×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

Twiligt 4: Så länge vi båda andas, Kapitel 7: Oväntat (3)

Kapitel 7: Oväntat (3)

Han torkade tårarna från mina kinder och mumlade i mitt öra mellan hårda, spända läppar: ”Hon insisterade på att lämna maten hon hade med sig – hon har lagat middag till oss.” Om han varit mindre spänd, mindre ursinnig, hade han himlat med ögonen. ”Det är bara en ursäkt – hon vill bara försäkra sig om att jag inte har dödat dig än.” Hans röst blev iskall på slutet.

Kaure smög nervöst runt hörnet med ett övertäckt fat i händerna. Jag önskade att jag hade talat portugisiska, eller att min spanska varit lite bättre, så att jag kunnat försöka tacka den här kvinnan som vågat reta upp en vampyr bara för att titta till mig.

Hennes blick fladdrade mellan oss. Jag såg henne betrakta färgen på mina kinder, tårarna i mina ögon. Hon mumlade något jag inte förstod och ställde fatet på bänken.

Edward snäste något åt henne – jag hade aldrig hört honom vara så oartig förut. Hon vände sig för att gå, och när hennes långa kjol fladdrade till bakom henne kände jag doften av mat. Den var stark – lök och fisk. Jag fick kväljningar och rusade mot vasken. Jag kände Edwards händer mot min panna, hörde hans lugnande röst över dånet i öronen. Hans händer försvann ett ögonblick och jag hörde kylskåpsdörren öppnas och stängas. Tack och lov försvann lukten med ljudet, och Edwards händer svalkade mitt heta ansikte igen. Det gick fort över.

Jag sköljde munnen under kranen medan han smekte min kind.

En prövande liten spark kändes i magen.

Det är okej. Vi är okej, tänkte jag.

Edward vände mig mot sig, tog mig i famnen. Jag lutade huvudet mot hans axel och lade instinktivt händerna på magen. Sedan hörde jag en flämtning och tittade upp.

Kaure stod kvar i dörröppningen, med händerna utsträckta som om hon varit på väg att hjälpa till. Hon stirrade storögt, chockat, på mina händer och gapade.

Sedan drog Edward också efter andan och vände sig hastigt mot kvinnan. Han föste mig bakom sig.

Plötsligt skrek hon åt honom – högt och ursinnigt. Hennes obegripliga ord flög genom rummet som knivar. Hon höjde en knuten näve i luften och tog två steg mot honom, men trots hennes raseri gick det inte att missta sig på rädslan i hennes ögon.

Edward tog också två steg framåt och jag grep tag i hans arm, rädd för kvinnans skull. Men när han avbröt hennes tirad blev jag överraskad av hans tonfall, särskilt med tanke på hur hård han varit mot henne när hon inte skrikit åt honom. Nu talade han lågt, vädjande. Dessutom var ljudet annorlunda, mer gutturalt, med en annan rytm. Det lät inte som om han talade portugisiska längre.

Ett kort ögonblick stirrade kvinnan förundrat på honom. Sedan rynkade hon ögonbrynen och skällde fram en lång fråga på samma främmande språk.

Jag såg hans ansikte bli sorgset och allvarligt, och han nickade en gång. Kaure backade ett steg och gjorde korstecknet.

Han sträckte ut handen mot henne, pekade på mig och lade sedan handen mot min kind. Hon svarade ilsket, viftade anklagande med händerna och gjorde en gest mot honom. När hon tystnade fortsatte han vädja med samma låga, angelägna röst.

Kaures ansiktsuttryck förändrades. Tvivlet syntes tydligt i hennes blick medan hon lyssnade på honom, och hon kastade oavbrutet blickar på mitt förvirrade ansikte. Edward tystnade och kvinnan verkade tänka efter. Hennes blick gled mellan Edward och mig. Sedan tog hon ett steg framåt, till synes omedvetet.

Hon gjorde en rörelse med händerna, formade en ballong framför magen. Jag ryckte till – inkluderade hennes legender om rovlystna blodsugare det här? Kunde hon möjligtvis veta något om vad som växte inom mig?

