Kapitel 21: Första jakten (3)

Edward brukade inte se ut så här när han hade varit ute och jagat.

”Du klarade dig fint”, försäkrade han. ”Det är bara det att … det var svårare för mig att titta på än det borde ha varit.”

Jag tittade oförstående på honom.

”Det bär mig emot att låta dig slåss med pumor”, förklarade han. ”Jag var på gränsen till ett nervsammanbrott.”

”Fånigt.”

”Jag vet. Gamla vanor, du vet. Men jag gillar klänningen nu.”

Om jag kunde ha rodnat, skulle jag ha gjort det. Jag bytte ämne. ”Varför är jag fortfarande törstig?”

”För att du är ung.”

Jag suckade. ”Och det finns väl inga fler pumor i närheten, antar jag?”

”Men det finns gott om hjortar.”

Jag grimaserade. ”De luktar inte lika gott.”

”Växtätare. Rovdjur luktar mer som människor”, förklarade han.

”Inte särskilt likt människor”, invände jag och försökte låta bli att minnas.

”Vi kan gå tillbaka”, sa han allvarligt, men med en retfull glimt i ögonen. ”Vem som än är där ute skulle nog inte ha något emot att bli dödad av dig, i alla fall inte om det är en man.” Han svepte med blicken över min trasiga klänning igen. ”Faktum är att han antagligen skulle tro att han redan hade dött och kommit till himlen, så fort han såg dig.”

Jag himlade med ögonen och fnös. ”Nu jagar vi några jäkla växtätare.”

Vi hittade en stor hjord när vi sprang tillbaka mot huset. Edward jagade med mig den här gången, nu när jag hade fått kläm på det. Jag fällde en stor bock, och sölade ner mig nästan lika mycket som jag gjort med puman. Han hade fällt två innan jag var klar med min första – inte ett hårstrå låg snett, inte en enda fläck på den vita skjortan. Vi jagade den skingrade, vettskrämda flocken, men den här gången valde jag att iaktta honom för att se hur han kunde jaga så prydligt.

Alla gånger jag hade önskat att jag kunnat följa med Edward på jakt, hade jag i hemlighet varit lite lättad över att få stanna hemma. Jag hade varit säker på att det skulle vara otäckt att se det här, skrämmande. Att se honom jaga skulle slutligen få mig att se honom som en vampyr.

Jag såg det förstås med helt andra ögon nu, när jag själv var vampyr. Men jag tvivlade på att ens mina mänskliga ögon hade kunnat undgå skönheten här.

Det var en överraskande sensuell upplevelse att se Edward jaga. Han rörde sig så smidigt, attackerade som en huggorm. Hans händer var så säkra, så starka, så oundkomliga, hans läppar så perfekt formade när de särades över hans blanka tänder. Han var fantastisk. Jag kände ett plötsligt hugg av både stolthet och åtrå. Han var min. Och nu skulle ingenting kunna skilja oss åt längre. Jag var för stark för att låta mig slitas från hans sida.

Han var väldigt snabb. Efteråt vände han sig om och betraktade mig med nyfikenhet. ”Är du inte törstig längre?”

Jag ryckte på axlarna. ”Du distraherade mig. Du är mycket bättre på det än jag.”

”Århundraden av erfarenhet.” Han log. Hans ögon hade en oroväckande vacker, gyllene honungsnyans nu.

”Bara ett”, rättade jag honom.

Han skrattade. ”Är du klar för i dag? Eller vill du fortsätta?”

”Jag är nog klar.” Jag kände mig väldigt mätt, nästan så det skvalpade, och tvivlade på att det fick plats mer vätska i min kropp. Men svedan i halsen hade bara dämpats lite. Å andra sidan visste jag ju att törsten var en oundviklig del av det här livet.

Och det var det värt.

Jag kände mig behärskad. Kanske lurade jag mig själv, men jag var ganska nöjd med att jag inte hade dödat någon i dag. Om jag kunde motstå mänskliga främlingar, borde jag väl kunna hantera en varulv och en halvvampyr som jag älskade?

”Jag vill träffa Renesmee”, sa jag. Nu när min törst var under kontroll, om än långt ifrån stillad, återvände min tidigare oro. Jag ville smälta samman främlingen som var min dotter med varelsen jag älskat för tre dagar sedan. Det kändes så konstigt, så fel, att hon inte var kvar i mig. Plötsligt kände jag mig tom och illa till mods.

Edward sträckte ut handen mot mig. Jag tog den, och märkte att hans hud var varmare än förut. Han hade en lätt rodnad på kinderna och skuggorna under hans ögon var nästan borta.

Jag kunde inte låta bli att smeka hans ansikte igen. Och igen.

Jag glömde nästan bort att jag väntade på ett svar på min begäran när jag såg in i hans gyllene ögon.

Det var nästan lika svårt som det hade varit att vända bort från doften av mänskligt blod, men på något sätt lyckades jag vara försiktig när jag ställde mig på tå och lade armarna om hans hals. Varsamt.

Hans rörelser var inte lika tveksamma. Han lade armarna om min midja och drog mig hårt intill sig. Hans läppar trycktes mot mina, men de kändes mjuka. Mina läppar formades inte längre efter hans, utan stod på sig.

Precis som förut kändes det som om hans beröring, hans läppar och händer, sjönk rakt igenom min hud, till mitt allra innersta. Jag hade inte kunnat föreställa mig att jag kunde älska honom mer än jag redan gjort.

Mitt gamla jag hade inte kunnat hantera så här mycket kärlek. Mitt gamla hjärta hade inte varit starkt nog.

Det här kanske var den del av mig som jag fört med mig in i mitt nya liv. Som Carlisles medkänsla och Esmes tillgivenhet. Jag skulle antagligen aldrig kunna göra något intressant eller speciellt, som Edward, Alice och Jasper. Jag kanske bara skulle älska Edward mer än någon annan i världshistorien någonsin hade älskat någon annan.

Det kunde jag leva med.

Jag mindes en del av det här – att fläta in fingrarna i hans hår, smeka hans släta bröst – men andra saker var nya. Han var ny. Det var en helt ny upplevelse nu när Edward kysste mig så ohämmat, så intensivt. Jag besvarade kyssen med samma intensitet, och plötsligt föll vi omkull.

”Hoppsan”, sa jag, och han skrattade till under mig. ”Det var inte meningen att tackla dig. Gick det bra?”

Han smekte min kind. ”Lite bättre än bara bra.” Sedan fick han något tveksamt i blicken. ”Renesmee?” frågade han prövande, som om han försökte avgöra vad jag helst ville i just det ögonblicket. En väldigt svår fråga just då, för jag ville så många saker på en och samma gång.

Jag märkte att han inte hade något emot att skjuta upp hemfärden, och det var svårt att tänka på något annat än hans hud mot min – det fanns verkligen inte särskilt mycket kvar av klänningen. Men minnena av Renesmee, både före och efter födseln, började kännas mer och mer som en dröm. Som något osannolikt. Alla mina minnen av henne var mänskliga och kändes konstgjorda, på något sätt. Ingenting som jag inte hade sett med de här ögonen eller rört med de här händerna kändes verkligt.

För varje minut gled den där lilla främlingen allt längre bort.

”Renesmee”, instämde jag nedslaget, reste mig upp och drog honom med mig.