Kapitel 17: (1)

Vad ser jag ut som? Trollkarlen från Oz? Behöver du en hjärna? Ett hjärta? Varsågod, ta för dig. Ta allt jag har.

Jag hade en vagt formulerad plan när jag sprang till Cullens garage. Andra delen av planen var att totalkvadda blodsugarens bil på vägen tillbaka.

Därför tappade jag hakan när jag tryckte på knappen på nyckeln och det inte var hans Volvo som pep till och blinkade med lyktorna. Det var en annan bil – en som stod ut till och med i den här samlingen av bilar, som alla var värda att dregla över på sitt sätt.

Hade han verkligen tänkt ge mig nycklarna till en Aston Martin Vanquish, eller var det ett misstag?

Jag hejdade mig inte för att tänka efter, eller för att undra om det här förändrade andra delen av min plan. Jag satte mig bara i det mjuka skinnsätet och startade motorn medan mina ben fortfarande var inklämda under ratten. Motorns spinnande ljud kunde ha fått mig att stöna av belåtenhet, men just nu hade jag fullt upp med att komma därifrån.

Jag hittade spaken och drog sätet så långt bak jag kunde medan jag trampade på gasen. Det kändes nästan som om bilen skulle lyfta.

Det tog bara några sekunder att susa över den smala, slingrande utfarten. Bilen reagerade som om jag styrde den med tankarna, snarare än händerna. När jag kom ut ur den gröna tunneln, ut på landsvägen, såg jag en skymt av Leahs grå ansikte bland ormbunkarna.

En kort sekund undrade jag vad hon skulle tro. Sedan insåg jag att jag inte brydde mig.

Jag körde söderut, för jag orkade inte vänta på några färjor, köer eller annat som skulle innebära att jag måste lyfta foten från gaspedalen.

På något konstigt sätt var det här min lyckodag. Om det nu var tur som gjorde att jag kunde köra i trehundra kilometer i timmen på en vältrafikerad landsväg utan att se till en enda snut, inte ens i städerna där hastighetsgränsen låg på femtio. Vilken besvikelse, egentligen. En liten biljakt kunde ha varit trevlig, särskilt med tanke på att registreringsskylten skulle dra uppmärksamheten till blodsugarna. Visst, Edward kunde köpa sig fri, men det kunde ha ställt till med lite besvär, i alla fall.

Det enda spår av övervakning jag såg var en skymt av mörkbrun päls som for fram genom skogen, parallellt med mig, några kilometer söder om Forks. Det såg ut som Quil. Han måste ha sett att det var jag, för han försvann efter någon minut utan att kalla på hjälp. Än en gång undrade jag nästan vad han skulle tro, tills jag kom ihåg att jag inte brydde mig.

Jag susade vidare på den långa landsvägen, på väg mot den största stad jag kunde hitta. Det var första delen av min plan.

Det verkade ta en evighet, antagligen för att jag fortfarande var så uppskruvad, men det tog egentligen bara knappt två timmar innan jag körde in i det odefinierbara gytter som tillhörde både Tacoma och Seattle. Då saktade jag farten, för jag ville trots allt inte döda några oskyldiga åskådare.

Det var en korkad plan. Den skulle inte fungera. Men när jag desperat letat efter ett sätt att komma bort från smärtan, hade jag kommit att tänka på Leahs ord. Det skulle försvinna, vet du, om du präglades. Då skulle du inte plågas av dina känslor för henne längre.

Att bli av med sin fria vilja var kanske inte det värsta som kunde hända, trots allt. Att känna så här måste vara det värsta som kunde hända.

Men jag hade träffat alla tjejerna i La Push, i Makahreservatet och i Forks. Jag behövde större jaktmarker.

Men hur letar man efter en själsfrände i en folksamling? Till att börja med behöver man förstås just en folksamling. Så jag åkte omkring och letade efter en bra plats. Jag körde förbi ett par köpcentra, där det antagligen fanns gott om tjejer i min ålder, men kunde inte förmå mig att stanna. Ville jag verkligen präglas på en tjej som hängde i ett köpcenter hela dagarna?

