagined he could hit it quickly and surprisingly. El anciano se sintió orgulloso del golpe porque imaginó que podría asestarlo de forma rápida y sorprendente. Men för Erik som kände farsans alla slag och finter säkert som multiplikationstabellen var det lätt att upptäcka den där ryckningen under farsans högra öga som aviserade slaget. Aber für Erik, der alle Schläge und Finten seines Vaters wie das Einmaleins kannte, war es leicht, das Zucken unter dem rechten Auge seines Vaters zu erkennen, das den Schlag ankündigte. But for Erik, who knew all of his father's strokes and feints safely as the multiplication table, it was easy to detect that twitch under his father's right eye that announced the blow. Pero para Erik, que conocía todos los golpes y fintas de su padre como la tabla de multiplicar, fue fácil detectar el tic bajo el ojo derecho de su padre que indicaba el golpe. Vid middagsbordet kunde det i regel bara handla om en länge och väl annonserad örfil slagen med vid högersving eller också detta maskerade slag med handledssnärt från andra hållet som siktade på nosen. Am Esstisch war es in der Regel nur ein langer und gut beworbener Schlag mit der rechten Hand oder dieser maskierte Handgelenkschlag aus der anderen Richtung, der auf die Nase gerichtet war. At the dinner table, it could usually only be a long and well-advertised ear file struck with a right turn or also this masked blow with a wrist flick from the other side that aimed at the nose. En la mesa de la cena, por lo general, solo podría ser una lima de oído larga y bien publicitada golpeada con un giro a la derecha o también este golpe enmascarado con un movimiento de muñeca desde el otro lado que apuntaba a la nariz. Det senare var mera avsett som en förolämpning än för att skada. Letzteres war eher als Beleidigung denn als Verletzung gedacht. The latter was more intended as an insult than as an injury. Esto último pretendía ser más un insulto que un agravio.

Han hade utan svårighet kunnat luta huvudet tillräckligt långt bakåt för att farsan skulle missa helt. Er hätte seinen Kopf leicht so weit zurücklegen können, dass sein Vater ihn völlig übersehen hätte. He could easily have tilted his head far enough back that his father would miss completely. Fácilmente podría haber echado la cabeza hacia atrás lo suficiente como para que su padre se lo perdiera por completo. 他本可以很容易地把頭向後仰到足以完全想念爸爸的地步。 Men då fanns risken att gubbjäveln skulle tappa kontrollen och kasta sig rakt över bordet för att träffa med en vänsterkrok eller rak höger mot ansiktet. But then there was the risk that the old bastard would lose control and throw himself straight across the table to hit with a left hook or straight right towards the face. 但隨之而來的是,這個老混蛋可能會失去控制,徑直穿過桌子,用左勾拳或直接向右打臉。 Porslin kunde gå sönder, i värsta fall kunde hela bordet välta. Das Geschirr könnte zerbrechen, im schlimmsten Fall könnte der ganze Tisch umfallen. Porcelain could break, in the worst case, the whole table could tip over. 瓷器可能會破裂,最壞的情況是整張桌子都會翻倒。 Då fick han skulden och det kunde förlänga eftermatenstryket med upp till en halvtimme. Then he got the blame and it could prolong the after-meal pressure by up to half an hour. 然後他得到了責備,這可能會將餐後壓力延長半小時。

Därför gällde det att inte låta farsan missa helt när han slog sitt maskerade slag med handledssnärt. Deshalb war es wichtig, dass der alte Mann nicht völlig daneben schlug, als er seinen maskierten Fausthieb ausstieß. Therefore, it was important not to let Dad miss completely when he hit his masked blow with a wrist slap. 所以,當他的隱身一擊揮腕一擊時,不能讓父親完全失手是很重要的。 Det krävde disciplin och träning att bara vrida huvudet så långt att farsan missade nosen men träffade på kinden. Es erforderte Disziplin und Übung, seinen Kopf gerade so weit zu drehen, dass sein Vater seine Nase verfehlte, aber seine Wange traf. It required discipline and training to just turn his head so far that his father missed his nose but hit his cheek.

– Jaha, sa farsan muntert, idag tar vi borsten och tjugofem rapp. - "Nun", sagte mein Vater fröhlich, "heute nehmen wir den Pinsel und fünfundzwanzig Klopfer. - Well, Dad said cheerfully, today we take the brush and twenty-five rap.

