Kapitel 18: Inga ord kan beskriva det här.
Bellas kropp, röd av blod, började krampa i Rosalies grepp, som om hon genomfors av elektrisk ström. Hennes ansikte var blankt – hon var medvetslös. Det var de häftiga rörelserna inne i kroppen som styrde henne. Skarpa, knäckande ljud hördes i takt med kramperna.
Rosalie och Edward stod som fastfrusna i en halv sekund innan de satte fart. Rosalie lyfte upp Bella i famnen och skrek så fort att jag knappt kunde urskilja orden. Hon och Edward rusade uppför trappan till andra våningen.
Jag sprang efter dem.
”Morfin!” skrek Edward till Rosalie.
”Alice – ring Carlisle!” vrålade Rosalie.
Rummet jag följt dem till såg ut som en akutmottagning inne i ett bibliotek. Belysningen var stark. Bella låg på ett bord, kusligt blek i det vita ljuset. Hennes kropp sprattlade som en fisk på land. Rosalie tryckte ner henne och slet av henne kläderna, medan Edward stack en nål i hennes arm.
Hur många gånger hade jag inte fantiserat om att se henne naken? Men nu kunde jag inte titta. Jag vågade inte ha de här bilderna i minnet.
”Vad händer, Edward?”
”Han kvävs!”
”Placentan måste ha lossnat!”
Någonstans mitt i kaoset vaknade Bella till. Hon reagerade på deras ord med ett skrik som nästan slet sönder mina trumhinnor.
”Ta UT honom!” vrålade hon. ”Han kan inte ANDAS! Gör det NU!”
Jag såg de röda fläckarna uppstå när skriket sprängde blodkärlen i hennes ögon.
”Morfinet …” morrade Edward.
”NEJ! NU!” Ännu en kaskad av blod kvävde hennes röst. Han höll upp hennes huvud och försökte förtvivlat rensa hennes mun så att hon fick luft igen.
Alice rusade in i rummet och satte en liten hörlur i örat på Rosalie. Sedan backade hon, med stora, brinnande ögon, medan Rosalie väste frenetiskt i telefonen.
I det starka ljuset såg Bellas kropp mer blåsvart än vit ut. Djupröda fläckar spreds under huden på hennes enorma, skälvande mage. Rosalie tog upp en skalpell.
”Låt morfinet verka!” skrek Edward.
”Hinner inte”, väste Rosalie. ”Han dör!”
Hon sänkte skalpellen över Bellas mage, och rött blod strömmade ut ur snittet. Det var som om någon vänt en hink upp och ner eller skruvat på en kran. Bella ryckte till, men skrek inte. Hon hade fortfarande blod i halsen.
Sedan tappade Rosalie koncentrationen. Jag såg uttrycket i hennes ansikte förändras, såg henne blotta tänderna, såg de svarta ögonen glimra av törst.
”Nej, Rose!” vrålade Edward, men hans händer var upptagna av att hålla upp Bella så att hon kunde andas.
Jag kastade mig över Rosalie utan att bry mig om att skifta form. När jag träffade hennes stenhårda kropp och tryckte henne mot dörren, kände jag skalpellen i hennes hand huggas djupt in i min vänstra arm. Jag slog högra handflatan över hennes ansikte, klämde fast hennes käke och blockerade hennes luftvägar.
Jag använde mitt grepp om hennes ansikte för att vrida henne bort från mig så att jag kunde sparka henne rätt i magen – det var som att sparka på cement. Hon flög in i dörrkarmen, så hårt att den sprack. Den lilla hörluren gick i tusen bitar. Sedan var Alice där, drog i hennes hals och försökte få ut henne ur rummet.
Och till Blondies försvar måste jag medge att hon inte försvarade sig. Hon ville att vi skulle vinna. Hon lät mig misshandla henne, för att rädda Bella. För att rädda saken.
Jag slet ut skalpellen ur armen.
”Alice, ta ut henne härifrån!” skrek Edward. ”Ta henne till Jasper och se till att hon stannar där! Jacob, jag behöver dig!”