Hon tog ytterligare några steg framåt och ställde några snabba frågor, som han vaksamt svarade på. Sedan var det hans tur att ställa en snabb fråga. Kaure tvekade och skakade sedan långsamt på huvudet. När Edward talade igen lät han så plågad att jag chockerat tittade upp. Hans ansikte var förvridet av smärta.

Kaure svarade genom att långsamt gå framåt, tills hon stod så nära att hon kunde lägga sin lilla hand över mina, på min mage. Hon sa ett enda ord på portugisiska.

”Morte.”

Sedan suckade hon, vände sig om och lämnade rummet med krökt rygg, som om samtalet fått henne att åldras.

Jag kunde tillräckligt mycket spanska för att förstå vad hon sagt.

Edward stod som fastfrusen igen och stirrade efter henne med smärta i blicken. Några ögonblick senare hörde jag en båtmotor starta och puttra iväg tills ljudet försvann helt.

Edward rörde sig inte förrän jag började gå mot badrummet. Då lade han en hand på min axel. ”Vart ska du?” Hans röst var en plågad viskning.

”Borsta tänderna igen.”

”Oroa dig inte för vad hon sa. Det är bara gamla legender, gamla lögner för underhållningens skull.”

”Jag förstod ingenting”, sa jag, även om det inte var riktigt sant. Som om jag skulle kunna avfärda någonting bara för att det var en legend. Mitt liv var omgivet av legender från alla håll. Och alla var sanna.

”Jag har packat ner din tandborste. Jag ska hämta den åt dig.”

Han gick före mig mot sovrummet.

”Ska vi åka snart?” ropade jag efter honom.

”Så fort du är klar.”

Han väntade medan jag borstade tänderna och traskade rastlöst runt i sovrummet. Jag gav honom tandborsten när jag var klar, och han packade ner den igen.

”Jag bär ner väskorna till båten.”

”Edward …”

Han vände sig om igen. ”Ja?”

Jag tvekade och försökte komma på ett sätt att få några minuter i ensamhet. ”Kan du … packa lite mat? Om jag blir hungrig igen?”

”Självklart”, svarade han och hans blick blev plötsligt mjuk. ”Oroa dig inte för någonting. Om bara några timmar är vi hos Carlisle. Det här är snart över.”

Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara.

Han gick ut ur rummet med väskorna.

Jag snurrade runt och tog upp telefonen han lämnat på köksbänken. Det var väldigt olikt honom att glömma någonting – han hade glömt att Gustavo skulle komma, han hade glömt telefonen på bänken. Han var så stressad att han knappt var sig själv.

Jag fällde upp telefonen och bläddrade igenom de inprogrammerade numren, rädd att han skulle upptäcka mig. Var han vid båten nu? Eller hade han redan kommit tillbaka? Skulle han höra mig från köket om jag viskade?

Jag hittade numret jag sökte, ett nummer jag aldrig hade ringt förut. Jag tryckte på knappen och höll tummarna.

”Hallå?” svarade en klingande röst.

”Rosalie?” viskade jag. ”Det är Bella. Snälla, du måste hjälpa mig.”


Kapitel 7: Oväntat (3) Kapitel 7: Unerwartetes (3) Chapter 7: Unexpected (3) 第7章:意外(3)

Han torkade tårarna från mina kinder och mumlade i mitt öra mellan hårda, spända läppar: ”Hon insisterade på att lämna maten hon hade med sig – hon har lagat middag till oss.” Om han varit mindre spänd, mindre ursinnig, hade han himlat med ögonen. He wiped the tears from my cheeks and mumbled in my ear between hard, tense lips: "She insisted on leaving the food she had with her - she has cooked dinner for us." If he had been less tense, less furious, he would have rolled his eyes. ”Det är bara en ursäkt – hon vill bara försäkra sig om att jag inte har dödat dig än.” Hans röst blev iskall på slutet. "It's just an excuse - she just wants to make sure I've not killed you yet." His voice became icy cold at the end.