Det var en ovanligt lindrig dom, nära minimum. Es handelte sich um eine ungewöhnlich geringe Strafe, die nahe an der Mindeststrafe lag. It was an unusually lenient sentence, close to the minimum. Tjugofem rapp med klädesborstens baksida tog bara lite drygt tjugo sekunder och sen var det över. Fünfundzwanzig Wischbewegungen mit der Rückseite der Kleiderbürste dauerten nur etwas mehr als zwanzig Sekunden, dann war es vorbei. Twenty-five raps with the back of the clothes brush took just over twenty seconds and then it was over. Då skulle han slippa gråta, han ville inte gråta när farsan slog. Dann bräuchte er nicht zu weinen, er wollte nicht weinen, wenn sein Vater ihn schlug. Then he would not have to cry, he did not want to cry when his father hit. Det gick att låta bli att gråta så länge man kunde hålla andan. Es war möglich, nicht zu weinen, solange man die Luft anhalten konnte. It was impossible not to cry as long as you could hold your breath.

Björkris, som var både långsammare och mera smärtsamt än klädesborsten, gick att uthärda till ungefär 30 rapp. Die Björkris, die sowohl langsamer als auch schmerzhafter als die Kleiderbürste war, konnte bis zu 30 Schlägen ausgehalten werden. Björkris, who was both slower and more painful than the clothes brush, was able to endure to about 30 raps. Det var ingen konst att hålla andan i 35 sekunders stryk med björkris. It was no art to hold your breath for 35 seconds beating with birch bark.

Hundpiskan var värst. The dog whip was the worst. Det var som att bli punkterad redan vid första snärten. Es war, als würde man beim ersten Schnitt durchbohrt. It was like being punctured already at the first flick. Luften slogs ut med första blodstrimman. Mit dem ersten Blutstropfen war die Luft raus. The air was knocked out with the first streak of blood. Det var som ett litet hål där det pyste och väste och sen slogs hålet upp till riktig gråt. It was like a small hole where it hissed and hissed and then the hole opened up to real crying. I värsta fall redan halvvägs efter tolv tretton rapp. Schlimmstenfalls ist er nach zwölf oder dreizehn Raps schon zur Hälfte durch. In the worst case, already halfway through twelve thirteen raps.

Om man grät och samtidigt vred sig för att undvika slagen så blev farsan upphetsad och slog hårdare och tappade räkningen. Wenn du geweint und dich gedreht hast, um nicht geschlagen zu werden, hat sich dein Vater aufgeregt und dich härter geschlagen, so dass du nicht mehr zählen konntest. If you cried and at the same time turned to avoid the blows, the father became excited and hit harder and lost count. Eller också stannade han upp och talade omständligt om att han nu måste lägga till tio rapp för att man försvårade stryket. Or he stopped and talked elaborately about the fact that he now has to add ten raps to make the beating more difficult.

Tjugofem rapp med klädesborsten var alltså nästan ingenting. Twenty-five raps with the clothes brush was thus almost nothing. Det gällde bara att inte visa sig för tacksam för då kunde det bli tillägg. It was just a matter of not being too grateful because then it could be a supplement. Och sen måste man naturligtvis ha turen på sin sida under resten av middagen: inte tappa saltkaret, inte sträcka sig över bordet, inte bre mackan på fel sida, inte reta upp lillbrorsan, inte välta mjölkglaset, inte skala potatisen för slarvigt osv. And then, of course, you have to have luck on your side for the rest of the dinner: do not drop the salt pan, do not stretch across the table, do not spread the sandwich on the wrong side, do not tease the little brother, do not overturn the milk glass, do not peel the potatoes too carelessly, etc. Då blev det tillägg. Dann gab es noch Ergänzungen. Then it became an addition. Eller om farsan upptäckte någon annan anledning, vilken som helst: Oder wenn der alte Mann einen anderen Grund entdeckt, irgendeinen Grund: Or if the father discovered another reason, any:

– Det var ena vidriga sorgkanter du har under naglarna. - Das ist eine ekelhafte Traurigkeit unter deinen Fingernägeln. - There was one disgusting edge of grief you have under your nails. Och vid matbordet! Und am Esstisch! And at the dining table! Det blir fem rapps tillägg, sa farsan. "Das sind fünf Raps mehr", sagte mein Vater. There will be five rap additions, said the father.

Trettio rapp med klädesborsten var nästan ingenting. Dreißig Striche mit der Kleiderbürste waren fast nichts. Thirty raps with the clothes brush was almost nothing. Man kunde lätt hålla andan och koncentrera sig på att inte skrika eller sprattla i 30 sekunder. Man kann leicht den Atem anhalten und sich darauf konzentrieren, 30 Sekunden lang nicht zu schreien oder herumzuspringen. You could easily hold your breath and concentrate on not screaming or splashing for 30 seconds.

