×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 5 (1)

Kapitel 5 (1)

FJÄRDE DAGEN

Inga drömmar. Inga jag kunde minnas i alla fall. Och inte heller några kvardröjande känslor. Jag kunde se att klockan var mer än jag tänkt mig, men jag låg ändå kvar en stund. Jag hörde diskreta ljud från köket. Emma var uppe. Insikten var bara ett konstaterande, inte laddat på något sätt alls. Kanske jag börjat vänja mig vid hennes närvaro?

När jag kom nerför trappan såg jag att hon dukat bordet på gården, men jag kunde inte se henne någonstans. Jag hällde upp en kopp kaffe och satte mig. Metallsistsen kändes kall genom morgonrocken. En liten fågel med rött bröst landade på muren och satt där med blicken på mig en stund innan den lyfte och landade i fikonträdet lite högre upp. Där började den sjunga.

Den lilla kroppen tog sats inför varje ton och de duniga röda bröstfjädrarna burrade upp sig. Från där jag satt såg det nästan ut som om bröstet var täckt av blod, som om den sjöng med sina sista krafter och till ett oerhört pris.

Jag märkte inte Emma förrän hon stod alldeles intill mig. Jag tittade upp och tyckte att hon såg piggare ut.

”God morgon”, sa hon och satte sig.

”God morgon. Du ser ut som om du sovit gott.”

Hon nickade.

”Ja, det var länge sedan jag sov rakt igenom en hel natt. Jag vaknade tidigt och gick en promenad ner till stan och köpte bröd.”

Den här gången tog jag en croissant. Den var fortfarande varm. Jag bröt av en bit och stoppade den i munnen. Den lilla fågeln var fortfarande kvar bland fikonlöven och kvittrade. Jag reste mig och klev upp på blomsterrabattens stenkant. Därifrån nådde jag precis upp på murens krön om jag sträckte mig, och kunde lägga några brödsmulor på den. Jag satte mig ner och pekade på fågeln. Det dröjde bara ett ögonblick, så såg vi hur den ljudlöst svepte ner och snappade åt sig en smula, för att sedan försvinna in bland löven igen.

Vi log mot varandra och det kändes nästan äkta.

”Vad säger du, ska vi gå ut till Cap de Creus?” Så vitt jag kunde se av fyrkanten ovanför var himlen helt molnfri. ”Jag tror det blir fint väder idag också.”

Emma nickade.

”Det låter bra. Gör det du behöver göra först. Bestäm tid, du.”

När vi kommit överens gick jag ner för att göra mig iordning. Och jag hörde musiken spela inom mig. Ya salió de la mar.

* I maklig takt skulle det ta oss knappt två timmar. Det kändes som om Emma rörde sig lite lättare och jag hade inga svårigheter att anpassa takten till hennes. När jag promenerar ensam ser jag inte min omgivning på samma sätt som när jag har sällskap. Jag ser den både intensivare och inte alls.

Intensivare när jag fokuserar på någonting. Som när jag fotograferar. Eller stannar för att njuta av en utsikt. Och inte alls när tankarna löper och jag kan vandra långa sträckor utan att ta någon notis om min omgivning överhuvudtaget. Jag kan känna mig generad på samma sätt när jag väcks ur mina tankar, som jag gjorde när jag vaknade när jag gick i sömnen som barn.

Men nu vandrade jag här, sida vid sida med min syster, och precis som jag anpassade mina steg till hennes, försökte jag se landskapet så som hon kanske såg det. Jag kunde inte föreställa mig att hon tyckte det var vackert. Den karga terrängen med vassa stenar och taggiga växter kunde omöjligen tilltala Emma.

”Det är vackert.”

Jag kunde inte låta bli att skratta till.

”Tycker du?”

”Ja, jag tycker det ser ut som om det skapades igår. Samtidigt som det ser uråldrigt ut. Det är som om allt stannat till mitt i själva tillblivelsen. Som om någon ledsnat och bara lämnat det åt sitt öde.”

Jag lät blicken glida över det grå stenlandskapet. Himlen började vitna i det intensiva solskenet. En glimt av havet skymtade vid horisonten. Emma hade beskrivit det väl. Det såg ut som om de enorma landmassorna vällt fram mot havet och plötsligt hejdat sig innan de helt försvunnit ner i djupet.

