Kapitel 13: Tur att jag inte har känslig mage (3)

Och vi tänker vakta Cullens så länge vi anser det nödvändigt. För vad du än tror, så handlar det här inte bara om Bella. Vi skyddar de som förtjänar vårt beskydd, och det innefattar Cullens också.” Åtminstone de flesta av dem.

Seth gnällde instämmande.

Jared rynkade pannan. ”Då finns det väl ingenting mer att säga.”

”Inte just nu, nej. Vi får se hur det går.”

Jared vände sig mot Seth i stället. ”Sue bad mig hälsa dig – nej, bönfalla dig – att komma hem. Hon är förkrossad, Seth. Alldeles ensam. Jag förstår inte hur du och Leah kan göra så här mot henne. Överge henne så här, när er pappa just har dött …”

Seth gnällde till.

”Lägg av, Jared”, varnade jag.

”Jag säger bara som det är.”

”Säkert”, fnös jag. Sue var tuffare än någon annan jag kände. Tuffare än min pappa, tuffare än jag. Tuff nog att utnyttja sina barns skuldkänslor om det krävdes för att få hem dem. Men det var inte rätt att pressa Seth på det sättet. ”Sue har känt till det här i hur många timmar nu? Och hon har tillbringat större delen av den tiden med Billy, gamle Quil och Sam? Jo, hon förgås nog av ensamhet. Men du får förstås gå när du vill, Seth. Det vet du.”

Seth fnös.

I nästa sekund spetsade han öronen. Leah måste vara i närheten. Jäklar, så snabb hon var.

Hon kom farande mellan träden och bromsade in bland buskarna några meter bort. Sedan travade hon fram, ställde sig framför Seth, höjde huvudet och tittade bort från mig.

Det uppskattade jag.

”Leah”, sa Jared.

Hon mötte hans blick och drog upp läpparna över tänderna.

Hennes fientlighet verkade inte förvåna Jared. ”Leah, du vet att du inte vill vara här.”

Hon morrade åt honom. Jag gav henne en varnande blick som hon inte såg. Seth gnällde och stötte till henne i sidan.

”Förlåt”, sa Jared. ”Jag borde väl inte dra några förhastade slutsatser. Men du har inga band till blodsugarna.”

Leah såg menande på sin bror, sedan på mig.

”Du vill skydda Seth, det förstår jag”, sa Jared. Han kastade en snabb blick på mig och såg sedan på henne igen. Han undrade antagligen över den där andra blicken, precis som jag gjorde. ”Men Jake tänker inte låta någonting hända honom, och han är inte rädd för att vara här. Hur som helst, snälla Leah, vi vill att du ska komma tillbaka. Sam vill att du ska komma tillbaka.”

Leah snärtade med svansen.

”Sam sa att jag skulle bönfalla dig. Han sa att jag skulle be på mina bara knän, bokstavligt talat, om det behövdes. Han vill att du ska komma hem, Lee-lee, dit där du hör hemma.”

Jag såg Leah rycka till när Jared använde Sams gamla smeknamn på henne. Och sedan, när han lade till de där fyra sista orden, reste hon ragg och skällde och ylade en lång ramsa. Jag behövde inte höra hennes tankar för att förstå att hon svor. Det gick nästan att höra vilka ord hon använde i alla fall.

Jag väntade tills hon var klar. ”Jag vågar faktiskt påstå att Leah hör hemma där hon vill vara.”

Leah morrade, men eftersom hon fortsatte blänga på Jared antog jag att hon instämde.

”Jared, vi tillhör fortfarande samma familj, okej? Vi kommer över det här, men tills vi gör det borde ni nog hålla er på er egen mark. För att undvika missförstånd, menar jag. Ingen vill ju ha en släktfejd, eller hur? Inte Sam heller?”

”Självklart inte”, snäste Jared. ”Vi ska stanna på vår mark. Men var hör du hemma, Jacob? Här, hos vampyrerna?”

”Nej, Jared. Just nu är jag hemlös. Men oroa dig inte, det här kommer inte att vara för alltid.” Jag drog ett djupt andetag. ”Det är inte så mycket … tid kvar, okej? Sedan kommer Cullens antagligen att ge sig av, och Seth och Leah kommer hem igen.”

Leah och Seth gnällde till och vred huvudena mot mig.

”Du då, Jake?”

”Jag drar nog till skogs igen, tror jag. Jag kan knappast stanna i La Push. Det blir för spänt med två alfahannar. Dessutom hade jag ändå tänkt ge mig av, innan allt det här hände.”

”Och om vi behöver prata?” frågade Jared.

”Yla – men passera inte gränsen, okej? Vi kommer till er. Och Sam behöver inte skicka så många nästa gång. Vi är inte ute efter bråk.”

Jared rynkade pannan, men nickade. Han gillade inte att jag talade om vad Sam skulle göra. ”Vi ses, Jake. Eller inte.” Han vinkade halvhjärtat.

”Vänta lite, Jared. Är Embry okej?”