Det var i mitten av september och en kylig dag med klar luft och stark sol. Es war Mitte September und ein kühler Tag mit klarer Luft und starkem Sonnenschein. It was mid-September and a chilly day with clear air and strong sun. De åt tidig middag och solreflexerna lekte i vinglasens slipmönster. Sie aßen früh zu Abend und die Sonne spiegelte sich in den Schleifmustern der Weingläser. They ate early dinner and the sun reflexes played in the grinding pattern of the wine glasses. Han följde en tjock solstråle med blicken och tänkte sig att alla dammkornen bildade en vintergata och att det just nu kunde hända sig att jätten vid det kosmiska middagsbordet med den galna farsan blåste ut luft till en tyst vissling så att dammkornen virvlade om varandra så att alla planeterna slets ur sina banor och jorden krossades av en lika plötslig som total katastrof. Er folgte mit den Augen einem dicken Sonnenstrahl und stellte sich vor, dass alle Staubkörner eine Winterstraße bildeten und dass es gerade jetzt passieren könnte, dass der Riese, der mit dem verrückten Alten am kosmischen Esstisch saß, mit einem leisen Pfiff Luft ausblies, so dass die Staubkörner durcheinander wirbelten und alle Planeten aus ihren Bahnen gerissen wurden und die Erde von einer ebenso plötzlichen wie totalen Katastrophe zermalmt wurde. He followed a thick ray of sunshine with his eyes, imagining that all the grains of dust formed a winter street and that right now it could happen that the giant at the cosmic dinner table with the mad father blew out air into a silent whistle so that the dust grains swirled around each other so that all the planets were torn from their orbits and the earth was crushed by an equally sudden and total catastrophe.

– Lek inte vid matbordet, fem rapps tillägg, sa farsan som tydligen upptäckt att han blåste efter dammkornens vintergata. - Do not play at the dining table, five quick additions, said the father who apparently discovered that he was blowing after the dustbin's winter street.

Men trettiofem rapp med klädesborsten var fortfarande inget att bekymra sig om. But thirty-five rap with the clothes brush was still nothing to worry about.

Det var lätt att koncentrera sig under trettiofem rapp med klädesborsten, åtminstone om huden på baken och ryggen var någorlunda hel. It was easy to concentrate during thirty-five raps with the clothes brush, at least if the skin on the buttocks and back was reasonably intact.

Han betraktade än en gång ljusstrimman med dammkornen. He looked again at the streak of light with the grains of dust. 他再一次看著那條帶有塵埃顆粒的光帶。 Han kalkylerade nöjet att blåsa på planetsystemen en gång till mot ytterligare fem rapp. He calculated the pleasure of blowing on the planetary systems once again against five more raps. 他計算了再吹一次行星系統對另外五次說唱的樂趣。 Men han avstod eftersom det hade kunnat uppfattas som en avsiktlig provokation och då skulle farsan inte bara lägga till fem rapp utan dessutom övergå till något värre instrument än klädesborsten. But he refrained because it could have been perceived as a deliberate provocation and then the father would not only add five raps but also switch to some worse instrument than the clothes brush. 但他還是忍住了,因為這可能會被認為是故意挑釁,然後父親不僅會增加五次敲打,還會換一種比衣刷還糟糕的樂器。 Det var det inte värt. It was not worth it. 這是不值得的。

Han fantiserade att han blåste in i planetsystemet. He fantasized that he was blowing into the planetary system. Gezegen sistemine doğru uçmanın hayalini kurdu. 他幻想自己吹進了行星系統。

Bakom kakelugnens mässingsluckor sprakade brasan. Behind the tile doors of the tiled stove, the fire crackled. 瓷磚爐子的黃銅百葉窗後面的火劈啪作響。 Det lät som granved och inte den dyrare björkveden. It sounded like spruce wood and not the more expensive birch wood. 它聽起來像雲杉木而不是更昂貴的樺木。 Borta vid ena kortväggen lyste det starka solljuset upp en ljus fyrkant i tapeten. Over by one of the card walls, the strong sunlight lit up a bright square in the wallpaper. 在一堵短牆的遠處,強烈的陽光照亮了牆紙上一個明亮的方塊。 Där hängde en tavla igår. There hung a painting yesterday. Nu hade dom alltså sålt en tavla till. So now they had sold another painting. När familjen flyttat in till stan från den Rika Förstaden hade hela väggen i matsalen till en början varit full med tavlor. When the family moved into town from the Rich Suburb, the entire wall in the dining room had initially been full of paintings.

