×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 6 (5)

Kapitel 6 (5)

Och er pappas kärlek växte i hennes fantasi tills hon blåst upp honom till någonting han aldrig var. När hon såg tillbaka på sitt liv var det inte det liv hon levt. Hon skapade om det. Hela sitt liv klev hon ur ett liv och in i ett annat. Började om. Men jag hängde ju där som en boja runt hennes fot. En ständig påminnelse och ett påtagligt bevis på verkligheten och det föregående.

Så du ser, Maria, att när det gäller kärlek är det jag som fått smulorna. Du erbjöds allt, men du tyckte inte det räckte. Du stannade aldrig tillräckligt länge för någonting att få tid att utvecklas. Och du kunde aldrig vänta på någon eller någonting. Aldrig dela. Allt skulle vara ditt. Bara ditt.”

Vad kunde jag säga? Jag såg på min syster och jag såg att det var sanningen. Den nakna sanningen. Men det var hennes sanning. Inte min.

”När Amanda inte fanns längre blev det fullkomligt tomt. Det blev tyst i hela världen.”

Jag letade efter ord, trevade i tomheten.

”Jag kunde inte se någonting alls. Hörde ingenting. Ville ingenting. Det var som om jag också dött. Jag kände det verkligen så. Jag kände mig död. Hur skulle jag ha kunnat ge någonting till dig, Emma?”

Jag gjorde en paus.

”Du säger att det låg i min makt att ändra på alltsammans. Men jag hade ingen makt alls. Det går inte att förutse en olycka. Tror du verkligen att jag skulle ha gått ut där på isen om jag vetat hur det skulle gå? Du tror att allt jag gör är medvetet. Att jag har en avsikt med allt jag företar mig. Men jag är precis som alla andra. För det mesta har jag ingen avsikt alls. Nuförtiden tycker jag det är så med precis allting.

Jag sätter ena foten framför den andra utan att tänka på vart jag är på väg. Det var så den dagen också. Jag bad inte Amanda följa med. Jag tror inte ens jag visste precis vart jag själv skulle ta vägen. Men det var en sådan grå, meningslös dag. Vi var ensamma, som vanligt. Och jag stod bara inte ut. Så jag gick. Och så kom jag ner till kanalen. Och då bara fortsatte jag. Jag hade ingen plan.

Vare sig för mig själv eller för dig och Amanda. Jag bara gick. Men när jag hörde Amanda ropa förstod jag att hon var rädd. Så då vände jag mot stranden. Jag antog att ni gjorde detsamma. Att vi skulle gå hemåt. Precis som när vi gick ner till kanalen, jag bara gick hemåt utan att se mig om. Ni fick göra som ni ville.”

Jag lyssnade på min egen röst med samma koncentration som jag lyssnat till Emmas. Våra berättelser löpte sida vid sida för första gången. Jag hade naturligtvis så småningom förstått Emmas oerhörda sorg. Kanske hennes skuldkänslor också. Jag hade förstått dem. Men jag hade aldrig tidigare känt dem. Aldrig hennes. Bara mina egna. Nu kunde jag för första gången se henne framför mig på det gungande isflaket.

Så liten och så ensam. Panikslagen och chockad. Och jag kunde för första gången se mig själv nå stranden och fortsätta uppför den snötäckta slänten utan en enda blick över axeln. Varför hade jag inte vänt mig om? Förvissat mig om att de var på väg? Det skulle inte ha ändrat det oundvikliga.

Men det skulle ha ändrat hur allting utvecklade sig efteråt. Det skulle ha gjort både Emma och mig till andra människor. Det skulle kanske till och med ha ändrat våra liv. Men jag bara gick min väg.

Det var också sant som Emma sagt att jag inte kunde stå ut med att se på henne efteråt. Hon var en ständig påminnelse om vad som hänt. Jag tror inte jag någonsin lade skuld på henne. Bara på mig själv. Men att se henne var som att sticka en nål i hjärtat. Det gjorde ofattbart ont att bli påmind. Jag klarade det inte.