Kaure smög nervöst runt hörnet med ett övertäckt fat i händerna. Kaure snuck nervously around the corner with a covered dish in his hands. Jag önskade att jag hade talat portugisiska, eller att min spanska varit lite bättre, så att jag kunnat försöka tacka den här kvinnan som vågat reta upp en vampyr bara för att titta till mig. I wish I had spoken Portuguese, or that my Spanish had been a little better, so that I could try to thank this woman who dared to provoke a vampire just to look at me.

Hennes blick fladdrade mellan oss. Her gaze fluttered between us. Jag såg henne betrakta färgen på mina kinder, tårarna i mina ögon. I saw her look at the color of my cheeks, the tears in my eyes. Hon mumlade något jag inte förstod och ställde fatet på bänken. She mumbled something I did not understand and put the dish on the bench.

Edward snäste något åt henne – jag hade aldrig hört honom vara så oartig förut. Edward sniffed something at her - I had never heard him be so rude before. Hon vände sig för att gå, och när hennes långa kjol fladdrade till bakom henne kände jag doften av mat. She turned to walk, and as her long skirt fluttered behind her, I smelled food. Den var stark – lök och fisk. It was strong - onion and fish. Jag fick kväljningar och rusade mot vasken. I got nausea and rushed to the sink. Jag kände Edwards händer mot min panna, hörde hans lugnande röst över dånet i öronen. I felt Edward's hands on my forehead, heard his soothing voice over the roar in my ears. Hans händer försvann ett ögonblick och jag hörde kylskåpsdörren öppnas och stängas. His hands disappeared for a moment and I heard the refrigerator door open and close. Tack och lov försvann lukten med ljudet, och Edwards händer svalkade mitt heta ansikte igen. Thankfully, the smell disappeared with the sound, and Edward's hands cooled my hot face again. Det gick fort över. It passed quickly.

Jag sköljde munnen under kranen medan han smekte min kind. I rinsed my mouth under the tap while he caressed my cheek.

En prövande liten spark kändes i magen. A trying little kick was felt in his stomach.

Det är okej. It is okay. Vi är okej, tänkte jag. We're okay, I thought.

Edward vände mig mot sig, tog mig i famnen. Edward turned to me, took me in his arms. Jag lutade huvudet mot hans axel och lade instinktivt händerna på magen. I leaned my head against his shoulder and instinctively put my hands on my stomach. Sedan hörde jag en flämtning och tittade upp. Then I heard a gasp and looked up.

Kaure stod kvar i dörröppningen, med händerna utsträckta som om hon varit på väg att hjälpa till. Kaure stood in the doorway, her hands outstretched as if she were about to help. Hon stirrade storögt, chockat, på mina händer och gapade. She stared wide-eyed, shocked, at my hands and gaped.

Sedan drog Edward också efter andan och vände sig hastigt mot kvinnan. Then Edward also took a deep breath and turned quickly to the woman. Han föste mig bakom sig. He pushed me behind him.

Plötsligt skrek hon åt honom – högt och ursinnigt. Suddenly she shouted at him - loud and furious. Hennes obegripliga ord flög genom rummet som knivar. Her incomprehensible words flew through the room like knives. Hon höjde en knuten näve i luften och tog två steg mot honom, men trots hennes raseri gick det inte att missta sig på rädslan i hennes ögon. She raised a clenched fist in the air and took two steps towards him, but despite her rage, the fear in her eyes could not be mistaken.

Edward tog också två steg framåt och jag grep tag i hans arm, rädd för kvinnans skull. Edward also took two steps forward and I grabbed his arm, afraid for the woman's sake. Men när han avbröt hennes tirad blev jag överraskad av hans tonfall, särskilt med tanke på hur hård han varit mot henne när hon inte skrikit åt honom. But when he interrupted her tirade, I was surprised by his tone, especially considering how harsh he was on her when she did not shout at him. Nu talade han lågt, vädjande. Now he spoke softly, appealing. Dessutom var ljudet annorlunda, mer gutturalt, med en annan rytm. In addition, the sound was different, more guttural, with a different rhythm. Det lät inte som om han talade portugisiska längre. It did not sound like he spoke Portuguese anymore.

