Kapitel 8: Kan den jävla striden börja någon gång? (2)

Prinsesstema. Hon tvingade mig att ta på mig en krona, och sedan föreslog Emily att alla skulle prova hennes nya teatersmink på mig.”

”Wow, jag önskar verkligen att jag hade fått se det.”

”Ingen fara, Emily tog kort. Jag blev faktiskt rätt läcker.”

”Du är så lättlurad.”

Quil ryckte på axlarna. ”Claire hade roligt. Det var huvudsaken.”

Jag himlade med ögonen. Det var svårt att umgås med präglade människor. Det spelade ingen roll vilken fas de befann sig i – på väg att gifta sig, som Sam, eller bara en utnyttjad barnvakt, som Quil – fridfullheten och självklarheten de utstrålade fick mig att vilja kräkas.

Claire tjöt från hans axlar och pekade på marken. ”Fin sten, Qwill! Min, min!”

”Vilken av dem, tjejen? Den röda?”

”Inte jöd!”

Quil sjönk ner på knä medan Claire skrek och drog honom i håret. ”Den här blå?”

”Nej, nej, nej …” sjöng den lilla flickan och skrattade åt sin nya lek.

Konstigast av allt var att Quil hade lika roligt som hon. Han såg inte trött och uppgiven ut, som så många av turistföräldrarna, som mest verkade vänta på att det skulle bli läggdags för deras små telningar. Man såg aldrig några riktiga föräldrar som var lika entusiastiska över de dumma lekar ungarna hittade på. Jag hade sett Quil leka tittut i en hel timme utan att tröttna.

Och jag kunde inte ens reta honom för det – jag avundades honom för mycket.

Fast jag tyckte synd om honom, eftersom han hade fjorton långa år av munkliv framför sig innan Claire kom upp i hans ålder – för Quil var det i alla fall tur att varulvar inte blev äldre. Men inte ens den långa väntan verkade bekymra honom särskilt mycket.

”Funderar du aldrig på att börja dejta, Quil?” frågade jag.

”Va?”

”Nej, inte guj”, kuttrade Claire.

”En riktig tjej, menar jag. Bara tills vidare. När du inte sitter barnvakt.”

Quil stirrade på mig med öppen mun.

”Fin sten, fin sten!” skrek Claire när han inte erbjöd henne något nytt val. Hon slog honom i huvudet med sina små knytnävar.

”Förlåt, gumman. Vad sägs om den här fina lila?”

”Nej”, fnittrade hon, ”inte den.”

”Hjälp mig lite här, snälla?”

Claire tänkte efter. ”Gjön”, sa hon till slut.

Quil granskade stenarna på marken, plockade upp fyra stycken i olika gröna nyanser och gav dem till henne. ”Träffade jag rätt?”

”Ja!”

”Vilken av dem?”

”Alla äj jätt!”

Hon kupade händerna och han gav henne de små stenarna. Hon skrattade och började genast slå honom i huvudet med dem. Quil grimaserade teatraliskt, rätade på sig och började gå upp mot parkeringsplatsen. Han var antagligen rädd för att hon skulle dra på sig en förkylning i de våta kläderna. Han var värre än vilken överbeskyddande, paranoid mamma som helst.

”Ledsen om jag var lite framfusig nyss, om det där med tjejer”, sa jag.

”Nej, ingen fara”, svarade Quil. ”Jag blev bara lite förvånad. Jag har inte tänkt på det alls.”

”Hon skulle säkert förstå. När hon blir vuxen menar jag. Hon skulle knappast bli arg för att du hade ett liv medan hon tultade runt i blöjor.”

”Nej, jag vet. Hon skulle säkert förstå.”

Han sa inget mer.

”Men du tänker ändå inte göra det, eller hur?” gissade jag.

”Jag kan inte se det”, svarade han med låg röst. ”Jag kan inte föreställa mig det. Jag ser helt enkelt … ingen på det sättet. Jag lägger inte ens märke till tjejer längre. Ser inte deras ansikten.”

”Det, tillsammans med tiaran och sminket, skulle kunna innebära att Claire får en helt annan konkurrens att oroa sig för.”

Quil skrattade och kastade en slängkyss mot mig. ”Är du ledig på fredag, Jacob?”

”I dina drömmar”, svarade jag och grimaserade. ”Men ja, jag antar att jag är det.”