Ungefär halvvägs tog vi en paus och satte oss på ett klippblock en bit från vägen. Därifrån hade vi en vid utsikt över havet.

”Jag tror nog Pau tar oss upp åt det här hållet imorgon. Så då får du se alltsammans igen, men från en annan vinkel.”

Emma såg ut över havet.

”Det blir helt annorlunda. Allting beror på perspektivet.”

Vi åt frukt och drack vatten och Emma bjöd på några bitar choklad, lite kladdiga i värmen.

”Hur känns det? Vi är mer än halvvägs nu.”

”Helt okej. Det är härligt att vara ute. Jag hade nästan glömt hur det känns. Det här att bara gå utan att behöva tänka alls. Ingen tid att passa. Total frihet.”

Vi kom fram till vårt mål strax före ett. Trots det fina vädret var restaurangen halvtom och vi hade inga svårigheter att få ett bord i skuggan utomhus.

”Det känns som om vi sitter på jordens ytterkant, den sista utposten. Som om det inte finns någonting bortom havet.”

Jag nickade.

”Ja, allt världsligt känns avlägset. Jag känner så när jag är i Cadaqués. Ensam i huset kan jag ibland undra om världen finns kvar där utanför. Ännu mer här, förstås.”

Vi beställde en flaska vitt vin och ett fat sardiner att dela på. Och varsin portion fylld bläckfisk.

”Jag kan tänka mig hur ensamt det kan bli i det där stora huset.”

Jag tvekade ett ögonblick innan jag svarade.

”Det har inte med huset att göra. Faktum är att jag känner mig mindre ensam där än jag gör någon annanstans. Jag känner mig trygg där.”

Jag kunde inte föreställa mig att Emma förstod vad jag menade. Men hon nickade sakta.

”Jag vet inte om jag förstår hur du känner, men ett av skälen till att jag inte löst min bostadsfråga ännu beror på sätt och vis också på att jag känner mig trygg där i mitt gamla hem. Men det är en falsk trygghet, börjar jag inse. Ingen trygghet alls. Jag måste ju lämna det, det vet jag. Och den dagen rycker allt närmare. Och jag blir helt panikslagen när jag tänker på det.”

”Ja, det kanske inte är så stor skillnad på hur vi har det, du och jag. Mitt hus står för den korta tid i mitt liv då jag var alldeles lycklig. Allt som påminner mig om den tiden finns där. När jag är där ensam kan jag uppleva korta ögonblick då minnet av den tiden blir nästan levande igen. Det kan vara musik. Eller en doft. Eller en dröm. Eller bara utsikten över havet.”

Emmas händer lekte tankspritt med servetten. Så tittade hon upp.

”Men att leva så är ju inte att leva. Man kan inte leva sitt liv baklänges. Inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska ta steget tillbaka ut igen. Jag har stängt in mig så länge nu. Jag har inga minnen av sån lycka som jag tror du beskriver. Men allt det goda jag fått uppleva har jag upplevt där i mitt hem. Jag kan se bakåt, men när jag försöker se framåt ser jag ingenting alls. Och det är fruktansvärt skrämmande.”

”Jag undrar ändå om inte du har kommit längre än jag. Om du inte har större insikt. Och du kanske redan har tagit första steget, fast du inte är medveten om det. Men jag, jag har ingenting som drar. Ingenting som tvingar mig att plocka upp mitt liv igen. Jag kan hålla mig undan i mitt hus.”

Det såg ut som om Emma tänkte säga någonting, men sedan ångrade sig.

”Du har berättat så mycket om dig, Emma. Om Olof och barnen. Men jag har inte gett dig just någonting.”

Hon gjorde en avvärjande gest.

”Du behöver inte berätta någonting alls. Det jag har berättat har jag berättat för min egen skull. Inte för din. Jag behövde berätta om Olof. Det är som om man ser saker tydligare när man väl försöker sätta ord på dem. Det har varit så ensamt att gå och bära på hela den här sorgliga historien om skilsmässan. Så, se på det som min självterapi.”

Ett flyktigt, lite generat leende passerade innan hon tog en klunk vin.