Efter middagen var han noga med att hjälpa till att duka ut för att inte åka på nya tillägg. After dinner, he was careful to help set the table so as not to go on new additions. Efter utdukningen gick mor ut i köket för att göra kaffe. After the unveiling, mother went out to the kitchen to make coffee. Då var det dags att gå med farsan in i deras sovrum för att klara av eftermatenstryket. Then it was time to go with my dad into their bedroom to cope with the aftermath pressure.

– Dra ner byxorna och böj dej fram, sa farsan mekaniskt och grep efter klädesborsten. - Pull down your pants and bend forward, said the father mechanically and grabbed the clothes brush.

Han hörde på farsans tonfall att där inte fanns någon lurande fara. He heard in his father's tone that there was no deceptive danger. Farsan var lugn och kontrollerad idag och det hela skulle vara snabbt avklarat. Dad was calm and in control today and the whole thing would be settled quickly. Han drog ner byxorna och böjde sig framåt. He pulled down his pants and leaned forward. Samtidigt som farsan höjde armen till första slaget drog Erik ett djupt andetag, blundade och knöt händerna. At the same time as his father raised his arm to the first blow, Erik took a deep breath, closed his eyes and clasped his hands. Det hela gick snabbt och så var det bara förolämpningen kvar. It all went fast and then only the insult remained.

– Vänner igen? - Wieder Freunde? - Friends again? frågade farsan och sträckte fram sin hand. asked the father, extending his hand.

Om han inte skakade hand fick han hela omgången stryk en gång till. If he did not shake hands, he was beaten once more throughout the round.

– Vänner igen, sa han och log. - Friends again, he said and smiled. Han tog farsan i handen. He took his father in his hand. Sen drog han upp byxorna och gick in på sitt rum och fram till grammofonen. Then he pulled up his trousers and went into his room and up to the gramophone. Elvis Presleys nya låt hette Heartbreak Hotel. Elvis Presley's new song was called Heartbreak Hotel.

Han låg på sin säng och tittade längs spindelväven i stuckaturen och utefter takets sprickmönster och han såg sig själv som rockkung på en scen långt bort i det fria landet i väst. He lay on his bed and looked along the cobweb in the stucco and along the crack pattern of the roof and he saw himself as a rock king on a stage far away in the free country in the west. Han försökte härma Elvis Presleys främmande ord och han låg länge så och kände sig helt lycklig. He tried to imitate Elvis Presley's foreign words and he lay like that for a long time and felt completely happy.

Det var en dag då allt hade gått perfekt. It was a day when everything had gone perfectly. Och dessutom blev det inget särskilt med eftermatenstryket och den tidiga middagen tydde på att farsan skulle jobba från ganska tidigt på kvällen.Farsan var hovmästare på en krog, även om han för det mesta kallade sig för direktör. And besides, there was nothing special about the after-dinner pressure and the early dinner indicated that Dad was going to work from quite early in the evening.8 Dad was a butler in a tavern, even though he mostly called himself a director. När farsan jobbade tidigt kunde man gå på bio. When Dad worked early, you could go to the movies. Det fanns tre biografer där han kunde komma in på barnförbjudna filmer och den närmaste visade en krigsfilm från Korea. There were three cinemas where he could get into child-forbidden films and the nearest one showed a war film from Korea. Den skulle han se och han skulle gå ensam för att utan något snack med någon annan njuta av att allt hade gått så bra denna dag. He would see it and he would go alone to enjoy without any conversation with anyone else that everything had gone so well this day.

Han hade varit tvungen att klå upp Fyrtornet. He had to beat up the Lighthouse. Det hela hade till sist blivit oundvikligt och om han inte klarat av det hade han inte haft sitt gäng kvar. The whole thing had finally become inevitable and if he had not managed it he would not have had his gang left. Gänget lydde bara så länge man vann. Die Bande gehorchte nur, solange sie gewann. The gang only obeyed as long as they won. Det var egentligen orättvist eftersom det fanns viktigare saker än att vinna slagsmålen för den som skulle bestämma över ett gäng. It was really unfair because there were more important things than winning the fights for the one who would decide over a gang. Men duellerna var det mest påtagliga kompetensprovet och duellerna måste vinnas och när han tänkte närmare på saken hade han vetat i över ett halvår att dagen måste komma då Fyrtornet utmanade honom. But the duels were the most obvious test of competence and the duels must be won and when he thought more closely about the matter he had known for over six months that the day must come when the Lighthouse challenged him. 但決鬥是對技巧最切實的考驗,決鬥必須取勝,當他仔細思考這件事時,他在六個月多的時間裡就知道,燈塔向他發起挑戰的那一天一定會到來。