Quil tvekade ett ögonblick. ”Funderar du aldrig på att dejta?”

Jag suckade. Jag fick väl skylla mig själv.

”Du borde verkligen fundera på att skaffa dig ett liv, Jake.”

Han sa det inte retsamt eller på skämt. Han lät medlidande, förstående. Och det gjorde det ännu värre.

”Jag ser dem inte heller, Quil”, svarade jag. ”Jag ser inte deras ansikten.”

Quil suckade också.

Långt bortifrån, för långt för att någon annan än vi skulle höra det över vågbruset, steg ett ylande från skogen.

”Jäklar, det är Sam”, sa Quil. Han lyfte händerna och kände på Claire, som för att försäkra sig om att hon var kvar. ”Jag vet inte var hennes mamma är!”

”Jag kollar upp det. Om vi behöver dig, hör jag av mig”, sa jag så snabbt att orden blandades samman. ”Du kan väl ta henne till Clearwaters? Sue och Billy kan hålla ett öga på henne om det behövs. Och de kanske vet vad som är på gång.”

”Okej. Stick nu, Jake!”

Jag började springa, men inte mot stigen genom den snåriga häcken, utan kortaste vägen mot skogen. Jag hoppade över en hög med drivved och fortsatte springa genom törnbuskarna. Taggarna rispade min hud, men det struntade jag i. De små såren skulle läka innan jag nådde fram till träden.

Jag genade bakom butiken och sprang över landsvägen. Någon tutade. När jag väl var i skydd av träden började jag springa fortare, med längre steg. Folk skulle ha stirrat om jag gjort det tidigare. Vanliga människor kunde inte springa så här. Ibland tänkte jag att det vore kul att ställa upp i en tävling, som en kvaltävling inför OS eller så.

Det hade varit roligt att se alla de där stjärnidrottarna när jag bara blåste förbi dem. Fast jag var ganska säker på att proverna de tog för att försäkra sig om att ingen var dopad antagligen skulle avslöja en massa konstig skit i mitt blod.

Så fort jag kommit in i den riktiga skogen, utan vägar och hus i sikte, tvärstannade jag och drog av mig shortsen. Med snabba, vana rörelser rullade jag ihop dem och knöt fast dem med skinnsnöret runt min ena vrist. Jag började byta form medan jag fortfarande drog åt knuten.

Hettan vibrerade nerför min ryggrad, sköt ut i hårda stötar genom armarna och benen. Det tog bara en sekund. Värmen strömmade genom mig och jag kände det tysta skimret som gjorde mig till något annat. Jag tryckte mina tunga tassar mot den torra jorden och sträckte på ryggen i en lång, böljande rörelse.

Det var lätt att byta form när jag var så här koncentrerad. Jag hade inga problem med mitt hetsiga temperament längre. Förutom när det hindrade mig.

En kort sekund mindes jag det fruktansvärda ögonblicket vid det där skämtet till bröllop. Jag hade varit så galen av ursinne att jag inte kunnat få kroppen att fungera. Jag hade varit fjättrad, skakande och glödande, oförmögen att skifta form och döda monstret som stod bara ett par meter ifrån mig. Det hade varit så omtumlande.

Jag ville inget hellre än att döda honom, men jag var rädd att göra henne illa och mina vänner var i vägen. Och sedan, när jag äntligen lyckats anta den form jag önskade, en order från min ledare. Påbudet från alfahannen. Om det bara hade varit Embry och Quil där den kvällen, inte Sam … hade jag då kunnat döda mördaren?

Jag hatade när Sam körde med mig på det sättet. Jag hatade känslan av att inte ha något val, att vara tvungen att lyda.

Plötsligt blev jag medveten om att jag hade publik. Jag var inte ensam med mina tankar.

Så självupptagen hela tiden, tänkte Leah.

Ja, inget hyckleri här, Leah, tänkte jag tillbaka.

Lägg av, bad Sam.

Vi tystnade.

Var är Quil och Jared? undrade Sam.

Quil har Claire. Han ska lämna henne hos Clearwaters.

Bra. Sue tar hand om henne.

Jared skulle till Kim, tänkte Embry. Det är inte säkert att han hörde dig.

