×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 7 (4)

Kapitel 7 (4)

Jag reste mig och drog på mig en tröja och ett par byxor och gick efter. Men Emma hade försvunnit in på sitt rum.

När jag senare kom upp satt hon som vanligt ute i trädgården med en cigarett.

”Följer du med idag?” sa hon.

Jag nickade.

”När vi kom ner i gränden tog hon min arm och stack den under sin. Så promenerade vi sakta ner till kajen och fortsatte fram till torget och bageriet. På tillbakavägen stannade Emma plötsligt.

”Ska vi ta ett dopp? Jag vet, vi har inga baddräkter, men vi kan väl hoppa i i behå och trosor? Jag klarar det nu.”

Jag såg på min syster och kunde inte låta bli att le.

”Det kan vi!”

Emma var snabbare än jag och tog sig vinglande fram över den steniga bottnen tills vattnet var midjehögt och hon kunde börja simma. Jag kom snabbt efter. Vattnet var svalt men huden vande sig snabbt. Vi dök, vi simmade. Vi bara flöt med blicken mot himlen.

Låt allting stanna precis nu, tänkte jag.

Men ingenting kan stanna.

Till sist tog vi oss upp och drog på oss kläderna och gick hem.

När vi druckit vårt kaffe och ätit våra croissanter satt vi kvar vid bordet. Den lilla rödbröstade fågeln syntes inte till och det började sakta mulna på.

”Bara några timmar till och sedan sitter jag på bussen.”

”Visst, ja, vi skulle ju försöka boka en taxi. Det glömde jag totalt.”

”Jag glömde inte, jag ändrade mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det kändes bättre om jag tar bussen. Inte så definitivt. Att jag reser så som jag kom. Liksom lämnar allt mer öppet. Om du kan förstå vad jag menar? Att ge sig av i en taxi känns lite som att fly.”

”Kanske det. Jag vet inte. Men det känns bra i alla fall. Att vi lämnar det öppet.”

”Men det gick inte. Det går ju bara en tidig morgonbuss. Så jag bad Pau att hjälpa mig boka en taxi till klockan ett.”

Jag såg på klockan.

”Så snart?”

”Ja, jag har ju ett tåg att passa. Det måste bli så.”

Hon såg på mig med ett svårtolkat uttryck. Någon sorts förväntan, kanske.

”Men du kommer tillbaka?”

Då log hon.

”Om du bjuder mig igen.”

”Som förra gången, menar du?”

Nu skrattade hon.

”Nej, inte som förra gången. Om du bjuder mig som om du menar det. Då kommer jag. Men jag dröjer inte två år med mitt svar. Den tiden har jag inte.”

Jag nickade.

”Kanske till jul?”

”Kanske till jul.”

”Med Anna och Jakob?”

”Kanske det.”

”Och då åker vi till Barcelona. Så du får se mitt galleri.”

* Emmas taxi var ingen taxi. Det var Marcello i sin dammiga bil. Han kom i god tid och bar Emmas väska uppför trapporna till den övre vägen. Emma och jag gick sakta efter honom.

”Mamma gav mig inte mycket. Men hon gav mig två systrar.”

”Mig med”, sa Emma. ”Jag har två systrar, även om bara den ena går här bredvid mig.”

Sedan sa vi inte mycket mer. Vid bilen höll vi om varandra. Emma kändes så liten i mina armar.

Marcello stängde dörren om Emma och när de for iväg såg jag henne vinka.

* När jag kom tillbaka till huset var flickan redan där. Jag hade helt glömt bort att det var städdag. Hon var i köket och höll på att torka bänkarna när jag steg in.

”Ska jag byta lakan i sovrummet?” frågade hon och nickade mot Emmas rum.

”Ja, tack. Min syster har just rest.”

Jag gick upp och satte mig på terrassen. Det var kyligt nu och himlen mulen. Havet såg mörkt och oinbjudande ut. Det var svårt att förstå att vi simmat där bara några timmar tidigare. Efter en liten stund gick jag tillbaka in och drog igen skjutdörrarna bakom mig.

Jag satte mig vid bordet och öppnade datorn.

* Paus dörr var stängd och jag kunde inte se något ljus inne i huset. Men jag knackade på. Det dröjde en bra stund innan han öppnade.

Plötsligt visste jag inte alls varför jag kommit. Eller vad jag skulle säga.

”Emma har rest”, sa jag. Och hörde hur idiotiskt det lät.

Men Pau sträckte ut en hand och drog in mig i rummet. Jag räckte honom vinflaskan jag haft med mig. Han tog emot den och lade sedan armarna om mig.

”Vill du ha något att äta?”

Jag skakade på huvudet.

”Jag vill bara att du ska sjunga för mig, Pau. Om allt det blå.”


