Kapitel 13: Tur att jag inte har känslig mage (2)

Det var okej för henne att offra livet för ett monster, men jag fick inte missa några nätters sömn för att se henne göra det?

”Gå och lägg dig en stund”, sa hon. ”Det finns några sängar där uppe, du får gärna välja vilken som helst av dem.”

Blicken i Rosalies ögon talade om att jag inte alls fick välja någon av dem. Det fick mig att undra vad de behövde sängar till över huvud taget.

”Tack, Bella, men jag sover hellre på marken. Har lite svårt för stanken, du vet.”

Hon grimaserade. ”Just det.”

Carlisle kom tillbaka, och Bella sträckte sig tankspritt efter muggen och började suga.

Hon såg verkligen friskare ut. Hon hävde sig upp i sittande ställning medan Rosalie stod över henne, beredd att hjälpa till om det behövdes. Men det gjorde det inte. Bella sörplade snabbt i sig den andra muggen.

”Hur känns det nu?” frågade Carlisle.

”Jag mår inte dåligt. Jag är lite hungrig … fast jag kan inte avgöra om jag är hungrig eller törstig.”

”Se på henne, Carlisle”, mumlade Rosalie belåtet. ”Det här är uppenbarligen precis vad hennes kropp behöver. Hon borde dricka mer.”

”Hon är fortfarande människa, Rosalie. Hon behöver mat också. Vi väntar lite för att se hur det här påverkar henne, sedan kan vi prova med lite mat igen. Någonting särskilt du är sugen på, Bella?”

”Ägg”, svarade hon genast och log mot Edward. Han log svagt tillbaka, men det fanns mer liv än förut i hans ansikte.

Jag blinkade till och glömde nästan öppna ögonen igen.

”Jacob”, mumlade Edward. ”Du borde verkligen sova. Som Bella sa får du naturligtvis låna en säng här, men jag förstår om du ligger bekvämare utomhus. Oroa dig inte för någonting – jag lovar att leta upp dig om du behövs.”

”Okej, okej”, mumlade jag. Nu när det verkade som om Bella skulle få leva några timmar till, kunde jag fly. Kura ihop mig under ett träd någonstans, tillräckligt långt härifrån för att slippa stanken. Blodsugaren skulle väcka mig om någonting hände. Det var han skyldig mig.

”Det är jag”, instämde Edward.

Jag nickade och lade en hand på Bellas. Hennes var iskall.

”Krya på dig”, sa jag.

”Tack, Jacob.” Hon vred på handen och kramade min. Jag kände att vigselringen satt löst runt hennes magra finger.

”Ge henne en filt eller något”, mumlade jag medan jag gick mot dörren.

Innan jag hann fram skar två ylanden genom den stilla morgonluften. Det gick inte att missta sig på tonfallet i dem. Inget missförstånd den här gången.

”Helvete”, svor jag och kastade mig ut genom dörren. Jag vräkte mig ut från verandan och lät kroppen skifta form i luften. Ett skarpt, rivande ljud hördes när mina shorts slets sönder. Fan. Jag hade inga andra kläder med mig. Men det spelade ingen roll. Jag landade på tassarna och sprang västerut.

Vad är det? ropade jag i tankarna.

De kommer, svarade Seth. Minst tre stycken.

Har de delat på sig?

Jag springer tillbaka till Seth med ljusets hastighet, lovade Leah. Jag hörde luften pressas genom hennes lungor när hon tvingade sig själv framåt med en ofattbar snabbhet. Skogen piskade förbi henne. Ingen annan närmar sig, inte än i alla fall.

Seth, utmana dem inte. Vänta på mig.

De saktar farten. Åh, det känns så konstigt att inte kunna höra dem. Jag tror …

Vad?

Jag tror att de har stannat.

Väntar de på resten av flocken?

Tyst. Känner ni?

Jag uppfattade hans intryck. Det svaga, ljudlösa skimret i luften.

Någon skiftade form?

Det kändes så, instämde Seth.

Leah flög in den lilla gläntan där Seth väntade. Hon borrade ner klorna i marken. Jag är här, lillebror.

De kommer, tänkte Seth nervöst. Långsamt. De går.

Nästan framme, tänkte jag. Jag försökte flyga fram, som Leah. Det kändes fruktansvärt att vara borta från Seth och Leah, särskilt med tanke på att hotet var närmare dem än mig. Fel. Jag borde vara med dem, mellan dem och det som närmade sig.