Ett kort ögonblick stirrade kvinnan förundrat på honom. For a brief moment, the woman stared at him in amazement. Sedan rynkade hon ögonbrynen och skällde fram en lång fråga på samma främmande språk. Then she frowned and scolded a long question in the same foreign language.

Jag såg hans ansikte bli sorgset och allvarligt, och han nickade en gång. I saw his face become sad and serious, and he nodded once. Kaure backade ett steg och gjorde korstecknet. Kaure took a step back and made the sign of the cross.

Han sträckte ut handen mot henne, pekade på mig och lade sedan handen mot min kind. He held out his hand to her, pointed at me and then put his hand to my cheek. Hon svarade ilsket, viftade anklagande med händerna och gjorde en gest mot honom. She answered angrily, waving accusations with her hands and gesturing at him. När hon tystnade fortsatte han vädja med samma låga, angelägna röst. When she fell silent, he continued to appeal in the same low, anxious voice.

Kaures ansiktsuttryck förändrades. Kaure's expression changed. Tvivlet syntes tydligt i hennes blick medan hon lyssnade på honom, och hon kastade oavbrutet blickar på mitt förvirrade ansikte. The doubt was clear in her eyes as she listened to him, and she cast incessantly on my confused face. Edward tystnade och kvinnan verkade tänka efter. Edward fell silent and the woman seemed to think. Hennes blick gled mellan Edward och mig. Her gaze drifted between Edward and me. Sedan tog hon ett steg framåt, till synes omedvetet. Dann machte sie, scheinbar unbewusst, einen Schritt nach vorne. Then she took a step forward, seemingly unconsciously.

Hon gjorde en rörelse med händerna, formade en ballong framför magen. She made a movement with her hands, shaped a balloon in front of her stomach. Jag ryckte till – inkluderade hennes legender om rovlystna blodsugare det här? I jerked - did her legends of predatory bloodsuckers include this? Kunde hon möjligtvis veta något om vad som växte inom mig? Could she possibly know something about what was growing inside me?

Hon tog ytterligare några steg framåt och ställde några snabba frågor, som han vaksamt svarade på. She took a few more steps forward and asked some quick questions, which he vigilantly answered. Sedan var det hans tur att ställa en snabb fråga. Then it was his turn to ask a quick question. Kaure tvekade och skakade sedan långsamt på huvudet. Kaure hesitated and then slowly shook his head. När Edward talade igen lät han så plågad att jag chockerat tittade upp. When Edward spoke again, he sounded so tormented that I looked up in shock. Hans ansikte var förvridet av smärta. His face was contorted in pain.

Kaure svarade genom att långsamt gå framåt, tills hon stod så nära att hon kunde lägga sin lilla hand över mina, på min mage. Kaure bewegte sich daraufhin langsam vorwärts, bis sie nahe genug war, um ihre kleine Hand über meine auf den Bauch zu legen. Kaure answered by walking slowly forward, until she stood so close that she could put her little hand over mine, on my stomach. Hon sa ett enda ord på portugisiska. She said a single word in Portuguese.

”Morte.” “Morte.”

Sedan suckade hon, vände sig om och lämnade rummet med krökt rygg, som om samtalet fått henne att åldras. Then she sighed, turned around and left the room with a crooked back, as if the conversation had made her grow old.

Jag kunde tillräckligt mycket spanska för att förstå vad hon sagt. I knew enough Spanish to understand what she was saying.

Edward stod som fastfrusen igen och stirrade efter henne med smärta i blicken. Edward stood frozen again, staring at her with pain in his eyes. Några ögonblick senare hörde jag en båtmotor starta och puttra iväg tills ljudet försvann helt. A few moments later, I heard a boat engine start and simmer away until the sound disappeared completely.