Men Fyrtornet skulle aldrig kunna överta gänget. But the Lighthouse could never take over the gang. 但是燈塔永遠無法接管這個團伙。 Fyrtornet kunde slåss men han kunde inte snacka och om han vann matchen så skulle det bara leda till att gänget sakta upplöstes så att han till slut fann sig alldeles ensam utan någon som löd honom. The lighthouse could fight but he couldn't talk and if he won the match it would only lead to the gang slowly disbanding so that in the end he found himself all alone with no one to obey him. 燈塔可以打,但他不能說話,如果他贏了比賽,只會讓幫派慢慢解散,最後他會發現自己孤身一人,無人服從。 Där skulle han stå mitt på skolgården ensam utan att förstå varför. För det räckte ju inte med att vara starkast. Because it was not enough to be the strongest.

Fyrtornet var nämligen starkast, om det kunde det inte råda någon tvekan. The lighthouse was the strongest, if there could be no doubt. Deniz feneri kulesi en güçlü olanıydı, buna hiç şüphe yoktu. Han var nästan ett par decimeter längre än alla de andra 2-femmorna i Läroverket. He was almost a couple of decimetres taller than all the other 2-fives in Läroverket. Han hade ännu inte fyllt fjorton år och var en och åttio lång, vägde sextiåtta kilo, kastade lätt över 65 meter med liten boll och hade en alldeles gigantisk kuk. He had not yet turned fourteen years old and was eighty-one tall, weighed sixty-eight kilos, threw easily over 65 meters with a small ball and had a really giant cock. Fyrtornet slogs ganska sällan och fantasilöst, men han var fruktansvärd när han vid något enstaka tillfälle råkade i raseri. The lighthouse was beaten quite rarely and unimaginatively, but he was terrible when on one occasion he got into a rage.

Erik hade vridit och vänt på problemet den sista veckan när han visste att det oundvikliga närmade sig. Erik had twisted and turned the problem the last week when he knew that the inevitable was approaching. Fyrtornet slog en lång svepande höger. The lighthouse struck a long sweeping right. Det var ett långsamt slag, men med tyngd och stor räckvidd. It was a slow blow, but with weight and great range. Han sparkades aldrig. He was never fired. Men han försökte snabbt fånga in motståndaren för att kunna utnyttja sin tyngd och hamna i överläge på marken. But he quickly tried to catch the opponent in order to take advantage of his weight and end up superior to the ground. Hamnade man under Fyrtornet kom man knappast ur greppet.9Och så låg man där medan Fyrtornet slog tungt och långsamt, omväxlande mot offrets mage och ansikte tills saken kunde anses klar. If you ended up under the Lighthouse, you could hardly get out of hand.9 And so you lay there while the Lighthouse struck heavily and slowly, alternately against the victim's stomach and face until the matter could be considered clear.

Det var Fyrtornet som samlade in pengarna. It was Fyrtornet that collected the money. Vem som helst i Läroverket kunde komma till gänget och låna pengar. Villkoren var enkla, hundra procents ränta på två dagar – och Fyrtornet på den som inte betalade. The terms were simple, one hundred percent interest in two days - and the Lighthouse on whoever didn't pay. Det var absolut nödvändigt att skicka Fyrtornet på den som inte betalade, annars skulle systemet brakat samman redan i början. It was absolutely necessary to send the Lighthouse on whoever didn't pay, otherwise the system would have collapsed right from the start.

Fyrtornet slogs egentligen utan aggressivitet och dom som fick stryk av honom inbillade sig att det hela var värre än det var bara för att han var så stor och hade svart skinnjacka med gängets symbol på ryggen. The lighthouse was actually beaten without aggression and those who were beaten by him imagined that the whole thing was worse than it was just because he was so big and had a black leather jacket with the gang's symbol on the back. Deras rädsla för stryk av Fyrtornet var egentligen viktigare än själva stryket.

Det var Göran som under någon tid hade tagit Fyrtornet avsides för att bit för bit övertala honom att han måste slå ner Erik och därmed ta makten och ledningen. It was Göran who had taken the Lighthouse aside for some time to persuade him bit by bit that he must beat Erik down and thus take power and leadership. Göran agerade möjligen inte i tron att Fyrtornet skulle vinna. Men han hade själv stått närmast Erik när gänget formerades första året i Läroverket och det fortfarande var en öppen fråga vem som egentligen bestämde. But he himself had been closest to Erik when the gang was formed in the first year at Läroverket and it was still an open question who was really in charge. Han hade varit tvungen att slå Göran ganska ordentligt för att få allt överstökat en gång för alla och under ett års tid hade det fungerat fint. Antagligen ville Göran nu göra ett försök att använda Fyrtornet som sitt eget vapen.