Oj, börjar vi känna oss lite faderliga? tänkte Leah.

Koncentrera dig, Leah.

Fyra, konstaterade Seth. Tre vargar och en man. Grabben hade bra hörsel.

Jag kom fram till den lilla gläntan och ställde mig omedelbart framför dem. Seth slöt genast upp på min högra sida, medan Leah tog längre tid på sig att inta sin position.

Så nu har jag lägre rang än Seth, muttrade hon för sig själv innan hon ställde sig på min vänstra sida.

Först till kvarn, tänkte Seth belåtet. Men du har aldrig varit trea i rang heller, så det är ändå en befordran.

Rangen under min lillebror är ingen befordran.

Sluta! tänkte jag. Jag bryr mig inte om var ni står. Håll tyst och var beredda.

De dök upp några sekunder senare, gående, precis som Seth hade trott. Jared först, i mänsklig form med uppsträckta händer. Paul, Quil och Collin på fyra ben bakom honom. Det fanns ingen aggressivitet i deras hållning. De höll sig bakom Jared med spetsade öron, skärpta men lugna.

Men … det var märkligt att Sam hade skickat Collin i stället för Embry. Det var inte vad jag skulle ha gjort om jag skickat en diplomattrupp till fiendens territorium. Jag skulle inte ha skickat en valp – jag skulle ha skickat en rutinerad kämpe.

En skenmanöver? undrade Leah.

Tänkte Sam, Embry och Brady attackera på egen hand? Inte troligt.

Ska jag kolla? Jag kan springa hela varvet på under två minuter.

Ska jag varna Cullens? undrade Seth.

Tänk om deras avsikt är att dela på oss? funderade jag. Cullens vet att något är på gång, de är redo.

Sam skulle aldrig vara så dum … viskade Leah med påtaglig rädsla. Hon föreställde sig att Sam attackerade Cullens med bara Embry och Brady till hjälp.

Nej, det skulle han inte, försäkrade jag, men bilden i hennes huvud gjorde mig också lite illamående.

Jared och de tre vargarna iakttog oss och väntade. Det var otäckt att inte kunna höra vad Quil, Paul och Collin sa till varandra. Deras ansiktsuttryck var neutrala, omöjliga att tolka.

Jared harklade sig och nickade mot mig. ”Vit flagg, Jake. Vi är bara här för att prata.”

Tror du det är sant? undrade Seth.

Låter vettigt, men …

Ja, instämde Leah. Men.

Ingen av oss slappnade av.

Jared rynkade pannan. ”Det vore lättare att prata om jag kunde höra dig också.”

Jag tänkte inte skifta form förrän jag kände mig trygg i situationen, förstod den. Varför Collin? Det var det som bekymrade mig mest.

”Okej, då får väl jag prata”, sa Jared när jag inte gjorde någonting. ”Jake, vi vill att du ska komma tillbaka.”

Quil gnällde till bakom honom. Instämmande.

”Du har slitit sönder familjen. Det är inte meningen att det ska vara så här.”

Det hade jag inte precis några invändningar mot, men det var heller inte poängen. Det fanns några ouppklarade meningsskiljaktigheter mellan Sam och mig.

”Vi vet att du har … starka känslor om situationen med Cullens. Vi vet att det är ett problem. Men det är en överreaktion.”

Seth morrade. Överreaktion? Men det är det inte att attackera våra allierade utan förvarning?

Seth, har du hört talas om pokeransikte? Ta det lugnt.

Förlåt.

Jared kastade en blick på Seth och såg sedan på mig igen. ”Sam är beredd att gå långsamt fram, Jacob. Han har lugnat ner sig, pratat med de äldste. De har kommit fram till att en omedelbar attack inte är rätt taktik i det här läget.”

Översättning: De har redan förlorat överraskningsmomentet, tänkte Leah.

Det var märkligt hur tydligt vårt gemensamma medvetande redan var. Flocken var redan ”Sams flock”, redan ”de” mot ”oss”. Någonting utanför, något främmande. Det kändes särskilt konstigt att Leah också tänkte på det sättet, att hon var en etablerad del av ”oss”.

”Billy och Sue håller med dig, Jacob, om att vi kan vänta tills Bella … blir separerad från problemet. Ingen av oss känner oss bekväma med tanken på att döda henne.”

Trots att jag just tillrättavisat Seth för det, kunde jag inte hålla tillbaka en egen morrning. Så de kände sig inte riktigt bekväma med tanken på mord längre?