Jag gick som på glas och den allra minsta påminnelse om min oerhörda skuld skulle ha fått allt att brista. Hon var också en ständigt närvarande pockande förtvivlan som ville ha någonting av mig. Men jag hade absolut ingenting att ge henne. Jag tror att jag i min desperation till och med lade skulden på henne.

Jag förstod ju på ett plan att det var fel. Att den lilla tioåringen inte kunnat göra någonting för att förhindra olyckan. Att Amanda gått före och valt vägen de gick. Men jag behövde någonstans att lägga skulden och jag lade den på Emma. För jag orkade inte bära den själv.

Jag såg på hennes bleka ansikte och jag såg att skulden alltid funnits där ändå, oberoende av mig. Att hon burit den hela sitt liv. Precis som jag burit min. Jag såg hur det alltid legat i min makt att lyfta den av henne. Att göra henne fri. Jag hade kunnat göra det då. Och jag skulle kunna göra det nu.

Men jag förstod inte hur det skulle gå till. Hur jag skulle kunna befria både Emma och mig själv från det som vi burit så länge och som kommit att bli till en del av oss själva. Jag kunde inte föreställa mig hur denna oerhörda frigörelse skulle gå till.

Men innan jag kommit längre i mina tankar reste sig Emma.

”Jag vet att det inte var ditt fel. Det var inte mitt fel heller. Det var en tragisk olycka. Men som med så mycket av det som händer en i livet är det inte bara själva händelsen som formar en. Det är minst lika mycket hur man förhåller sig till det som sker. Hur det blir efteråt. Vi hade inte något val när det gäller själva olyckan. Inte du, och inte jag. Men efteråt fanns det val.

Det har det funnits i alla år sedan dess. Jag hade kunnat prata med dig tidigare. Jag hade kunnat besöka dig för länge sedan. Skrivit till dig. Försökt förlåta dig. Och förlåta mig själv. Men jag gjorde ingenting. Jag sörjer den människa jag skulle ha kunnat vara alla dessa år om jag bara försökt. Istället har det varit som om jag med tiden började tycka om den där hopplösa skuldkänslan.

Att den förenades med min kärlek till Amanda. Jag bar den där tunga skuldfyllda sorgen och så småningom blev den en del av den jag är. Kanske den största delen.”

Jag hade också rest mig. Tafatt stod vi på varsin sida av bordet, båda med händerna på stolsryggen. Som om vi behövde stöd för att hålla oss uppe. Eller kanske en sköld att hålla upp mellan oss.

”Jag är tacksam, Maria. Inte bara för att jag fått komma hit. Utan för det du berättat. Och allra mest för att du lyssnat. Jag var så rädd för hur det skulle gå. Nu har vi bara en dag kvar. Det ska bli en annorlunda dag. En hoppfull dag, tänker jag. Hoppas jag.”

När hon passerade mig på vägen till sitt rum, strök hon försiktigt med handen över min arm.

Själv stod jag stum och orörlig.

Så hörde jag henne stänga dörren om sig och jag var ensam i rummet.

Jag plockade undan disken och gick upp och satte mig på terrassen.

Det kom för mig att de allra största, mest präglande händelser som vi upplevt sällan blir aktiva minnen. Istället är det som om de sprider sig i hela kroppen. De pumpas runt av hjärtat, cirkulerar tills de satt sitt avtryck i alla celler. Så var det med mig och den dagen Amanda dog. Jag visste ju vad som hänt, naturligtvis. Jag mindes det på ett teoretiskt sätt. Om någon frågat mig hur min syster dog, skulle jag ha kunnat ge ett korrekt svar.

Men under alla år hade jag inte tänkt på detaljerna, bara levt med den outhärdliga saknaden. Med mörkret och tomheten. Men nu kunde jag inte komma undan Emmas ord. Jag såg henne som hon såg ut då, den lilla tioåringen. Hon stod där, framför mig, i sin röda jacka och med den ljusa luggen synlig under mösskanten. Lite snorig och väldigt blek. Och jag såg Amanda, såg hur hon lättad – men kanske också besviken över att jag inte kom tillbaka utan visserligen gick mot stranden, men ändå bort från dem – började vandra tillbaka.

