Kapitel 13: Tur att jag inte har känslig mage (1)

Carlisle och Rosalie rusade genast ut och uppför trappan. Jag hörde dem diskutera om de borde värma det eller inte. Blä. Jag undrade vad man mer kunde hitta i det här skräckhuset. Ett kylskåp fullt med blod, tydligen. En tortyrkammare? Ett rum möblerat med likkistor?

Edward stod kvar och höll Bella i handen. Hans ansikte var dött igen. Han verkade inte orka hålla liv ens i den lilla gnista av hopp han nyss haft. De såg varandra djupt i ögonen, men inte på något sentimentalt sätt. Det var som om de samtalade. Det påminde lite om Sam och Emily.

Nej, det var inte sentimentalt – men det gjorde det bara ännu jobbigare att se.

Jag visste hur det kändes för Leah, att tvingas se det hela tiden. Tvingas höra det i Sams tankar. Naturligtvis tyckte vi alla synd om henne, vi var inga monster – inte på det sättet, åtminstone. Men jag antar att vi klandrade henne för hur hon handskades med det. Spydig mot alla, försökte göra alla lika olyckliga som hon var.

Jag skulle aldrig klandra henne igen. Hur skulle någon kunna låta bli att dela med sig av den här sortens olycka? Hur kunde någon låta bli att försöka lätta lite på bördan genom att trycka på någon annan en bit av eländet?

Och om det innebar att jag måste ha en flock, hur kunde jag klandra henne för att hon tog ifrån mig min frihet? Jag skulle ha gjort likadant. Om det funnits en chans för mig att fly från den här smärtan, så skulle jag ha tagit den.

Rosalie rusade nerför trappan igen, flög genom rummet som en vindpust och stannade till i köket. Jag hörde en skåpslucka öppnas.

”Inte genomskinlig, Rosalie”, mumlade Edward och himlade med ögonen.

Bella såg nyfiken ut, men han skakade bara på huvudet.

Rosalie blåste igenom rummet igen och försvann.

”Så det här var din idé?” viskade Bella. Hennes röst skar sig när hon försökte tala tillräckligt högt för att jag skulle höra.

Hon hade glömt att min hörsel var alldeles utmärkt. Jag gillade faktiskt att hon ofta verkade glömma att jag inte var helt och hållet mänsklig. Jag gick närmare, för att hon skulle slippa anstränga sig.

”Skyll inte på mig den här gången. Din vampyr plockade bara syrliga kommentarer ur huvudet på mig.”

Hon drog på munnen. ”Jag hade inte väntat mig att få se dig igen.”

”Samma här.”

Det kändes konstigt att bara stå där, men vampyrerna hade flyttat undan alla möbler. Jag antog att de struntade i om de satt eller stod, de var ju gjorda av sten. Det skulle inte ha spelat mig någon roll heller, om jag inte varit så trött.

”Edward berättade vad du blivit tvungen att göra. Jag är så ledsen, Jake.”

”Ingen fara. Det var ändå bara en tidsfråga innan jag skulle tappa tålamodet med Sam”, ljög jag.

”Och Seth”, viskade hon.

”Han är faktiskt väldigt glad över att få hjälpa till.”

”Jag avskyr att ställa till det för dig.”

Jag skrattade till – mer ett skall än ett skratt.

Hon suckade. ”Men det är väl inget nytt, antar jag.”

”Nej, inte precis.”

”Du behöver inte stanna och se det här”, mumlade hon.

Jag skulle kunna gå. Det hade nog varit en bra idé. Men med tanke på hur hon såg ut riskerade jag i så fall att missa den sista kvarten i hennes liv.

”Jag har faktiskt ingen annanstans att ta vägen”, sa jag och försökte att inte avslöja för mycket av mina känslor. ”Hela varggrejen är betydligt mindre tilltalande sedan Leah kom med i flocken.”

”Leah?” flämtade hon.

”Berättade du inte det?” frågade jag Edward.

Han ryckte bara på axlarna, utan att ta blicken från hennes ansikte. Jag förstod att det inte var någon särskilt spännande nyhet i hans värld, ingenting värt att ödsla tid på med tanke på allt viktigt som hände.

Bella tog inte lika lätt på det. Det verkade vara en dålig nyhet i hennes ögon.

”Varför?” andades hon.

Jag ville inte dra den långa versionen. ”Hon vill hålla ett öga på Seth.”

”Men Leah hatar oss”, viskade hon.