Jared höjde händerna igen. ”Ta det lugnt, Jake. Du vet vad jag menar. Vad jag säger nu är att vi tänker vänta och omvärdera situationen. Avgöra senare om det blir problem med … saken.”

Ha! tänkte Leah.

Vilket skitsnack.

Du köper det inte?

Jag vet vad de tänker, Jake. Vad Sam tänker. De räknar med att Bella ska dö i alla fall. Och att du då kommer att bli så ursinnig …

Att jag själv leder attacken. Jag strök öronen bakåt. Vad Leah gissade lät ganska sannolikt. Och det kunde mycket väl bli så. När … Om den där saken dödade Bella, skulle jag lätt glömma hur jag kände för Carlisles familj just nu. De skulle antagligen bara framstå som fiender – blodsugande parasiter – för mig igen.

Jag ska påminna dig, viskade Seth.

Jag vet. Frågan är bara om jag kommer att lyssna.

”Jake?” frågade Jared.

Jag suckade tungt.

Leah, spring ett varv – för säkerhets skull, bara. Jag kommer att bli tvungen att prata med honom, och jag vill vara säker på att ingenting annat händer medan jag är i människoform.

Lägg av, Jacob, du kan skifta form medan jag är här. Trots att jag försökt undvika det, så har jag sett dig naken förut – jag går inte precis igång på det, så oroa dig inte.

Det är inte din oskuldsfullhet jag försöker skydda, Leah. Stick nu.

Leah frustade till och rusade in i skogen. Jag hörde hennes klor borra sig ner i marken när hon ökade farten.

Nakenhet var en oönskad men oundviklig del av flocklivet. Ingen av oss hade tänkt på det förrän Leah anslöt sig. Då blev det besvärligt. Leah hade bara normal kontroll över sitt humör, så det tog lika lång tid för henne som för de flesta andra att sluta spränga sönder sina kläder varenda gång hon blev förbannad. Vi hade sett skymtar av henne, allihop. Och det var inte det att hon inte var värd att se på – det var bara det att det inte var värt det alls, när hon kom på en med att tänka på det efteråt.

Jared och de andra stirrade vaksamt på platsen där hon försvunnit in bland träden.

”Vart ska hon?” frågade Jared.

Jag ignorerade honom, slöt ögonen och försökte samla mig igen. Det kändes som om luften vibrerade omkring mig, sköt ut från mig i små svallvågor. Jag ställde mig på bakbenen och skiftade över i precis rätt ögonblick, så att jag stod upprätt när jag blev mitt mänskliga jag.

”Åh”, sa Jared. ”Hej, Jake.”

”Hej, Jared.”

”Tack för att du pratar med mig.”

”Visst.”

”Vi vill att du ska komma tillbaka, Jake.”

Quil gnällde till igen.

”Jag vet inte om det är så enkelt, Jared.”

”Kom hem”, bad han och lutade sig mot mig. Vädjande. ”Vi kan lösa det här. Du hör ihop med oss. Låt Leah och Seth också komma hem.”

Jag skrattade. ”Visst – som om jag inte har tjatat på dem om det från första början.”

Seth fnös bakom mig.

Jared fick något vaksamt i blicken igen. ”Vad händer nu, då?”

Jag tänkte igenom mitt svar. ”Jag vet inte”, sa jag till slut. ”Men jag är inte säker på att det kan bli som vanligt igen, Jared. Jag vet inte hur det fungerar – det känns inte som om jag kan stänga av den här alfagrejen när andan faller på. Den känns ganska permanent.”

”Du hör ändå ihop med oss.”

Jag höjde ögonbrynen. ”Två alfahannar kan inte höra ihop med samma flock, Jared. Minns du hur nära ögat det var i går? Ledarinstinkten är för stark.”

”Så ni tänker bara hänga med parasiterna resten av era liv?” frågade Jared. ”Ni har inget hem här. Du har redan slut på kläder”, påpekade han. ”Ska ni vara vargar hela tiden? Du vet att Leah inte tycker om att äta i vargform.”

”Leah får göra vad hon vill när hon blir hungrig, hon har själv valt att komma hit. Jag talar inte om för någon annan vad de ska göra.”

Jared suckade. ”Sam är ledsen för det han gjorde mot dig.”

Jag nickade. ”Jag är inte arg längre.”

”Men?”

”Men jag kommer inte tillbaka, inte nu. Vi måste också vänta och se vad som händer.