Såg henne vända sig om då och då för att försäkra sig om att Emma var med, kanske ändå fortfarande lite rädd. Jag såg framför mig hur hon ivrigt pratade om vad de skulle göra när de kom hem, om den varma chokladen. Jag tyckte jag såg hur de på något vis lugnade och tröstade varandra. Jag såg hela skeendet. Från det ögonblick då jag satte på mig jackan, mössan och vantarna och bestämde mig för att gå ut. Lämna den instängda lägenheten där allting stod stilla.

Jag kände, snarare än såg, hur Amanda och Emma skyndade att klä på sig de med. Så gick jag. Utan att se på dem. Utan att tänka. Men varför jag kom att gå ner till kanalen kan jag ändå inte förstå. Inte ens nu när jag verkligen försökte minnas hur det kom sig. Kanske jag hoppades att Amanda skulle stoppa mig? Säga att vi ju inte fick gå dit.

Tvinga mig att stanna och se på henne. Att jag skulle kunna få henne att lova mig en stund bara för oss själva, senare. Om jag vände och följde med hem. Jag vet inte. Men hon sa ingenting alls. Inte till mig. Jag kunde höra henne prata med Emma. Men jag hörde inte vad de sa. Det var för övrigt inte mycket. Jag förstod att de hade svårt att hänga med och kanske jag avsiktligt ökade takten. Kanske jag ville bli stoppad igen.

Att Amanda skulle be mig sakta ner, vänta på dem. Men det gjorde hon inte. Jag hade ingen plan.

Det var som om det ena bara ledde till andra. Helt plötsligt gick jag genom den hårdfrusna snön nerför slänten mot kanalen. Och så befann jag mig ute på isen. Det förvånade mig lite. Men mer fylldes jag av spänning. Det var på ett obehagligt sätt lustfyllt att se det svarta vattnet i sprickorna. Se hur vattnet vällde upp när tyngden av min kropp rubbade isflaken och fick dem att vicka.

Nu kände jag hur tårarna sakta rann nerför kinderna. Så mycket tårar de här dagarna frambringat. Mer tårar än under hela mitt liv.

Jag var inte rädd där ute på isen. Jag insåg ju att det var farligt, men det skrämde mig faktiskt inte. Istället var jag upphetsad. Jag tänkte inte. Jag halvsprang över den knaggliga isen och hoppade mellan isflaken. När Amanda ropade måste jag ju ha hört det. Jag måste ha hört, eftersom det var då jag vände tillbaka mot stranden. Inte till Amanda och Emma, utan snett framåt, över orörd is.

Det gör ont. Allt ondare. Det är som om jag närmar mig någonting jag inte vill se. Inte vill minnas.

När jag hörde Amanda ropa insåg jag att hon var rädd. Men inte för sin egen skull, utan för Emmas. Så tänkte jag. Och det gjorde mig rasande. Utan Emma skulle vi ha delat spänningen. Hoppat över sprickorna tillsammans. Sprungit ikapp över isen. Vi skulle ha delat äventyret. Allt det farliga. Och om en spricka vidgat sig framför oss skulle den ha slukat oss båda. Samtidigt.

Men nu hade jag hört Emmas berättelse. Och nu insåg jag att det kunde ha varit så att Amanda var rädd för sin egen del också. Inte bara för Emmas. Att hon aldrig skulle sprungit med mig över isen även om vi varit ensamma, hon och jag. Om jag istället stannat upp och gått tillbaka skulle hon ha stått kvar och väntat. Och vi skulle tillsammans ha gått tillbaka i våra fotspår.

Vi skulle ha delat den upplevelsen istället.