”För mig känns det inte alls som någon terapi att berätta. Jag tror jag går och bär på min sorgliga historia för att jag inte vill lägga den ifrån mig. Den är allt jag har och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan att vara omgiven av den hela tiden. Jag var rädd när du skulle komma. Rädd och rasande.

Jag ville inte ha dig i mitt hus. Jag ville inte dela någonting av min lilla värld med någon annan. Jag har gått där ensam i snart ett år nu. I början hände det att jag inte gick ut på flera dagar. Och jag har inte bjudit in någon på hela den här tiden.”

Jag begrep inte vad det var jag höll på med. Men jag ställde ner mitt vinglas på bordet och mötte Emmas blick.

”När jag stod där efter begravningen och bjöd dig hit, ångrade jag mig så fort orden sluppit ur mig. Jag begrep inte varför jag sagt det. Men när jag tänkte på det häromdagen kunde jag se att det var övermod, helt enkelt. Minns du att mamma brukade säga att man ska passa sig för att visa att man är lycklig? Till och med för sig själv. Att det är att utmana ödet.”

Emma nickade.

”Ja, jag minns det. Men jag tror inte alls på det. Jag tycker det är hemskt. För de flesta kommer det ju så lite verklig lycka att man väl måste få unna sig att ta den till sig?”

”Det kan man ju tycka. Men jag kan inte komma ifrån den där känslan som mamma planterade i mig. Så, i hela mitt liv har jag nog hållit tillbaka. Varit försiktig med att visa verklig lycka. Verklig kärlek. Ja, känslor överhuvudtaget. Men i det där ögonblicket när jag bjöd hit dig vägrade jag att lyssna till mammas varning. Jag ville verkligen visa hur lycklig jag var. Jag ville att du skulle veta det. Kanske allra mest du. Jag ville dela det med dig.”

”Varför just jag? Du säger ju att vi knappt ens känt varandra.”

Jag ryckte på axlarna.

”Jag kan inte förklara. Det var ett utslag av mitt vansinniga övermod, antar jag. Fullkomligt idiotiskt. Och jag insåg det med detsamma. Men det dröjde ett år innan ödet hann ikapp mig.”

Kyparen kom för att duka av och vi beställde kaffe.

”När du berättade hur du kände när du träffade Olof insåg jag att det inte hade den minsta likhet med mina känslor för honom. Jag såg på honom som en vän bara. En trygg och lojal vän. Och jag flydde in i den tryggheten när allt rämnade där hemma. Men Olof öppnade inga dörrar för mig. Han blockerade dem. Kvävde mig med sin kärlek. Men jag ville leva! Det kändes som om mitt liv inte ens hade börjat.

Jag kunde inte se bortom Olof så länge han var i min närhet. Det var som om han stängde alla vägar, blockerade alla utgångar. När jag såg på honom såg jag bara hans förväntningar. Förväntningar som jag visste att jag inte kunde uppfylla. Till slut kunde jag inte ens se på honom.”

Jag betraktade Emma och tog ett djupt andetag.

”Så blev jag med barn. Och hela min värld rasade. Olof var min enda förtrogne. Den enda jag litade på. Men det här kunde jag omöjligt dela med honom. Inte med någon. Jag visste att jag aldrig skulle få honom att förstå. Att jag kommit till en punkt då jag var tvungen att ge mig av. Jag gjorde abort. Och sedan reste jag till London. Men det vet du ju.”

Det kändes som om jag sjönk allt djupare nedåt.

Kapitel 5 (1) Kapitel 5 (1)

FJÄRDE DAGEN

Inga drömmar. Inga jag kunde minnas i alla fall. Och inte heller några kvardröjande känslor. Jag kunde se att klockan var mer än jag tänkt mig, men jag låg ändå kvar en stund. Jag hörde diskreta ljud från köket. Emma var uppe. Insikten var bara ett konstaterande, inte laddat på något sätt alls. Kanske jag börjat vänja mig vid hennes närvaro?

När jag kom nerför trappan såg jag att hon dukat bordet på gården, men jag kunde inte se henne någonstans. Jag hällde upp en kopp kaffe och satte mig. Metallsistsen kändes kall genom morgonrocken. En liten fågel med rött bröst landade på muren och satt där med blicken på mig en stund innan den lyfte och landade i fikonträdet lite högre upp. Där började den sjunga.