Edward rörde sig inte förrän jag började gå mot badrummet. Edward did not move until I started walking towards the bathroom. Då lade han en hand på min axel. Then he put a hand on my shoulder. ”Vart ska du?” Hans röst var en plågad viskning. "Where are you going?" His voice was a tormented whisper.

”Borsta tänderna igen.” "Brush your teeth again."

”Oroa dig inte för vad hon sa. "Do not worry about what she said. Det är bara gamla legender, gamla lögner för underhållningens skull.” It's just old legends, old lies for the sake of entertainment. "

”Jag förstod ingenting”, sa jag, även om det inte var riktigt sant. "I did not understand anything," I said, even if it was not really true. Som om jag skulle kunna avfärda någonting bara för att det var en legend. As if I could dismiss something just because it was a legend. Mitt liv var omgivet av legender från alla håll. My life was surrounded by legends from all sides. Och alla var sanna. And all were true.

”Jag har packat ner din tandborste. “I have unpacked your toothbrush. Jag ska hämta den åt dig.” I'll get it for you. ”

Han gick före mig mot sovrummet. He walked ahead of me towards the bedroom.

”Ska vi åka snart?” ropade jag efter honom. "Shall we leave soon?" I called after him.

”Så fort du är klar.” "As soon as you're ready."

Han väntade medan jag borstade tänderna och traskade rastlöst runt i sovrummet. He waited while I brushed my teeth and trudged restlessly around the bedroom. Jag gav honom tandborsten när jag var klar, och han packade ner den igen. I gave him the toothbrush when I was done, and he packed it back up.

”Jag bär ner väskorna till båten.” "I carry the bags down to the boat."

”Edward …” “Edward…”

Han vände sig om igen. He turned around again. ”Ja?” "Yes?"

Jag tvekade och försökte komma på ett sätt att få några minuter i ensamhet. Ich zögerte und überlegte, wie ich ein paar Minuten Einsamkeit finden könnte. I hesitated and tried to find a way to get a few minutes in solitude. ”Kan du … packa lite mat? “Can you … pack some food? Om jag blir hungrig igen?” If I get hungry again?”

”Självklart”, svarade han och hans blick blev plötsligt mjuk. "Of course," he replied, his gaze suddenly softening. ”Oroa dig inte för någonting. “Don't worry about anything. Om bara några timmar är vi hos Carlisle. In just a few hours we'll be at Carlisle. Det här är snart över.” This will be over soon.”

Jag litade inte på min egen röst, så jag nickade bara. I did not trust my own voice, so I just nodded.

Han gick ut ur rummet med väskorna. He left the room with the bags.

Jag snurrade runt och tog upp telefonen han lämnat på köksbänken. I spun around and picked up the phone he had left on the kitchen counter. Det var väldigt olikt honom att glömma någonting – han hade glömt att Gustavo skulle komma, han hade glömt telefonen på bänken. It was very unlike him to forget anything – he had forgotten that Gustavo was coming, he had forgotten the phone on the bench. Han var så stressad att han knappt var sig själv. He was so stressed that he was hardly himself.

Jag fällde upp telefonen och bläddrade igenom de inprogrammerade numren, rädd att han skulle upptäcka mig. Ich klappte das Telefon auf und blätterte durch die programmierten Nummern, weil ich Angst hatte, er würde mich entdecken. I picked up the phone and flipped through the programmed numbers, afraid he would spot me. Var han vid båten nu? Was he at the boat now? Eller hade han redan kommit tillbaka? Or had he already returned? Skulle han höra mig från köket om jag viskade? Would he hear me from the kitchen if I whispered?

Jag hittade numret jag sökte, ett nummer jag aldrig hade ringt förut. I found the number I was looking for, a number I had never called before. Jag tryckte på knappen och höll tummarna. I pressed the button and kept my fingers crossed.

”Hallå?” svarade en klingande röst. "Hello?" answered a resounding voice.

”Rosalie?” viskade jag. “Rosalie?” I whispered. ”Det är Bella. “It's Bella. Snälla, du måste hjälpa mig.” Please, you have to help me.”