Kapitel 6 (5) Kapitel 6 (5)

Och er pappas kärlek växte i hennes fantasi tills hon blåst upp honom till någonting han aldrig var. När hon såg tillbaka på sitt liv var det inte det liv hon levt. Hon skapade om det. Hela sitt liv klev hon ur ett liv och in i ett annat. Började om. Men jag hängde ju där som en boja runt hennes fot. En ständig påminnelse och ett påtagligt bevis på verkligheten och det föregående.

Så du ser, Maria, att när det gäller kärlek är det jag som fått smulorna. Du erbjöds allt, men du tyckte inte det räckte. Du stannade aldrig tillräckligt länge för någonting att få tid att utvecklas. Och du kunde aldrig vänta på någon eller någonting. Aldrig dela. Allt skulle vara ditt. Bara ditt.”

Vad kunde jag säga? Jag såg på min syster och jag såg att det var sanningen. Den nakna sanningen. Men det var hennes sanning. Inte min.

”När Amanda inte fanns längre blev det fullkomligt tomt. Det blev tyst i hela världen.”

Jag letade efter ord, trevade i tomheten.

”Jag kunde inte se någonting alls. Hörde ingenting. Ville ingenting. Det var som om jag också dött. Jag kände det verkligen så. Jag kände mig död. Hur skulle jag ha kunnat ge någonting till dig, Emma?”

Jag gjorde en paus.

”Du säger att det låg i min makt att ändra på alltsammans. Men jag hade ingen makt alls. Det går inte att förutse en olycka. Tror du verkligen att jag skulle ha gått ut där på isen om jag vetat hur det skulle gå? Du tror att allt jag gör är medvetet. Att jag har en avsikt med allt jag företar mig. Men jag är precis som alla andra. För det mesta har jag ingen avsikt alls. Nuförtiden tycker jag det är så med precis allting.

Jag sätter ena foten framför den andra utan att tänka på vart jag är på väg. Det var så den dagen också. Jag bad inte Amanda följa med. Jag tror inte ens jag visste precis vart jag själv skulle ta vägen. Men det var en sådan grå, meningslös dag. Vi var ensamma, som vanligt. Och jag stod bara inte ut. Så jag gick. Och så kom jag ner till kanalen. Och då bara fortsatte jag. Jag hade ingen plan.

Vare sig för mig själv eller för dig och Amanda. Jag bara gick. Men när jag hörde Amanda ropa förstod jag att hon var rädd. Så då vände jag mot stranden. Jag antog att ni gjorde detsamma. Att vi skulle gå hemåt. Precis som när vi gick ner till kanalen, jag bara gick hemåt utan att se mig om. Ni fick göra som ni ville.”

Jag lyssnade på min egen röst med samma koncentration som jag lyssnat till Emmas. Våra berättelser löpte sida vid sida för första gången. Jag hade naturligtvis så småningom förstått Emmas oerhörda sorg. Kanske hennes skuldkänslor också. Jag hade förstått dem. Men jag hade aldrig tidigare känt dem. Aldrig hennes. Bara mina egna. Nu kunde jag för första gången se henne framför mig på det gungande isflaket.

Så liten och så ensam. Panikslagen och chockad. Och jag kunde för första gången se mig själv nå stranden och fortsätta uppför den snötäckta slänten utan en enda blick över axeln. Varför hade jag inte vänt mig om? Förvissat mig om att de var på väg? Det skulle inte ha ändrat det oundvikliga.

Men det skulle ha ändrat hur allting utvecklade sig efteråt. Det skulle ha gjort både Emma och mig till andra människor. Det skulle kanske till och med ha ändrat våra liv. Men jag bara gick min väg.

Det var också sant som Emma sagt att jag inte kunde stå ut med att se på henne efteråt. Hon var en ständig påminnelse om vad som hänt. Jag tror inte jag någonsin lade skuld på henne. Bara på mig själv. Men att se henne var som att sticka en nål i hjärtat. Det gjorde ofattbart ont att bli påmind. Jag klarade det inte.