Den lilla kroppen tog sats inför varje ton och de duniga röda bröstfjädrarna burrade upp sig. Från där jag satt såg det nästan ut som om bröstet var täckt av blod, som om den sjöng med sina sista krafter och till ett oerhört pris.

Jag märkte inte Emma förrän hon stod alldeles intill mig. Jag tittade upp och tyckte att hon såg piggare ut.

”God morgon”, sa hon och satte sig.

”God morgon. Du ser ut som om du sovit gott.”

Hon nickade.

”Ja, det var länge sedan jag sov rakt igenom en hel natt. Jag vaknade tidigt och gick en promenad ner till stan och köpte bröd.”

Den här gången tog jag en croissant. Den var fortfarande varm. Jag bröt av en bit och stoppade den i munnen. Den lilla fågeln var fortfarande kvar bland fikonlöven och kvittrade. Jag reste mig och klev upp på blomsterrabattens stenkant. Därifrån nådde jag precis upp på murens krön om jag sträckte mig, och kunde lägga några brödsmulor på den. Jag satte mig ner och pekade på fågeln. Det dröjde bara ett ögonblick, så såg vi hur den ljudlöst svepte ner och snappade åt sig en smula, för att sedan försvinna in bland löven igen.

Vi log mot varandra och det kändes nästan äkta.

”Vad säger du, ska vi gå ut till Cap de Creus?” Så vitt jag kunde se av fyrkanten ovanför var himlen helt molnfri. ”Jag tror det blir fint väder idag också.”

Emma nickade.

”Det låter bra. Gör det du behöver göra först. Bestäm tid, du.”

När vi kommit överens gick jag ner för att göra mig iordning. Och jag hörde musiken spela inom mig. Ya salió de la mar.

* I maklig takt skulle det ta oss knappt två timmar. Det kändes som om Emma rörde sig lite lättare och jag hade inga svårigheter att anpassa takten till hennes. När jag promenerar ensam ser jag inte min omgivning på samma sätt som när jag har sällskap. Jag ser den både intensivare och inte alls.

Intensivare när jag fokuserar på någonting. Som när jag fotograferar. Eller stannar för att njuta av en utsikt. Och inte alls när tankarna löper och jag kan vandra långa sträckor utan att ta någon notis om min omgivning överhuvudtaget. Jag kan känna mig generad på samma sätt när jag väcks ur mina tankar, som jag gjorde när jag vaknade när jag gick i sömnen som barn.

Men nu vandrade jag här, sida vid sida med min syster, och precis som jag anpassade mina steg till hennes, försökte jag se landskapet så som hon kanske såg det. Jag kunde inte föreställa mig att hon tyckte det var vackert. Den karga terrängen med vassa stenar och taggiga växter kunde omöjligen tilltala Emma.

”Det är vackert.”

Jag kunde inte låta bli att skratta till.

”Tycker du?”

”Ja, jag tycker det ser ut som om det skapades igår. Samtidigt som det ser uråldrigt ut. Det är som om allt stannat till mitt i själva tillblivelsen. Som om någon ledsnat och bara lämnat det åt sitt öde.”

Jag lät blicken glida över det grå stenlandskapet. Himlen började vitna i det intensiva solskenet. En glimt av havet skymtade vid horisonten. Emma hade beskrivit det väl. Det såg ut som om de enorma landmassorna vällt fram mot havet och plötsligt hejdat sig innan de helt försvunnit ner i djupet.

Ungefär halvvägs tog vi en paus och satte oss på ett klippblock en bit från vägen. Därifrån hade vi en vid utsikt över havet.

”Jag tror nog Pau tar oss upp åt det här hållet imorgon. Så då får du se alltsammans igen, men från en annan vinkel.”

Emma såg ut över havet.

”Det blir helt annorlunda. Allting beror på perspektivet.”

Vi åt frukt och drack vatten och Emma bjöd på några bitar choklad, lite kladdiga i värmen.

”Hur känns det? Vi är mer än halvvägs nu.”

”Helt okej. Det är härligt att vara ute. Jag hade nästan glömt hur det känns. Det här att bara gå utan att behöva tänka alls. Ingen tid att passa. Total frihet.”