Jag lämnade Alice med Rosalie och sprang tillbaka till bordet, där Bella började bli blå i ansiktet. Hennes ögon var stora, stirrande.
”Hjärt- och lungräddning?” morrade Edward.
”Ja!”
Jag granskade hans ansikte, sökte efter tecken på att han skulle reagera som Rosalie. Men allt jag såg var intensiv koncentration.
”Hjälp henne att andas! Jag måste få ut honom innan …”
Ännu ett krasande, knäckande ljud hördes från hennes kropp, det högsta hittills, så högt att vi båda stelnade till av chocken och väntade på hennes skrik. Ingenting. Hennes ben, som varit böjda av smärta, blev slappa och krökta på ett onaturligt sätt.
”Ryggraden”, kraxade Edward skräckslaget.
”Ta ut den!” morrade jag och slängde åt honom skalpellen. ”Hon kommer inte att känna någonting nu!”
Sedan böjde jag mig över hennes ansikte. Hennes luftvägar såg fria ut, så jag pressade min mun mot hennes och blåste ner luft. Jag kände hennes skälvande kropp expandera, så det var i alla fall ingenting som blockerade luftvägarna.
Hennes läppar smakade blod.
Jag hörde hennes hjärta bulta oregelbundet. Håll igång det, tänkte jag och blåste ner mer luft i hennes lungor. Du lovade. Håll igång ditt hjärta.
Jag hörde det mjuka, våta ljudet av skalpellen som trängde igenom hennes hud. Mer blod som droppade ner på golvet.
Nästa ljud skar genom mig – oväntat och fruktansvärt. Som metall som slets sönder. Ljudet påminde mig om striden i gläntan för så många månader sedan, ljudet av de nyfödda som slets i stycken. Jag sneglade på Edwards ansikte där han stod böjd över hennes mage. Vampyrtänder – ett säkert sätt att tränga igenom vampyrskinn.
Jag ryste till och blåste mer luft i Bella.
Hon hostade till, blinkade och rullade blint med ögonen.
”Stanna kvar nu, Bella!” skrek jag. ”Hör du mig? Stanna! Du får inte lämna mig! Ditt hjärta måste fortsätta slå!”
Hon flackade med blicken, försökte se mig eller honom, men såg ingenting.
Jag såg in i hennes ögon i alla fall, höll blicken kvar där.
Sedan blev hon plötsligt stilla under mina händer, men hennes andhämtning blev lite snabbare och hennes hjärta fortsatte slå. Jag insåg att stillheten betydde att det var över. Den inre misshandeln var över. Det måste ha kommit ut.
Det hade det.
”Renesmee”, viskade Edward.
Så Bella hade haft fel. Det var inte pojken hon föreställt sig. Knappast någon överraskning. Vad hade hon inte haft fel om?
Jag tittade inte bort från hennes rödsprängda ögon, men jag kände henne lyfta sina händer. ”Låt mig …” kraxade hon med sprucken röst. ”Ge henne till mig.”
Jag borde väl ha förstått att han alltid skulle ge henne vad hon ville ha, hur vansinnigt det än var. Men jag kunde inte drömma om att han skulle lyssna på henne nu. Så jag försökte inte hejda honom.
Något varmt rörde vid min arm. Det borde ha räckt för att fånga min uppmärksamhet, eftersom ingenting kändes varmt för mig. Men jag kunde inte titta bort från Bellas ansikte. Hon blinkade, lyckades fokusera blicken och såg äntligen någonting. Hon stönade fram ett märkligt, svagt nynnande.
”Renes…mee. Så vacker.”
Och sedan drog hon efter andan – av smärta.
När jag väl flyttade blicken, var det för sent. Edward hade ryckt den varma, blodiga saken ur hennes slappa armar. Bellas hud var röd av blod – blodet som strömmat ur hennes mun, blodet som täckt den lilla varelsen, och färskt blod som strömmade ut ur två pyttesmå, halvmånformade märken strax över hennes vänstra bröst.