Oss. Trevligt. Men jag såg att hon var rädd. ”Leah kommer inte att besvära någon.” Förutom mig. ”Hon är i min flock nu”, sa jag med en grimas, ”så hon gör som jag säger.”

Bella såg inte övertygad ut.

”Du är rädd för Leah, men bästis med den psykopatiska blondinen?”

En låg väsning hördes från andra våningen. Coolt, hon hade hört mig.

Bella rynkade pannan. ”Säg inte så. Rose … förstår.”

”Visst”, muttrade jag. ”Hon förstår att du kommer att dö, men hon bryr sig inte så länge hon får sitt mutantyngel.”

”Sluta vara en skitstövel, Jacob”, viskade hon.

Hon såg så svag ut att jag inte kunde bli arg. I stället försökte jag le. ”Du säger det som om det vore möjligt.”

Bella försökte låta bli att le tillbaka, men kunde inte hejda sig. Det ryckte i hennes bleka läppar.

Sedan kom Carlisle och psykopaten tillbaka. Carlisle höll en vit plastmugg i handen – en sådan med lock och böjbart sugrör. Åh. Nu förstod jag vad Edward hade menat med ”inte genomskinlig”. Han ville inte att Bella skulle behöva tänka mer än nödvändigt på vad hon gjorde. Det gick inte att se vad som fanns i muggen. Men jag kände lukten.

Carlisle tvekade och sträckte fram handen med muggen.

Bella betraktade den och såg rädd ut.

”Vi kan prova något annat”, sa Carlisle med låg röst.

”Nej”, viskade Bella. ”Nej, vi börjar med det här. Vi har ont om tid …”

Först trodde jag att hon äntligen hade börjat förstå och oroa sig för sitt eget liv, men så fladdrade hennes hand kraftlöst till där den vilade mot magen.

Bella tog ifrån honom muggen. Hennes hand darrade lite och jag hörde innehållet skvalpa omkring. Hon försökte häva sig upp på ena armbågen, men orkade knappt lyfta huvudet. En varm ilning for längs min ryggrad när jag insåg hur skör hon blivit på mindre än en dag.

Rosalie lade en arm under Bellas axlar och stöttade hennes huvud också, som man gjorde med nyfödda. Blondie tänkte visst bara på småbarn.

”Tack”, viskade Bella och såg ängsligt på oss. Om hon inte varit så uttorkad, hade hon antagligen rodnat.

”Strunta i dem”, mumlade Rosalie.

Det gjorde mig lite besvärad. Jag borde ha gått när Bella gett mig chansen. Jag hörde inte hemma här, var ingen del av det här. Jag funderade på att smita ut, men insåg att det bara skulle göra det svårare för Bella. Hon skulle tro att jag var för äcklad för att stanna. Vilket nästan var sant.

Men ändå. Även om jag inte tänkte ta på mig ansvaret för den här idén, så ville jag inte heller förkasta den.

Bella lyfte muggen mot ansiktet och luktade på sugröret. Hon grimaserade.

”Bella, älskling, vi kan komma på ett enklare sätt.” Edward sträckte ut handen mot muggen.

”Håll för näsan”, föreslog Rosalie och blängde på Edwards hand som om hon tänkte hugga av den. Jag önskade att hon skulle göra det. Edward skulle knappast acceptera det utan att reagera, och jag skulle gärna se Blondie bli av med några kroppsdelar.

”Nej, det är inte det. Det bara …” Bella drog ett djupt andetag. ”Det luktar gott”, erkände hon med svag röst.

Jag svalde hårt och kämpade för att inte visa hur äcklad jag var.

”Det är bra”, sa Rosalie ivrigt. ”Det betyder att vi är på rätt spår. Prova nu.”

Med tanke på Blondies nya ansiktsuttryck förvånade det mig att hon inte började dansa.

Bella stack sugröret mellan läpparna, knep ihop ögonen och rynkade på näsan. Jag hörde blodet skvalpa runt i muggen igen. Hon sög en kort sekund och stönade lågt utan att öppna ögonen.

Edward och jag gick fram samtidigt. Han rörde vid hennes ansikte. Jag knöt nävarna bakom ryggen.

”Bella, älskling …”

”Jag är okej”, viskade hon, öppnade ögonen och såg på honom. Hennes blick var … ursäktande. Vädjande. Skrämd. ”Och det smakar gott.”

Det knöt sig i magen och jag bet ihop.

”Det är bra!” upprepade Blondie lyckligt. ”Ett gott tecken.”