Ett lågt stön for genom flockens medvetande. Jag stönade med de andra. När Jared äntligen dök upp skulle han med största säkerhet fortfarande tänka på Kim, och ingen ville ha en redogörelse för vad de sysslade med just nu.

Sam satte sig ner och lät ännu ett ylande ljuda genom luften. Det var en signal och en befallning.

Flocken samlades några kilometer öster om där jag befann mig. Jag sprang mot den genom den täta skogen. Leah, Embry och Paul var också på väg. Leah var närmast; snart hörde jag hennes steg bara en liten bit ifrån mig. Vi sprang parallellt med varandra i stället för tillsammans.

Vi kan inte vänta på honom hela dagen. Han får helt enkelt komma efter senare.

Läget, chefen? ville Paul veta.

Vi måste prata. Något har hänt.

Jag kände Sams tankar fladdra mot mig – inte bara Sams, utan också Seths, Collins och Bradys. Collin och Brady, de nya vargarna, hade patrullerat med Sam i dag och visste därför lika mycket som han. Däremot undrade jag varför Seth redan var på plats, redan visste. Det var inte hans tur.

Seth, berätta vad du hörde.

Jag ökade farten, ville komma fram. Jag hörde att Leah också sprang fortare. Hon avskydde att bli omsprungen. Eftersom hon inte var starkast, ville hon vara snabbast.

Snabbare än du, din idiot, väste hon och satte fart på allvar. Jag spärrade ut klorna och kastade mig framåt.

Sam verkade inte på humör att stå ut med vårt vanliga gnabb. Jake, Leah, lägg av.

Ingen av oss saktade farten.

Sam morrade, men släppte det. Seth?

Charlie ringde runt tills han fick tag på Billy hemma hos mig.

Ja, jag pratade med honom, insköt Paul.

Jag kände en stöt genom kroppen när Seth tänkte Charlies namn. Nu var det dags. Väntan var över. Jag sprang fortare, tvingade mig själv att andas trots att mina lungor plötsligt kändes väldigt motvilliga.

Vilken historia skulle det bli?

Han har flippat ur fullständigt. Edward och Bella kom visst tillbaka förra veckan, och …”

Trycket i bröstet lättade lite.

Hon levde. Hon var i alla fall inte död som i död.

Jag hade inte förstått vilken stor skillnad det skulle göra för mig. Jag hade tänkt på henne som död hela den här tiden, men inte insett det förrän nu. Jag hade inte väntat mig att han skulle föra tillbaka henne levande. Det borde inte spela någon roll, för jag visste vad som väntade.

Ja, och nu kommer de dåliga nyheterna. Charlie pratade med henne, sa att hon lät riktigt risig. Hon sa till honom att hon var sjuk. Carlisle tog över och berättade för Charlie att Bella hade drabbats av någon ovanlig sjukdom i Sydamerika, att hon låg i karantän. Charlie håller på att bli galen, för inte ens han får hälsa på henne.

Han säger att han struntar i om han också blir sjuk, men Carlisle vägrar ge med sig. Inga besökare. Han sa till Charlie att det var allvarligt, men att han gör allt han kan. Charlie har varit helt utom sig över det i flera dagar, men inte ringt Billy förrän nu. Han sa att hon lät värre i dag.

Tystnaden som följde var djup, laddad. Vi förstod allihop.

Charlie skulle alltså få tro att hon dog av den här sjukdomen. Skulle de låta honom se liket? Den bleka, orörliga kroppen? De kunde inte låta honom röra hennes kalla hud – då skulle han kanske lägga märke till hur hård hon var. De måste vänta tills hon klarade att ligga stilla, utan att döda Charlie och resten av de sörjande. Hur lång tid skulle det ta?

Skulle de begrava henne? Skulle hon själv gräva sig ut, eller skulle blodsugarna hämta henne?

De andra lyssnade till mina spekulationer under tystnad. Jag hade tänkt igenom det här mycket mer än någon av dem.

Leah och jag kom in i gläntan nästan samtidigt, men hon var övertygad om att hon vann med en noslängd. Hon sjönk ner på marken bredvid sin bror, medan jag travade fram till Sams högra sida. Paul flyttade på sig för att göra plats åt mig.

Slog dig igen, tänkte Leah, men jag hörde henne knappt.

Jag undrade varför jag var den enda som stod upp, med raggen rest, darrande av otålighet.

Vad väntar vi på? frågade jag.