”Nej, Renesmee”, mumlade Edward, som om han försökte lära monstret att uppföra sig.
Jag tittade inte på någon av dem. Jag såg bara Bella.
Hennes ögon rullade upp igen. Med en sista, dov duns vacklade hennes hjärta till och slutade slå.
Det hann inte missa mer än ett slag förrän jag tryckte händerna mot hennes bröst och började göra kompressioner. Jag räknade tyst och försökte bibehålla en regelbunden rytm. En. Två. Tre. Fyra.
Jag gjorde en kort paus för att blåsa ännu ett andetag luft i henne.
Jag såg ingenting längre, mina ögon var våta och suddiga. Men jag var hypermedveten om alla ljud i rummet. Hennes hjärtas motvilliga, gurglande ljud under mina krävande händer, mitt eget hjärtas bultande, och ett annat ljud – en fladdrande rytm som var för snabb, för lätt. Jag kunde inte placera det.
Jag tvingade ner mer luft i Bellas lungor.
”Vad väntar du på?” frågade jag kvävt och fortsatte göra kompressioner. En. Två. Tre. Fyra.
”Ta babyn”, sa Edward hetsigt.
”Släng ut den genom fönstret.” En. Två. Tre. Fyra.
”Ge henne till mig”, klingade en låg röst från dörröppningen.
Edward och jag morrade samtidigt.
En. Två. Tre. Fyra.
”Jag kan kontrollera mig nu”, lovade Rosalie. ”Ge mig babyn, Edward. Jag tar hand om henne tills Bella …”
Jag andades åt Bella igen medan Edward gav henne saken. Det fladdrande ljudet försvann bort.
”Flytta dina händer, Jacob.”
Jag tittade upp från Bellas vita ögon och fortsatte pumpa hennes hjärta åt henne. Edward hade en spruta i handen – helt silverfärgad, som om den var gjord av stål.
”Vad är det där?”
Han slog bort mina händer. Ett svagt, krasande ljud hördes när slaget knäckte mitt lillfinger. I samma ögonblick tryckte han kanylen rakt i hennes hjärta.
”Mitt gift”, svarade han medan han tryckte ut vätskan.
Jag hörde stöten i hennes hjärta, som om han gett henne en elchock.
”Fortsätt nu”, befallde han. Hans röst var som is. Död. Mekanisk och tonlös. Som om han varit en maskin.
Jag ignorerande värken i fingret, som börjat läka, och började med kompressionerna igen. Det var svårare nu, som om hennes blod börjat koagulera och blivit tjockare, mer trögflytande. Medan jag tvingade det nu giftiga blodet genom hennes pulsåder tittade jag på Edward.
Det såg ut som om han kysste henne, gled med läpparna över hennes hals, hennes handleder, hennes armveck. Men jag hörde ljudet av hans tänder som trängde igenom hennes hud, gång på gång, tvingade in giftet i hennes blodomlopp på så många ställen som möjligt. Jag såg hans bleka tunga glida över de blödande såren, men innan jag hann bli arg eller illamående förstod jag vad han gjorde. Där hans tunga svepte giftet över hennes hud, slöts såren, så att giftet och blodet stannade kvar i hennes kropp.
Jag blåste mer luft i hennes mun, men det fanns ingenting där. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes, livlös. Jag fortsatte pumpa hennes hjärta och räkna, medan Edward arbetade med hela hennes kropp, försökte pussla ihop henne igen.
Men det fanns ingen där. Bara Edward och jag.
Som kämpade med ett lik.
För det var allt som återstod av flickan vi båda älskade. Det här brutna, blodlösa, söndertrasade liket. Vi kunde inte laga Bella.
Jag visste att det var för sent. Jag visste att hon var död. Jag visste det med säkerhet, för hennes dragningskraft var borta. Jag kände inte längre något behov av att vara nära henne. Hon var inte här längre, och hennes kropp hade förlorat sin lockelse. Det vettlösa behovet av att vara nära henne hade försvunnit.