Erik hade låtsats som ingenting veckan fram till utmaningen. Erik had pretended not to care in the week leading up to the challenge. Under tiden hade han finslipat sin taktiska uppläggning. Det var alldeles klart att det inte fanns någon möjlighet till kompromiss. Han kunde bara vinna eller få stryk och fick han stryk skulle han bli helt ensam. He could only win or be beaten, and if he was beaten he would be all alone. Fyrtornets överlägsenhet i vikt och räckvidd skrämde mycket mindre än risken att bli ensam och utanför gänget. The lighthouse's superiority in weight and reach was much less frightening than the risk of being alone and out of the loop.

Men efter några dagars tänkande visste han precis hur han skulle slå Fyrtornet. Det var inte hans snabbhet som kunde fälla avgörandet, den saken kompenserades lätt av Fyrtornets tyngd och styrka. It wasn't his speed that could make the difference, that was easily compensated for by Fyrtornet's weight and strength. Men Fyrtornet tänkte långsamt och det tog lång tid för honom att bli förbannad. Alltså kunde man slå honom om man gick snabbt och kompromisslöst till väga. So you could beat him if you were quick and uncompromising. Däremot förkastade han alternativet att sparka Fyrtornet under den stora kuken. However, he rejected the option of kicking the Lighthouse Tower under the big cock. En sådan seger skulle inte uppskattas utan bara leda till en massa eftersnack som i sin tur skulle pressa fram en revansch: uppgörelse som skulle bli ännu svårare att vinna. En utmaning följde alltid en viss ritual. Kombattanterna ställde upp sig mitt emot varandra och använde någon minut till förolämpningar som för det mesta handlade om den andres feghet. Sen gällde det att få motståndaren att slå först och lite tveksamt så att man själv kunde slå tillbaks med full kraft. Man kunde exempelvis stå och knäppa motståndaren på näsan tills han tappade behärskningen och försökte slå tillbaka. Därmed var ritualen uppfylld och fajten igång. Under ritualen samlades åskådarna i en skränande ring runtomkring för att hetsa fram slagsmålet så fort som möjligt innan någon av de patrullerande lärarna hann fram. Det var rimligtvis så Fyrtornet och Göran räknade med att det hela skulle utveckla sig. Fyrtornet skulle stå mitt emot honom inne i ringen av skränande åskådare och sträcka ut en av sina långa armar för att försöka snärta till honom med fingrarna över ansiktet eller slå av honom mössan eller något ditåt. Då skulle det bli mycket svårt att slå sig igenom Fyrtornets gard och långa räckvidd. Samtidigt skulle situationen vara omöjlig att klara sig ifrån på annat sätt och så skulle det sluta som det alltid slutade när Fyrtornet slogs, att han låg överst på marken och slog tills det var färdigt. Det var nog så dom hade tänkt sig. När uppgörelsen kom visste Erik exakt hur han skulle göra. Han visste också att han skulle vinna om han kunde kväva sin rädsla. Det var det helt avgörande: att inte tveka en enda sekund. Gänget stod i slutet av en frukostrast nere under de stora kastanjerna i skolgårdens bortre hörn. Erik fördelade inkomsterna från dagens ockerverksamhet och gav Fyrtornet en femtioöring med extra order att sticka till bageriet runt hörnet och köpa en halv vetelängd. – Nä, sa Fyrtornet med grötig röst, du kan väl förfan kuta dina ärenden själv. Och så slängde han femtioöringen på marken framför Eriks fötter. – Ja och då kunde du väl passa på och köpa en halv längd åt Fyrtornet, fnissade Göran i bakgrunden. Det blev alldeles tyst under kastanjerna. Femtioöringen på marken kunde inte missförstås.Det fanns ingen återvändo, nu gällde det bara att följa planen utan att tveka en enda sekund. Han smålog när han tog ett par steg närmare Fyrtornet. – Jag tyckte precis du sa att du