Kapitel 7 (4)

Jag reste mig och drog på mig en tröja och ett par byxor och gick efter. Men Emma hade försvunnit in på sitt rum.

När jag senare kom upp satt hon som vanligt ute i trädgården med en cigarett.

”Följer du med idag?” sa hon. "Are you coming today?" she said.

Jag nickade.

”När vi kom ner i gränden tog hon min arm och stack den under sin. Så promenerade vi sakta ner till kajen och fortsatte fram till torget och bageriet. På tillbakavägen stannade Emma plötsligt.

”Ska vi ta ett dopp? Jag vet, vi har inga baddräkter, men vi kan väl hoppa i i behå och trosor? Jag klarar det nu.”

Jag såg på min syster och kunde inte låta bli att le.

”Det kan vi!”

Emma var snabbare än jag och tog sig vinglande fram över den steniga bottnen tills vattnet var midjehögt och hon kunde börja simma. Jag kom snabbt efter. Vattnet var svalt men huden vande sig snabbt. Vi dök, vi simmade. Vi bara flöt med blicken mot himlen.

Låt allting stanna precis nu, tänkte jag.

Men ingenting kan stanna.

Till sist tog vi oss upp och drog på oss kläderna och gick hem.

När vi druckit vårt kaffe och ätit våra croissanter satt vi kvar vid bordet. Den lilla rödbröstade fågeln syntes inte till och det började sakta mulna på. Der kleine Rotbrustvogel war nirgends zu sehen und es wurde langsam bewölkt.

”Bara några timmar till och sedan sitter jag på bussen.”

”Visst, ja, vi skulle ju försöka boka en taxi. Det glömde jag totalt.”

”Jag glömde inte, jag ändrade mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag tyckte det kändes bättre om jag tar bussen. Inte så definitivt. Att jag reser så som jag kom. Liksom lämnar allt mer öppet. Om du kan förstå vad jag menar? Att ge sig av i en taxi känns lite som att fly.”

”Kanske det. Jag vet inte. Men det känns bra i alla fall. Att vi lämnar det öppet.”

”Men det gick inte. Det går ju bara en tidig morgonbuss. Så jag bad Pau att hjälpa mig boka en taxi till klockan ett.”

Jag såg på klockan.

”Så snart?”

”Ja, jag har ju ett tåg att passa. Det måste bli så.”

Hon såg på mig med ett svårtolkat uttryck. Någon sorts förväntan, kanske.

”Men du kommer tillbaka?”

Då log hon.

”Om du bjuder mig igen.”

”Som förra gången, menar du?”

Nu skrattade hon.

”Nej, inte som förra gången. Om du bjuder mig som om du menar det. Då kommer jag. Men jag dröjer inte två år med mitt svar. Den tiden har jag inte.”

Jag nickade.

”Kanske till jul?”

”Kanske till jul.”

”Med Anna och Jakob?”

”Kanske det.”

”Och då åker vi till Barcelona. Så du får se mitt galleri.”

* Emmas taxi var ingen taxi. Det var Marcello i sin dammiga bil. Han kom i god tid och bar Emmas väska uppför trapporna till den övre vägen. Emma och jag gick sakta efter honom.

”Mamma gav mig inte mycket. Men hon gav mig två systrar.”

”Mig med”, sa Emma. ”Jag har två systrar, även om bara den ena går här bredvid mig.”

Sedan sa vi inte mycket mer. Vid bilen höll vi om varandra. Emma kändes så liten i mina armar.

Marcello stängde dörren om Emma och när de for iväg såg jag henne vinka.

* När jag kom tillbaka till huset var flickan redan där. Jag hade helt glömt bort att det var städdag. Hon var i köket och höll på att torka bänkarna när jag steg in.

”Ska jag byta lakan i sovrummet?” frågade hon och nickade mot Emmas rum.

”Ja, tack. Min syster har just rest.”

Jag gick upp och satte mig på terrassen. Det var kyligt nu och himlen mulen. Havet såg mörkt och oinbjudande ut. Det var svårt att förstå att vi simmat där bara några timmar tidigare. Efter en liten stund gick jag tillbaka in och drog igen skjutdörrarna bakom mig.

Jag satte mig vid bordet och öppnade datorn.

* Paus dörr var stängd och jag kunde inte se något ljus inne i huset. Men jag knackade på. Det dröjde en bra stund innan han öppnade.

Plötsligt visste jag inte alls varför jag kommit. Eller vad jag skulle säga.

”Emma har rest”, sa jag. Och hörde hur idiotiskt det lät.

Men Pau sträckte ut en hand och drog in mig i rummet. Jag räckte honom vinflaskan jag haft med mig. Han tog emot den och lade sedan armarna om mig.

”Vill du ha något att äta?”

Jag skakade på huvudet.

”Jag vill bara att du ska sjunga för mig, Pau. Om allt det blå.”