Jag fortsatte norrut, och stötte på fler och fler människor. Så småningom kom jag till en stor park, där det vimlade av ungar, familjer, skateboards, cyklar, drakar, picknickfiltar, hela paketet. Först då lade jag märke till att det var en vacker dag. Solsken och allt. Folk var ute och firade det fina vädret.

Jag parkerade över två handikapplatser, i hopp om att få böter, och gick in i parken.

Det kändes som om jag vandrade omkring i flera timmar. Tillräckligt länge för att solen skulle förflyttas till andra sidan av himlen. Jag tittade noga på alla tjejer som passerade mig, tvingade mig att verkligen titta, kolla vem som var söt, vem som hade blå ögon, vem som passade i tandställning och vem som var för hårt sminkad.

Jag försökte hitta något intressant med alla, för att försäkra mig om att jag verkligen försökte. Till exempel: hon har en väldigt rak näsa, hon borde ta bort håret från ögonen, hon skulle kunna göra läppstiftsreklam om resten av ansiktet hade varit lika perfekt som munnen …

Ibland tittade de tillbaka. Ibland såg de rädda ut – vem är den där jätten som blänger på mig? Ibland tyckte jag att de såg lite intresserade ut, men det var nog bara som jag inbillade mig.

Hur som helst – ingenting. Inte ens när jag såg på tjejen som – utan tvekan – var snyggast i hela parken, antagligen i hela stan, och hon mötte min blick med något som liknade intresse, kände jag någonting. Bara samma desperata behov av att fly undan smärtan.

Tiden gick och jag började lägga märke till fel saker. Bellasaker. Den där hade samma hårfärg. Den där hade ungefär samma form på ögonen. Den där hade samma lilla rynka mellan ögonen – vilket fick mig att undra vad som bekymrade henne …

Då gav jag upp. Det var osannolikt korkat att tro att jag hade valt exakt rätt plats och tidpunkt, att jag plötsligt skulle stöta på min själsfrände bara för att jag så förtvivlat gärna ville göra det.

Och det vore ändå inte logiskt att jag skulle träffa henne här. Om Sam hade rätt, hade jag störst chans att hitta någon som matchade mig genetiskt i La Push. Och där fanns uppenbarligen ingen. Och om Billy hade rätt – vad betydde det? Vad skapade starkare vargar?

Jag gick tillbaka till bilen, lutade mig mot motorhuven och lekte med nyckeln i handen.

Jag kanske var vad Leah trodde att hon var. Något slags återvändsgränd, någon som inte skulle föra sina gener vidare. Eller så var mitt liv bara ett stort, grymt skämt, och jag kunde inte slippa undan poängen.

”Hallå, är allt okej? Du där, med den stulna bilen?”

Det tog en sekund innan jag insåg att rösten pratade med mig, och ännu en sekund innan jag bestämde mig för att titta upp.

Tjejen som iakttog mig med så ängslig blick var lite välbekant. Jag visste varför jag kände igen hennes ansikte – jag hade redan registrerat henne. Ljust, rödblont hår, ljus hy, några gyllene fräknar på näsan och kinderna, kanelfärgade ögon.

”Om du mår så dåligt för att du har snott bilen”, sa hon och log så att en skrattgrop dök upp i hakan, ”kan du ju alltid anmäla dig hos polisen.”

”Jag har lånat den, inte snott den”, snäste jag. Min röst lät förfärlig, som om jag hade gråtit. Pinsamt.

”Visst, det kommer de säkert att tro på.”

Jag blängde på henne. ”Ville du någonting?”

”Inte direkt. Jag skämtade bara om bilen, förresten. Det är bara det att … du såg så upprörd ut. Åh, jag heter Lizzie, förresten.” Hon sträckte fram handen.

Jag tittade på den tills hon tog ner den igen.

”Hur som helst …” sa hon besvärat. ”Jag undrade bara om jag kunde hjälpa till. Det såg ut som om du letade efter någon förut.” Hon gjorde en gest mot parken och ryckte på axlarna.

”Ja.”

Hon väntade.

Jag suckade tungt. ”Jag behöver ingen hjälp. Hon är inte här.”

”Åh. Synd.”

”Ja, det är det”, muttrade jag.