inte ville kuta ärenden, sa han lent och log fortfarande. – Just det, sa Fyrtornet med en heshet som betydde att han var torr i munnen och han höjde försiktigt armarna för att börja ritualen. Erik siktade mitt i solar plexus och smålog fortfarande när han slog med all sin kraft och hela kroppstyngden bakom sig i rörelsen framåt. Det kändes som om knytnäven gick ända in till ryggraden genom de mjuka ännu inte spända magmusklerna. Fyrtornet vek sig utan ett ljud framåt, paralyserad av att inte få luft. Erik siktade rakt över näsan med nästa slag. Han träffade inte perfekt första gången men slog ett nytt slag så att näsblodet kom. Näsblodet var viktigt, mycket viktigt. Dels imponerade det på omgivningen och dels skulle det skrämma Fyrtornet ytterligare. Sen slog han en kort höger snett uppåt mot Fyrtornets vänstra ögonbryn. Det var blåtiran, själva brännmärkningen, som också var viktig. Fyrtornet sjönk ner på knä. Det var nu det gällde att gripa tillfället medan överraskningen och rädslan fortfarande satt kvar i Fyrtornet. Han lyfte upp Fyrtornets ansikte med höger hand och siktade mot andra ögat med vänster knytnäve. Men han såg att det inte behövdes mer. – Ger du dej? frågade han. Fyrtornet nickade stumt. Fyrtornet var på väg att få igång sin andning igen men krisen var redan över. – Här, sa Erik och räckte över en näsduk. Torka dej, du ser för jävlig ut. Sen tog han upp femtioöringen, gav den till Göran och beställde en halv vetelängd och sen delade han vetelängden med Fyrtornet. Han visste att Fyrtornet aldrig skulle upprepa utmaningen. Han visste att han inte hade klarat sig helskinnad från Fyrtornet om han fortsatt slagsmålet. Men allt hade gått som beräknat och gänget var räddat från splittring. Fyrtornets blåtira skulle vara mer än nog avskräckande. Samma kväll njöt han i biomörkret över hur Robert Mitchum i sin Super Sabre sköt ner en efter en av dom gula djävlarna i sina MIG . För varje guling man sköt ner fäste man en röd stjärna på nospartiet till sin Super Sabre. En av de gula djävlarna var särskilt svår att få bukt med och hade till och med ett antal blåa stjärnor på sin noskon. Men Robert Mitchum fick honom till slut efter en hård men ärlig strid. Han hade gåshud på underarmarna när han gick ut från biografsalongen. Fast på bio visste man alltid hur det hela skulle sluta. Den sida man själv var med på vann alltid. Men i verkligheten var det ju inte så eftersom han varit så nära att bli ensam och förlora hela gänget den eftermiddagen. Hade han tvekat det allra minsta eller så mycket som halvmissat första slaget mot solar plexus så hade det varit klippt. Böyle bir zafer takdir edilmeyeceği gibi, sadece ölüm sonrası bir sürü soruna yol açacak, bu da rövanş için bastıracaktı: kazanması daha da zor bir hesaplaşma. Bir meydan okuma her zaman belirli bir ritüeli takip ederdi. Dövüşçüler karşı karşıya dizilir ve bir ya da iki dakika boyunca genellikle diğerinin korkaklığı hakkında hakaretler savururlardı. Sonra mesele rakibinizin önce ve tereddütlü bir şekilde saldırmasını sağlamaktı, böylece siz de tüm gücünüzle karşılık verebilirdiniz. Örneğin, rakibiniz kontrolünü kaybedip karşılık vermeye çalışana kadar ayakta durup burnuna vurabilirdiniz. Sonra ritüel yerine getirilir ve dövüş başlardı. Ritüel sırasında seyirciler, devriye gezen öğretmenlerden herhangi biri gelmeden önce dövüşü mümkün olduğunca çabuk kışkırtmak için alanın etrafında gürültülü bir halka şeklinde toplandı. Fyrtornet ve Göran muhtemelen her şeyin bu şekilde gelişmesini bekliyordu. Fyrtornet, çığlık atan seyircilerin oluşturduğu çemberin içinde onun karşısında duracak ve uzun kollarından birini uzatarak parmaklarıyla yüzüne vurmaya ya da şapkasını düşürmeye çalışacaktı. O zaman Deniz Feneri Kulesi'nin korumasını ve uzun menzilini