Han hajade till av förvåning. ”Embry? Visst, han mår fint. Hur så?”

”Jag undrade bara varför Sam skickade Collin.”

Jag granskade hans reaktion, fortfarande misstänksam, och såg något blixtra till i hans ögon. Men det såg inte ut som det jag hade väntat mig.

”Det har du faktiskt inte med att göra längre, Jake.”

”Nej, jag har väl inte det. Jag var bara nyfiken.”

Jag såg en rörelse ur ögonvrån, men låtsades inte om den eftersom jag inte ville avslöja Quil. Han hade reagerat på min fråga.

”Jag ska tala om för Sam vad du har sagt. Hej då, Jacob.”

Jag suckade. ”Okej, hej då, Jared. Och kan du vara snäll och hälsa pappa att jag är okej? Att jag är ledsen, och att jag älskar honom?”

”Det ska jag göra.”

”Tack.”

”Kom, killar”, sa Jared.

Han vände sig bort från oss och gick utom synhåll för att skifta form, eftersom Leah var här. Paul och Collin följde honom tätt i hälarna, men Quil dröjde sig kvar. Han gnällde lågt, och jag tog ett steg mot honom.

”Jag saknar dig också”, sa jag.

Quil travade fram till mig med sänkt huvud. Jag klappade honom på ryggen.

”Det ordnar sig.”

Han gnällde igen.

”Hälsa Embry att jag saknar er två vid min sida.”

Han nickade och tryckte nosen mot min panna. Leah fnös. Quil tittade upp, men inte på henne. Han kastade en blick över axeln, åt det håll de andra gått.

”Ja, spring hem”, sa jag till honom.

Quil skällde en gång och sprang efter de andra. Jag kunde slå vad om att Jared inte väntade särskilt tålmodigt. Så fort Quil var borta lät jag värmen i bröstet strömma genom kroppen. En het våg sköljde genom mig och jag stod på fyra ben igen.

Jag trodde nästan du skulle börja hångla med honom, hånskrattade Leah.

Jag ignorerade henne.

Var det okej? frågade jag dem. Jag gillade inte att tala för dem utan att kunna höra vad de tänkte. Jag ville inte ta någonting för givet, som Jared hade gjort. Sa jag någonting ni inte ville att jag skulle säga? Glömde jag att säga något jag borde ha sagt?

Du skötte dig utmärkt, Jake! tänkte Seth uppmuntrande.

Du kunde ha klippt till Jared, tänkte Leah. Det hade jag inte haft någonting emot.

Nu vet vi i alla fall varför Embry inte fick följa med, tänkte Seth.

Jag förstod inte. Inte fick?

Jake, såg du inte Quil? Han är ganska upprörd. Jag kan slå vad om att Embry är ännu mer upprörd. Och Embry har ingen Claire. Quil skulle aldrig kunna lämna La Push, men det skulle nog Embry. Så Sam tänker inte ta några risker. Han är rädd att Embry också ska lämna skeppet, och han vill inte att din flock ska bli större än den redan är.

Tror du det? Jag tvivlar på att Embry skulle ha något emot att sätta tänderna i några vampyrer.

Men han är din bäste vän, Jake. Han och Quil skulle hellre stå bakom dig än möta dig i en strid.

I så fall är jag glad att Sam tvingade honom att stanna hemma. Den här flocken är stor nog. Jag suckade. Då så. Då klarar vi oss ett tag till. Seth, kan du hålla ögonen öppna ett tag? Leah och jag behöver sova. Det här kändes uppriktigt, men vem vet? Det kanske var en skenmanöver.

Jag var inte alltid så paranoid, men jag mindes kraften i Sams övertygelse. Han hade varit så fullständigt inställd på att tillintetgöra hotet. Skulle han utnyttja det faktum att han kunde ljuga för oss nu?

Inga problem! Seth var väldigt angelägen om att göra allt han kunde. Ska jag förklara för Cullens? De är nog ganska spända.

Jag gör det. Jag vill ändå titta till Bella.

De såg de virvlande bilderna i min kaotiska hjärna.

Seth gnällde till av förvåning. Blä!

Leah ruskade på huvudet som om hon försökte skaka av sig bilden. Det är utan tvekan det äckligaste jag någonsin har hört talas om. Usch! Om jag haft något i magen, hade jag kräkts nu.

De är förstås vampyrer, tänkte Seth efter en stund, som för att försvara Cullens. Jag menar, det är väl bara logiskt. Och om det hjälper Bella så är det väl bara bra?

Både Leah och jag stirrade på honom.

Vad? undrade han.

Mamma tappade honom ofta när han var liten, tänkte Leah.

På huvudet, tydligen.

Och han brukade gnaga på spjälorna i sin säng.

Bly i målarfärgen?

Det verkar så, tänkte hon.

Seth fnös.

Väldigt lustigt. Skulle inte ni sova?

Tack för att du köpt den här boken! Order: 5936756 2013-03-19 Butik: 1010. All kopiering, utöver för ditt privata bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden.