Kapitel 21
Dr Sewards dagbok
26 september — Van Helsing kom in på mitt kontor med denna artikel från tidningen Te Westminster Gazette:
De senaste dagarna har det kommit flera rapporter om små barn som lurats iväg av en märklig dam. Somliga har två små sår på halsen, som om de blivit bitna av en hund eller råtta.
Van Helsing säger att barnens sår orsakats av Lucy! Ännu värre är att han ville att jag skulle följa med honom för att öppna hennes gravkammare. När vi kom dit bröt han upp kistans lock. Lucy var borta! Efter en stund såg jag en vit skepnad mellan träden, och en mörk skepnad som rörde sig mot den. Professorn sprang dit och återvände snart med ett barn i sina armar. Vi såg till att barnet kom i säkerhet och åkte hem. Jag kan fortfarande inte tro att det här är Lucys verk. 27 september — Vi gick till Lucys gravkammare igen; hennes kropp hade återvänt! Van Helsing drog upp hennes läppar för att visa mig hennes långa, vassa tänder. Han sa att Lucy hade blivit biten av en vampyr och att hon nu själv var en vampyr! För att befria hennes själ måste vi — fasornas fasa — driva en påle genom hennes hjärta och hugga av hennes huvud! Van Helsing återvänder ensam i kväll för att försegla Lucys grav med vitlök och krucifix, för att försöka förhindra att hon lämnar den. I morgon kväll kommer hon att vara desperat efter blod. 29 september — Van Helsing berättade om sin plan för oss. ”Aldrig i livet!” utropade Arthur. Vi lyckades dock övertala honom att följa med. Men när vi öppnade kistan var den återigen tom. Van Helsing förseglade den tomma gravkammaren med kitt blandat med oblat för att hindra Lucy från att ta sig in. Till slut uppenbarade sig hennes bleka skepnad, bärande på ett ungt offer. Arthur flämtade till vid åsynen av blodet som droppade från hennes mun. Lucy morrade, hennes ögon lyste röda av vrede. Hon satte ner barnet, och höll sedan ut sina armar mot Arthur. ”Kom till mig, min älskling! Vi ska vila tillsammans!” När Arthur gick mot henne flög Van Helsing fram med ett krucifix. Lucy backade mot sin grav. Men kittet hindrade henne från att ta sig in. När Arthur äntligen gick med på att genomföra Van Helsings plan tog Van Helsing bort förseglingen och lät Lucy slinka in i sin grav. ”Vi kan inte göra mer i natt”, sa han.