aşmak çok zor olurdu. Aynı zamanda bu durumdan başka bir şekilde kaçmak da imkânsız olacaktı ve böylece Deniz Feneri'yle savaşıldığında her zaman olduğu gibi yere yatıp bitene kadar savaşacaktı. Muhtemelen akıllarından geçen de buydu. Hesaplaşma başladığında Erik ne yapacağını çok iyi biliyordu. Korkusunu bastırabilirse kazanacağını da biliyordu. Anahtar buydu: bir saniye bile tereddüt etmemek. Çete, okul bahçesinin uzak köşesindeki büyük kestane ağaçlarının altında kahvaltı molasının sonunda duruyordu. Erik günlük faaliyetlerden elde edilen geliri dağıttı ve Fyrtornet'e köşedeki fırına gidip yarım boy buğday alması için fazladan bir emirle birlikte elli sentlik bir banknot verdi. - "Hayır," dedi Fener Kulesi sert bir sesle, "kendi ayak işlerini yapabilirsin. Sonra da elliliği Erik'in ayaklarının dibine fırlattı. - Evet, sonra da Fyrtornet için yarım boy satın alma fırsatını değerlendirebilirsin, diye kıkırdadı Göran arka planda. Kestanelerin altında tam bir sessizlik vardı. Geri dönüş yoktu, şimdi tek bir saniye bile tereddüt etmeden planı takip etmek gerekiyordu. Deniz Feneri'ne birkaç adım daha yaklaşırken gülümsedi. - "Ayak işlerini yapmak istemediğini söylediğini sanıyordum," dedi usulca, hâlâ gülümseyerek, "Doğru," dedi Deniz Feneri Kulesi, ağzının kuruduğunu gösteren bir ses kısıklığıyla ve ritüele başlamak için kollarını dikkatle kaldırdı. Erik solar pleksusun merkezine nişan aldı, ileri doğru hareket ederken tüm gücünü ve vücut ağırlığını arkasına alarak vururken hâlâ gülümsüyordu. Yumruk, henüz gergin olmayan yumuşak mide kaslarından geçerek omurgaya kadar ulaşmış gibi hissettirdi. Deniz feneri hiç ses çıkarmadan, havasızlıktan felç olmuş bir halde öne doğru savruldu. Erik bir sonraki atışında burnu hedef aldı. İlk seferinde tam isabet ettiremedi ama bir darbe daha vurdu, böylece burun kanaması başladı. Burun kanaması önemliydi, çok önemliydi. Sadece etrafındakileri etkilemekle kalmayacak, aynı zamanda Deniz Feneri Kulesi'ni daha da korkutacaktı. Sonra kısa bir sağ elini çaprazlamasına yukarı doğru Deniz Feneri Kulesi'nin sol kaşına vurdu. Önemli olan morluktu, asıl damgalama buydu. Deniz feneri dizlerinin üzerine çöktü. Şimdi, Deniz Feneri Kulesi'nde şaşkınlık ve korku hâlâ sürerken fırsatı değerlendirmenin tam zamanıydı. Sağ eliyle Fener Kulesi'nin yüzünü kaldırdı ve sol yumruğuyla diğer gözünü hedef aldı. Ama daha fazlasına gerek olmadığını gördü. - Teslim olacak mısın? diye sordu. Fyrtornnet aptalca başını salladı. Fyrtornet yeniden nefes almaya başlamak üzereydi ama kriz çoktan sona ermişti. - "Al," dedi Erik, bir mendil uzatarak. "Kurulanın, bok gibi görünüyorsunuz. Sonra elliliği aldı, Göran'a verdi ve yarım boy buğday ısmarlayıp buğdayı Fyrtornet'le paylaştı. Fyrtornet'in bu meydan okumayı asla tekrarlamayacağını biliyordu. Dövüşe devam etseydi Fener Kulesi'nden tek parça halinde çıkamayacağını da biliyordu. Ama her şey plana uygun gitmiş ve çete dağılmaktan kurtulmuştu. Deniz fenerinin kara gözü fazlasıyla caydırıcı olacaktı. O akşam sinemanın karanlığında, Robert Mitchum'un Süper Sabre'siyle MIG'lerindeki sarı şeytanları teker teker vurmasını keyifle izledi. Vurduğu her çekirge için Süper Sabre'sinin namlusuna kırmızı bir yıldız iliştirmişti. Sarı şeytanlardan biriyle başa çıkmak özellikle zordu ve namlusunda birkaç mavi yıldız bile vardı. Ama Robert Mitchum zorlu ama dürüst bir savaştan sonra sonunda onu yakaladı. Sinemadan çıkarken kollarında tüyleri diken diken olmuştu. Ama sinemada her zaman nasıl biteceğini bilirdiniz. Bulunduğunuz taraf her zaman kazanırdı. Ama gerçekte öyle değildi çünkü o öğleden sonra yalnız kalmaya ve tüm grubu kaybetmeye çok yaklaşmıştı. En ufak bir tereddüt etse ya da solar pleksusa indirdiği ilk darbeyi yarım yamalak kaçırsa, her şey bitmiş olacaktı.