Jag gick som på glas och den allra minsta påminnelse om min oerhörda skuld skulle ha fått allt att brista. Hon var också en ständigt närvarande pockande förtvivlan som ville ha någonting av mig. Men jag hade absolut ingenting att ge henne. Jag tror att jag i min desperation till och med lade skulden på henne.

Jag förstod ju på ett plan att det var fel. Att den lilla tioåringen inte kunnat göra någonting för att förhindra olyckan. Att Amanda gått före och valt vägen de gick. Men jag behövde någonstans att lägga skulden och jag lade den på Emma. För jag orkade inte bära den själv.

Jag såg på hennes bleka ansikte och jag såg att skulden alltid funnits där ändå, oberoende av mig. Att hon burit den hela sitt liv. Precis som jag burit min. Jag såg hur det alltid legat i min makt att lyfta den av henne. Att göra henne fri. Jag hade kunnat göra det då. Och jag skulle kunna göra det nu.

Men jag förstod inte hur det skulle gå till. Hur jag skulle kunna befria både Emma och mig själv från det som vi burit så länge och som kommit att bli till en del av oss själva. How I could free both Emma and myself from what we have carried for so long and which has become a part of ourselves. Jag kunde inte föreställa mig hur denna oerhörda frigörelse skulle gå till.

Men innan jag kommit längre i mina tankar reste sig Emma.

”Jag vet att det inte var ditt fel. Det var inte mitt fel heller. Det var en tragisk olycka. Men som med så mycket av det som händer en i livet är det inte bara själva händelsen som formar en. Det är minst lika mycket hur man förhåller sig till det som sker. Hur det blir efteråt. Vi hade inte något val när det gäller själva olyckan. Inte du, och inte jag. Men efteråt fanns det val.

Det har det funnits i alla år sedan dess. Jag hade kunnat prata med dig tidigare. Jag hade kunnat besöka dig för länge sedan. Skrivit till dig. Försökt förlåta dig. Och förlåta mig själv. Men jag gjorde ingenting. Jag sörjer den människa jag skulle ha kunnat vara alla dessa år om jag bara försökt. Istället har det varit som om jag med tiden började tycka om den där hopplösa skuldkänslan.

Att den förenades med min kärlek till Amanda. Jag bar den där tunga skuldfyllda sorgen och så småningom blev den en del av den jag är. Kanske den största delen.”

Jag hade också rest mig. Tafatt stod vi på varsin sida av bordet, båda med händerna på stolsryggen. Som om vi behövde stöd för att hålla oss uppe. Eller kanske en sköld att hålla upp mellan oss.

”Jag är tacksam, Maria. Inte bara för att jag fått komma hit. Utan för det du berättat. Och allra mest för att du lyssnat. Jag var så rädd för hur det skulle gå. Nu har vi bara en dag kvar. Det ska bli en annorlunda dag. En hoppfull dag, tänker jag. Hoppas jag.”

När hon passerade mig på vägen till sitt rum, strök hon försiktigt med handen över min arm.

Själv stod jag stum och orörlig.

Så hörde jag henne stänga dörren om sig och jag var ensam i rummet.

Jag plockade undan disken och gick upp och satte mig på terrassen.

Det kom för mig att de allra största, mest präglande händelser som vi upplevt sällan blir aktiva minnen. Istället är det som om de sprider sig i hela kroppen. De pumpas runt av hjärtat, cirkulerar tills de satt sitt avtryck i alla celler. Så var det med mig och den dagen Amanda dog. Jag visste ju vad som hänt, naturligtvis. Jag mindes det på ett teoretiskt sätt. Om någon frågat mig hur min syster dog, skulle jag ha kunnat ge ett korrekt svar.

Men under alla år hade jag inte tänkt på detaljerna, bara levt med den outhärdliga saknaden. Med mörkret och tomheten. Men nu kunde jag inte komma undan Emmas ord. Jag såg henne som hon såg ut då, den lilla tioåringen. Hon stod där, framför mig, i sin röda jacka och med den ljusa luggen synlig under mösskanten. Lite snorig och väldigt blek. Och jag såg Amanda, såg hur hon lättad – men kanske också besviken över att jag inte kom tillbaka utan visserligen gick mot stranden, men ändå bort från dem – började vandra tillbaka.