Eller kanske flyttat var ett bättre ord. Nu kändes det som om något drog i mig från andra hållet. Nerifrån, utifrån. En längtan efter att försvinna härifrån och aldrig någonsin komma tillbaka.
”Stick, då”, snäste han, slog undan mina händer igen och tog över kompressionerna. Tre brutna fingrar, kändes det som.
Jag rätade ut dem utan att bry mig om den bultande smärtan.
Han pumpade hennes döda hjärta snabbare än jag hade gjort.
”Hon är inte död”, morrade han. ”Hon kommer att bli bra.”
Jag var inte säker på att det var mig han talade med.
Jag vände mig om, lämnade honom med döden och gick långsamt mot dörren. Så långsamt. Jag kunde inte få mina fötter att röra sig snabbare.
Jag kände mig tom igen, nu när jag förlorat mitt syfte. Att rädda Bella hade varit allt jag levt för så länge nu. Och hon var bortom all räddning. Hon hade offrat sitt liv för att slitas sönder av det där monstrets avkomma, så kampen var förlorad. Allt var över.
Jag ryste till åt ljuden från rummet bakom mig medan jag med tunga steg gick nerför trappan – ljudet av ett dött hjärta som tvingades slå.
Jag önskade att jag kunde hälla syra i hjärnan och fräta bort minnena av Bellas sista minuter. Det vore värt hjärnskador att slippa dem – skriken, blodet, det outhärdliga krasandet och knäckandet när det nyfödda monstret slet sönder henne inifrån …
Jag ville kasta mig nerför trappan och rusa ut genom dörren, men mina fötter var tunga som järnklumpar och jag var tröttare än någonsin. Jag hasade mig nerför trappan som en gammal, skröplig man.
Jag stannade till på nedersta trappsteget för att samla kraft nog att lämna huset.
Rosalie satt i den rena änden av den vita soffan, med ryggen mot mig. Hon nynnade och mumlade till den lilla saken som låg inlindad i en filt i hennes famn. Hon måste ha hört mig tveka, men hon ignorerade mig – uppslukad av detta ögonblick av stulet moderskap. Rosalie hade fått det hon ville ha, och Bella skulle aldrig ta varelsen ifrån henne. Jag undrade om det var det den giftiga blondinen hade hoppats på hela tiden.
Hon höll något mörkt i ena handen, och ett girigt, sugande läte hördes från den lilla mördaren i hennes famn.
Lukten av blod. Mänskligt blod. Rosalie matade den. Klart att den ville ha blod. Vad skulle man annars ge den sortens monster som så brutalt lemlästat sin egen mor? Den kunde lika gärna ha druckit Bellas blod. Det gjorde den kanske.
Styrkan återvände till mig när jag stod och lyssnade på den lilla mördarens suganden.
Stark, hat och hetta – en hetta som sköljde genom huvudet utan att bränna bort någonting. Bilderna i mitt minne blev bränsle, byggde på infernot men vägrade låta sig förbrukas. Jag kände skälvningarna vibrera genom hela kroppen, och jag gjorde ingenting för att stoppa dem.
Rosalie var helt uppslukad av varelsen och brydde sig inte om mig alls. Hon var för distraherad för att hinna stoppa mig.
Sam hade haft rätt. Den där saken var en abnormitet som inte borde existera. En svart, själlös demon. Något som inte hade rätt att finnas.
Något som måste förintas.
Det kändes som om dragningskraften inte hade kommit utifrån, trots allt. Jag kände den nu, hur den lockade mig, drog mig framåt. Drev mig att avsluta det här, rädda världen från det här missfostret.
Rosalie skulle försöka döda mig när varelsen var död, och jag skulle försvara mig. Jag var inte säker på om jag skulle hinna döda henne innan de andra kom till hennes hjälp. Kanske, kanske inte. Det spelade ingen större roll.
Och jag struntade i om någon av vargflockarna hämnades, eller om de bestämde sig för att acceptera Cullens reaktion. Det enda jag brydde mig om var rättvisa. Min rättvisa. Saken som hade dödat Bella skulle inte få leva en minut till.
