Kapitel 19 Chapter 19

Dr Sewards dagbok

18 september — Van Helsing och jag gick raka vägen till Lucys rum i morse. Två kvinnor låg på sängen: fru Westenra, död, och Lucy nästan likaså. Two women lay on the bed: Mrs. Westenra, dead, and Lucy almost as well. Inte ens en ny blodtransfusion, den här gången från Quincey Morris, fungerade. Not even a new blood transfusion, this time from Quincey Morris, worked. Hon vaknade till länge nog för att förstå att hennes mor var död, och sov sedan. She woke up long enough to understand that her mother was dead, and then slept. Hennes tandkött hade krupit upp och hennes tänder såg längre och vassare ut än tidigare. Her gums had curled up and her teeth looked longer and sharper than before. När Van Helsing kom tillbaka för att titta till henne drog han efter andan. When Van Helsing returned to look at her, he drew in his breath. Såren på hennes hals var helt läkta. The wounds on her neck were completely healed.

”Hon är döende!” utropade han. "She's dying!" he exclaimed. ”Nu dröjer det inte länge.” "It won't be long now."

Vi kallade in Arthur, och Lucy öppnade ögonen och talade med en röst jag aldrig hört från henne förut. We called in Arthur, and Lucy opened her eyes and spoke in a voice I had never heard from her before.

”Arthur! Arthur! Åh, min älskade! Oh, my beloved! Kyss mig!”

Men Van Helsing lät honom inte göra det. But Van Helsing did not let him do it. En skugga av raseri svepte över Lucys ansikte. A shadow of rage swept over Lucy's face. Strax därefter slöt hon sina ögon för alltid. Shortly afterwards, she closed her eyes forever.

”Hon får i alla fall frid nu”, sa jag sorgset. "At least she's at peace now," I said sadly.

”Ack, nej!” sa Van Helsing. "Oh, no!" in Van Helsing. ”Det här är bara början.” "This is only the beginning."