Såg henne vända sig om då och då för att försäkra sig om att Emma var med, kanske ändå fortfarande lite rädd. Jag såg framför mig hur hon ivrigt pratade om vad de skulle göra när de kom hem, om den varma chokladen. Jag tyckte jag såg hur de på något vis lugnade och tröstade varandra. Jag såg hela skeendet. Från det ögonblick då jag satte på mig jackan, mössan och vantarna och bestämde mig för att gå ut. Lämna den instängda lägenheten där allting stod stilla.

Jag kände, snarare än såg, hur Amanda och Emma skyndade att klä på sig de med. I felt, rather than saw, how Amanda and Emma hurried to get dressed. Så gick jag. Utan att se på dem. Utan att tänka. Men varför jag kom att gå ner till kanalen kan jag ändå inte förstå. Inte ens nu när jag verkligen försökte minnas hur det kom sig. Kanske jag hoppades att Amanda skulle stoppa mig? Säga att vi ju inte fick gå dit.

Tvinga mig att stanna och se på henne. Att jag skulle kunna få henne att lova mig en stund bara för oss själva, senare. Om jag vände och följde med hem. Jag vet inte. Men hon sa ingenting alls. Inte till mig. Jag kunde höra henne prata med Emma. Men jag hörde inte vad de sa. Det var för övrigt inte mycket. Jag förstod att de hade svårt att hänga med och kanske jag avsiktligt ökade takten. Kanske jag ville bli stoppad igen.

Att Amanda skulle be mig sakta ner, vänta på dem. Men det gjorde hon inte. Jag hade ingen plan.

Det var som om det ena bara ledde till andra. Helt plötsligt gick jag genom den hårdfrusna snön nerför slänten mot kanalen. Och så befann jag mig ute på isen. Det förvånade mig lite. Men mer fylldes jag av spänning. Det var på ett obehagligt sätt lustfyllt att se det svarta vattnet i sprickorna. Se hur vattnet vällde upp när tyngden av min kropp rubbade isflaken och fick dem att vicka.

Nu kände jag hur tårarna sakta rann nerför kinderna. Så mycket tårar de här dagarna frambringat. Mer tårar än under hela mitt liv.

Jag var inte rädd där ute på isen. Jag insåg ju att det var farligt, men det skrämde mig faktiskt inte. Istället var jag upphetsad. Jag tänkte inte. Jag halvsprang över den knaggliga isen och hoppade mellan isflaken. När Amanda ropade måste jag ju ha hört det. Jag måste ha hört, eftersom det var då jag vände tillbaka mot stranden. Inte till Amanda och Emma, utan snett framåt, över orörd is.

Det gör ont. Allt ondare. Det är som om jag närmar mig någonting jag inte vill se. Inte vill minnas.

När jag hörde Amanda ropa insåg jag att hon var rädd. Men inte för sin egen skull, utan för Emmas. Så tänkte jag. Och det gjorde mig rasande. Utan Emma skulle vi ha delat spänningen. Hoppat över sprickorna tillsammans. Sprungit ikapp över isen. Vi skulle ha delat äventyret. Allt det farliga. Och om en spricka vidgat sig framför oss skulle den ha slukat oss båda. Samtidigt.

Men nu hade jag hört Emmas berättelse. Och nu insåg jag att det kunde ha varit så att Amanda var rädd för sin egen del också. Inte bara för Emmas. Att hon aldrig skulle sprungit med mig över isen även om vi varit ensamma, hon och jag. Om jag istället stannat upp och gått tillbaka skulle hon ha stått kvar och väntat. Och vi skulle tillsammans ha gått tillbaka i våra fotspår.

Vi skulle ha delat den upplevelsen istället.