Jag såg på tjejen igen. Lizzie. Hon var söt. Snäll nog att försöka hjälpa en tjurig främling som måste verka helknäpp. Varför kunde hon inte vara den rätta? Varför måste allting vara så jäkla komplicerat? Söt, trevlig tjej som verkade ha humor. Varför inte?

”Det är en väldigt fin bil”, sa hon. ”Synd att de inte tillverkar dem längre. Jag menar, Vantage har också en otroligt snygg design, men det är något visst med Vanquish …”

Trevlig tjej med bilintresse. Wow. Jag stirrade intensivt på henne och önskade att jag visste hur det fungerade. Kom igen, Jake – prägla nu då!

”Hur är den att köra?” frågade hon.

”Helt otrolig”, svarade jag.

Hon log igen, uppenbarligen glad över att ha lyckats få ur mig ett halvvettigt svar, och jag log motvilligt tillbaka.

Men hennes leende gjorde ingenting åt den skarpa, skärande smärtan som slet i min kropp. Hur gärna jag än ville, skulle mitt liv inte rätta till sig så enkelt.

Jag hade inte kommit lika långt som Leah. Jag skulle inte kunna bli förälskad som en vanlig människa. Inte så länge jag blödde för någon annan. Om tio år – när Bellas hjärta varit dött länge och jag släpat mig igenom hela sorgeprocessen – skulle jag kanske kunna ta med en tjej som Lizzie på en åktur i en snabb bil, prata tillverkare och årsmodeller, lära känna henne och se om jag tyckte om henne. Men det skulle inte hända nu.

Magi skulle inte rädda mig. Jag skulle helt enkelt få genomlida tortyren, ta den som en man.

Lizzie väntade. Kanske hoppades hon att jag skulle erbjuda henne den där åkturen, kanske inte.

”Bäst att jag lämnar tillbaka bilen till killen jag lånade den av”, muttrade jag.

Hon log igen. ”Skönt att höra att du väljer den rätta vägen.”

”Ja, du övertygade mig.”

Hon följde mig med blicken när jag satte mig i bilen, och såg fortfarande lite bekymrad ut. Jag såg antagligen ut att vara på väg att köra rätt ut över ett stup. Vilket jag kanske skulle ha gjort, om det hade funkat för en varulv. Hon vinkade till mig när jag körde iväg.

I början på tillbakavägen körde jag lite långsammare. Jag hade inte bråttom. Jag ville inte tillbaka till huset, skogen, smärtan jag flytt ifrån. Ensamheten.

Okej, det var överdrivet dramatiskt. Jag skulle inte vara helt ensam, men det var ingenting positivt. Leah och Seth skulle bli tvungna att lida med mig. Jag var glad över att Seth inte skulle behöva plågas så länge – grabben förtjänade bättre än att få sin sinnesfrid förstörd. Det gjorde Leah också, men hon förstod mig i alla fall. Smärta var ingenting nytt för Leah.

Jag suckade tungt när jag tänkte på vad Leah hade bett mig om, för nu visste jag att jag skulle ge henne det. Jag var fortfarande förbannad på henne, men jag kunde inte ignorera det faktum att jag kunde göra hennes liv lättare. Och nu när jag kände henne bättre insåg jag att hon antagligen skulle ställa upp för mig, om rollerna hade varit ombytta.

Det skulle i alla fall bli intressant, om än märkligt, att ha Leah som följeslagare – som vän. Vi skulle gå varandra på nerverna, den saken var klar. Hon skulle inte låta mig frossa i mitt elände, men det var antagligen bra. Jag skulle nog behöva någon som gav mig en spark där bak då och då. Men när det verkligen gällde, var hon faktiskt den enda som kunde förstå vad jag gick igenom just nu.

Jag tänkte på jakten i morse, hur nära varandra vi kommit i den stunden. Det hade inte varit obehagligt. Annorlunda. Lite skrämmande, lite känsligt. Men också trevligt, på något konstigt sätt.

Jag måste inte vara helt ensam.

Och jag visste att Leah var stark nog att stå ut med mig de närmaste månaderna. Månaderna och åren. Jag blev trött bara av att tänka på det.