Om Bella hade överlevt, skulle hon ha hatat mig för det här. Hon skulle själv ha velat döda mig.
Men det spelade ingen roll. Hon brydde sig inte om vad hon hade gjort mot mig – låtit sig själv slaktas. Varför skulle jag bry mig om hennes känslor?
Och så var det Edward. Han måste vara för upptagen just nu – för uppslukad av sin vanvettiga desperation, sina försök att återuppliva ett lik – för att hinna uppfatta min plan.
Så jag skulle inte få chansen att hålla mitt löfte till honom, om jag inte – och det var ingenting jag trodde på – lyckades besegra Rosalie, Jasper och Alice, tre mot en. Men även om jag skulle vinna, trodde jag inte att jag skulle kunna döda Edward.
Min medkänsla var helt enkelt inte stark nog. Varför skulle jag låta honom komma undan med det han gjort? Vore det inte mer rättvist – mer tillfredsställande – att låta honom leva utan någonting alls?
Tanken fick mig nästan att le, så fylld av hat som jag var. Ingen Bella. Inget mördaryngel. Och jag skulle ta ifrån honom så många familjemedlemmar jag kunde. Fast antagligen skulle han kunna lappa ihop dem igen, eftersom jag inte skulle få möjlighet att bränna dem. Till skillnad från Bella, som aldrig skulle bli hel igen.
Jag undrade om varelsen kunde sättas ihop igen. Det tvivlade jag på. Den var en del av Bella också, så den måste ha ärvt lite av hennes sårbarhet. Jag hörde dess svaga, trummande hjärtslag.
Monstrets hjärta slog. Inte Bellas.
Alla dessa enkla beslut hade jag fattat inom loppet av en sekund.
Min kropp vibrerade snabbare. Jag kurade ihop mig, gjorde mig redo att ta språnget mot den blonda vampyren och slita den lilla mördaren ur hennes famn med tänderna.
Rosalie fortsatte nynna för varelsen, ställde ifrån sig den tomma metallflaskan och lyfte upp monstret för att hålla det kind mot kind.
Perfekt. Den nya positionen var idealisk för mitt anfall. Jag lutade mig framåt och kände hettan börja förändra mig medan dragningskraften ökade i styrka – den var starkare än någonting jag upplevt förut, så stark att den påminde mig om en alfas befallning, som om jag skulle knäckas om jag inte lydde.
Den här gången ville jag lyda.
Mördaren tittade på mig över Rosalies axel, med en mer fokuserad blick än hos någon annan nyfödd varelse.
Varma, bruna ögon i en nyans som mjölkchoklad – exakt samma ögonfärg som Bella hade haft.
Skakningarna upphörde tvärt. Hettan flödade igenom mig, starkare än förut, men det var en ny sorts hetta, som inte brände.
Den glödde.
Det var som om allt jag bar inom mig lossnade när jag tittade på den lilla babyn som var hälften vampyr, hälften människa. Allt som band mig till livet klipptes av. Allt som gjorde mig till den jag var – min kärlek till den döda flickan på övervåningen, min kärlek till min far, min lojalitet mot min nya flock, min kärlek till mina bröder, mitt hat mot mina fiender, mitt hem, mitt namn, mitt jag – allting lossnade från mig och flöt ut i rymden.
Men jag svävade inte fritt. Ett nytt band förankrade mig där jag stod.
Inte ett band, utan miljoner. Inte band, utan stålkablar. Miljoner stålkablar som förankrade mig i en enda sak – universums mittpunkt.
Jag såg det nu, hur universum kretsade kring denna punkt. Jag hade aldrig sett universums symmetri förut, men nu var den glasklar.
Det var inte längre jordens dragningskraft som höll mig kvar på marken.
Det var den lilla flickan i den blonda vampyrens famn.
Renesmee.
Uppifrån hördes ett nytt ljud. Det enda ljud som kunde ha berört mig i detta oändliga ögonblick.
Ett hetsigt bultande, en snabb rytm …
Ett hjärta i förändring.