Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (3)

De verkar vara begränsade, hänga ihop …

”Hur har ni hittat dem?”

”Vi träffade en kvinna i Sydamerika som växt upp med sitt folks traditioner. Hon hade hört varningar om sådana varelser, gamla historier som förts vidare genom generationerna.”

”Vad för sorts varningar?” viskade jag.

”Att varelsen måste dödas omgående. Innan den hinner växa sig för stark.”

Precis som Sam trodde. Hade han rätt?

”Deras legender säger förstås samma sak om oss. Att vi måste förintas, att vi är själlösa mördare.”

Två flugor i en smäll då, tänkte jag.

Edward skrattade till.

”Och vad säger deras sagor om … mödrarna?”

Smärta svepte över hans ansikte, så tydlig och stark att jag ryckte till och förstod att han inte skulle svara. Jag tvivlade på att han ens kunde prata.

Det var Rosalie – som suttit så tyst och stilla sedan Bella somnat att jag nästan glömt bort henne – som svarade.

Hon fnös föraktfullt. ”Klart att det inte fanns några överlevande”, sa hon. Inga överlevande, rättframt och känslolöst. ”Att föda barn mitt ute i ett smutsigt träsk med en medicinman som smetar sengångarsaliv på den blivande modern för att driva ut onda andar har aldrig varit någon säker metod. Till och med normala förlossningar gick snett hälften av gångerna. Ingen av dem hade vad den här babyn har – folk som förstår vad den behöver och försöker tillmötesgå de behoven. En läkare med en fullständigt unik kunskap om vampyrers egenskaper. En plan för att förlösa babyn så säkert som möjligt. Gift som kan reparera alla eventuella skador. Babyn kommer att klara sig fint. Och det skulle säkert de där andra mödrarna också ha gjort under de här omständigheterna – om de alls existerat. Vilket jag inte är så säker på”, avslutade hon.

Babyn, babyn. Som om ingenting annat spelade någon roll. Bellas liv var bara en smärre detalj för Rosalie – ingenting att hänga upp sig på.

Edwards ansikte blev vitt som snö. Han knöt nävarna. Rosalie – självupptagen och likgiltig – vred på sig i stolen så att hon satt med ryggen mot honom. Han lutade sig framåt och spände musklerna.

Låt mig göra det, föreslog jag.

Han hejdade sig och höjde ena ögonbrynet.

Ljudlöst lyfte jag upp hundmatskålen från golvet. Sedan kastade jag den med en snabb, kraftfull handledsrörelse - den träffade Blondie i bakhuvudet med en sådan smäll att den plattades till innan den studsade genom rummet och slog av den runda toppen på en av pelarna vid trappan.

Bella rörde sig lite, men vaknade inte.

”Korkade blondiner”, muttrade jag.

Rosalie vred långsamt på huvudet. Hennes ögon blixtrade. ”Jag fick mat i håret”, väste hon.

Det blev för mycket. Jag makade mig bort från Bella för att inte väcka henne och skrattade så hejdlöst att tårarna rann nerför kinderna. Alices klingande skratt påminde mig om att hon satt kvar bakom soffan.

Jag undrade varför Rosalie inte flög på mig – det hade jag nästan räknat med. Men så insåg jag att mitt skratt hade väckt Bella, trots att hon sovit sig igenom det värsta oväsendet.

”Vad är det som är så roligt?” mumlade hon.

”Jag kastade mat i håret på henne”, skrockade jag.

”Det här glömmer jag inte, jycken”, väste Rosalie.

”Det är inte så svårt att sudda ut minnet på en blondin”, svarade jag. ”Det räcker med att blåsa henne i örat.”

”Lär dig några nya skämt”, snäste hon.

”Lägg av, Jake, lämna Rose i …” Bella avbröt sig mitt i meningen och drog häftigt efter andan. I samma ögonblick lutade sig Edward över mig och drog av henne filten. Hon krökte sig som i kramper, lyfte ryggen från soffan.

”Han bara”, flåsade hon, ”sträcker på sig.”

Hennes läppar var vita och hon bet ihop käkarna hårt, som för att hålla tillbaka ett skrik.

Edward lade båda händerna mot hennes kinder. ”Carlisle?” sa han med spänd, låg röst.

”Jag är här”, sa doktorn. Jag hade inte hört honom komma in.

”Okej”, flämtade Bella. ”Jag tror att det är över. Stackaren får inte riktigt plats, bara. Han börjar bli så stor.”

Det var svårt att höra hennes kärleksfulla tonfall när hon pratade om saken som höll på att slita sönder henne inifrån. Särskilt efter Rosalies känslolöshet. Det fick mig att önska att jag kunde kasta något i huvudet på Bella också.

Hon uppfattade inte min avsky. ”Han påminner mig faktiskt om dig, Jake”, sa hon – kärleksfullt – och fortsatte flämta.

”Jämför inte mig med den där saken” fräste jag.

”Jag menade bara din tillväxtspurt”, sa hon och såg sårad ut. Bra. ”Du sköt iväg så fort, jag kunde nästan se dig bli längre för varje minut. Han är likadan, han växer så snabbt.”

Jag bet mig i tungan för att inte säga vad jag tänkte – så hårt att jag fick blodsmak i munnen. Såret skulle förstås läka innan jag ens hann svälja. Det var precis vad Bella behövde. En styrka som min, förmågan att läka …

Hon drog ett lättare andetag och sjönk ner i soffan igen.

”Hm”, mumlade Carlisle.

Jag tittade upp och märkte att han iakttog mig. ”Vad?” frågade jag.

Edward lade huvudet på sned medan han begrundade Carlisles tankar.

”Jag sa ju till dig att jag undrade över fostrets genetiska sammansättning, Jacob. Hans kromosomer.”

”Ja?”

”Och med tanke på era likheter …”

”Likheterna?” morrade jag och uppskattade inte alls pluralformen.

”Den snabba tillväxten och det faktum att Alice inte kan se någon av er.”

Jag hajade till. Det där andra hade jag glömt bort.

”Jag undrar bara om det betyder att vi har ett svar. Om likheten gäller generna också.”

”Tjugofyra par”, mumlade Edward.

”Det vet ni inte.”

”Nej. Men det är intressant att spekulera”, sa Carlisle lugnande.

”Ja. Väldigt fascinerande.”

Bella började snarka igen, som för att understryka min sarkasm.

De började genast diskutera genetik på en så hög nivå att det enda ord jag förstod var och. Och mitt eget namn, förstås. Alice flikade då och då in kommentarer med sin kvittrande röst.

Även om de pratade om mig, så försökte jag inte förstå mig på deras slutsatser. Jag hade annat att tänka på, vissa faktum jag försökte få ihop.

Faktum ett: Bella hade sagt att varelsen skyddades av någonting lika starkt som vampyrskinn, som motstod både ultraljudsvågor och nålar. Faktum två: Rosalie hade sagt att de hade en plan för att förlösa varelsen på ett säkert sätt. Faktum tre: Edward hade sagt att enligt myterna brukade andra monster liknande det här tugga sig ut ur sina egna mödrar.

Jag ryste till.

Och på ett otäckt sätt stämde det, på grund av faktum fyra: Det fanns inte mycket som kunde tränga igenom något så hårt och starkt som vampyrskinn. Varelsens tänder var starka nog, enligt myterna. Mina tänder var starka nog.

Och vampyrtänder var starka nog.

Det var svårt att inte se det uppenbara, men jag försökte. För jag började ana hur Rosalie hade tänkt bära sig åt för att få ut varelsen på ett ”säkert” sätt.