Edward pressade bara handen mot hennes kind. Bella suckade och förde sugröret till läpparna igen. Den här gången sög hon ordentligt. Handlingen var inte lika svag och kraftlös som allt annat hos henne. Det var som om någon instinkt hade tagit över.

”Hur känns det i magen? Mår du illa?” undrade Carlisle.

Bella skakade på huvudet. ”Nej, faktiskt inte”, viskade hon. ”Det var något nytt, va?”

Rosalie strålade. ”Fantastiskt.”

”Det är nog lite tidigt för sådana ord, Rose”, mumlade Carlisle.

Bella svalde en klunk och kastade en blick på Edward. ”Ställer det här till det med mina siffror?” frågade hon. ”Eller börjar vi räkna efter att jag har blivit vampyr?”

”Ingen räknar, Bella. Och det var hur som helst ingen som dog för det här blodet.” Han log glädjelöst. ”Du är fortfarande ren.”

Jag hängde inte alls med.

”Jag förklarar senare”, sa Edward, så lågt att orden bara var en utandning.

”Va?” viskade Bella.

”Jag pratade bara för mig själv”, ljög han smidigt.

Om det här lyckades, om Bella överlevde, skulle Edward inte komma undan med lika mycket. Inte när hennes sinnen var lika skarpa som hans. Han skulle bli tvungen att jobba på sin ärlighet.

Det ryckte i Edwards mungipor när han kämpade mot ett leende.

Bella drack lite till och tittade ut genom fönstret. Antagligen låtsades hon att vi inte var där. Eller att jag inte var där. Ingen annan i den här gruppen äcklades av vad hon gjorde. Tvärtom – de fick antagligen behärska sig för att inte slita muggen ur hennes händer.

Edward himlade med ögonen.

Herregud, hur kunde någon stå ut med att leva med honom? Det var faktiskt synd att han inte kunde höra Bellas tankar. Då skulle han reta gallfeber på henne också, och hon skulle tröttna på honom.

Edward skrattade till. Bella tittade genast på honom och log åt skuggan av humor i hans ansikte. Jag antar att det var något hon inte sett på länge.

”Är något lustigt?” andades hon.

”Jacob”, svarade han.

Hon sneglade på mig med ännu ett trött leende. ”Ja, Jake är väldigt underhållande”, instämde hon.

Toppen, nu var jag hovnarren.

Bella fortsatte dricka. Jag hajade till när sugröret gav ifrån sig ett tomt, sörplande läte.

”Jag gjorde det”, sa hon belåtet. Hennes röst var klarare – sträv, men inte bara en viskning längre. ”Tar du bort droppet om jag får behålla det här, Carlisle?”

”Så snart som möjligt”, lovade han. ”Det gör ändå ingen nytta, ärligt talat.”

Rosalie strök Bella över pannan och de såg hoppfullt på varandra.

Och vem som helst kunde se det. Muggen med mänskligt blod hade fått omedelbar effekt. Hon började få tillbaka sin färg – en svag, rosa skiftning anades på hennes bleka kinder. Hon verkade redan kunna hålla huvudet uppe utan Rosalies stöd, hon andades lättare och hennes hjärtslag var mer regelbundna.

Allting var påskyndat.

Hoppet i Edwards ansikte hade fått fäste.

”Vill du ha mer?” frågade Rosalie.

Bella sjönk ihop.

Edward kastade en snabb blick på Rosalie innan han såg på Bella. ”Du behöver inte dricka mer med en gång.”

”Jag vet. Men … jag vill”, erkände hon dystert.

Rosalie drog sina smala fingrar genom Bellas matta hår. ”Du behöver inte skämmas, Bella. Din kropp har vissa behov, det förstår vi allihop.” Hennes röst var lugnande, men så tillade hon skarpt: ”Och den som inte förstår det, borde inte vara här.”

Avsett för mig, förstås, men jag tänkte inte låta mig styras av Blondie. Jag var glad att Bella mådde bättre. Än sen om metoden äcklade mig? Jag hade inte sagt någonting om det.

Carlisle tog muggen ur Bellas hand. ”Jag kommer snart tillbaka.”

Bella tittade på mig när han hade försvunnit. ”Jake, du ser förskräcklig ut”, kraxade hon.

”Ska du säga.”

”Allvarligt talat – när sov du senast?”

Jag tänkte efter. ”Hm. Jag minns faktiskt inte.”

”Åh, Jake, nu får jag dig också att må sämre. Var inte dum.”

Jag bet ihop tänderna.