Vi kom fram till vårt mål strax före ett. Trots det fina vädret var restaurangen halvtom och vi hade inga svårigheter att få ett bord i skuggan utomhus.

”Det känns som om vi sitter på jordens ytterkant, den sista utposten. Som om det inte finns någonting bortom havet.”

Jag nickade.

”Ja, allt världsligt känns avlägset. Jag känner så när jag är i Cadaqués. Ensam i huset kan jag ibland undra om världen finns kvar där utanför. Ännu mer här, förstås.”

Vi beställde en flaska vitt vin och ett fat sardiner att dela på. Och varsin portion fylld bläckfisk.

”Jag kan tänka mig hur ensamt det kan bli i det där stora huset.”

Jag tvekade ett ögonblick innan jag svarade.

”Det har inte med huset att göra. Faktum är att jag känner mig mindre ensam där än jag gör någon annanstans. Jag känner mig trygg där.”

Jag kunde inte föreställa mig att Emma förstod vad jag menade. Men hon nickade sakta.

”Jag vet inte om jag förstår hur du känner, men ett av skälen till att jag inte löst min bostadsfråga ännu beror på sätt och vis också på att jag känner mig trygg där i mitt gamla hem. Men det är en falsk trygghet, börjar jag inse. Ingen trygghet alls. Jag måste ju lämna det, det vet jag. Och den dagen rycker allt närmare. Och jag blir helt panikslagen när jag tänker på det.”

”Ja, det kanske inte är så stor skillnad på hur vi har det, du och jag. Mitt hus står för den korta tid i mitt liv då jag var alldeles lycklig. Allt som påminner mig om den tiden finns där. När jag är där ensam kan jag uppleva korta ögonblick då minnet av den tiden blir nästan levande igen. Det kan vara musik. Eller en doft. Eller en dröm. Eller bara utsikten över havet.”

Emmas händer lekte tankspritt med servetten. Så tittade hon upp.

”Men att leva så är ju inte att leva. Man kan inte leva sitt liv baklänges. Inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska ta steget tillbaka ut igen. Jag har stängt in mig så länge nu. Jag har inga minnen av sån lycka som jag tror du beskriver. Men allt det goda jag fått uppleva har jag upplevt där i mitt hem. Jag kan se bakåt, men när jag försöker se framåt ser jag ingenting alls. Och det är fruktansvärt skrämmande.”

”Jag undrar ändå om inte du har kommit längre än jag. Om du inte har större insikt. Och du kanske redan har tagit första steget, fast du inte är medveten om det. Men jag, jag har ingenting som drar. Ingenting som tvingar mig att plocka upp mitt liv igen. Jag kan hålla mig undan i mitt hus.”

Det såg ut som om Emma tänkte säga någonting, men sedan ångrade sig.

”Du har berättat så mycket om dig, Emma. Om Olof och barnen. Men jag har inte gett dig just någonting.”

Hon gjorde en avvärjande gest.

”Du behöver inte berätta någonting alls. Det jag har berättat har jag berättat för min egen skull. Inte för din. Jag behövde berätta om Olof. Det är som om man ser saker tydligare när man väl försöker sätta ord på dem. Det har varit så ensamt att gå och bära på hela den här sorgliga historien om skilsmässan. Så, se på det som min självterapi.”

Ett flyktigt, lite generat leende passerade innan hon tog en klunk vin.

”För mig känns det inte alls som någon terapi att berätta. Jag tror jag går och bär på min sorgliga historia för att jag inte vill lägga den ifrån mig. Den är allt jag har och jag vet inte hur jag ska kunna leva utan att vara omgiven av den hela tiden. Jag var rädd när du skulle komma. Rädd och rasande.

Jag ville inte ha dig i mitt hus. Jag ville inte dela någonting av min lilla värld med någon annan. Jag har gått där ensam i snart ett år nu. I början hände det att jag inte gick ut på flera dagar. Och jag har inte bjudit in någon på hela den här tiden.”

Jag begrep inte vad det var jag höll på med. Men jag ställde ner mitt vinglas på bordet och mötte Emmas blick.

”När jag stod där efter begravningen och bjöd dig hit, ångrade jag mig så fort orden sluppit ur mig. Jag begrep inte varför jag sagt det. Men när jag tänkte på det häromdagen kunde jag se att det var övermod, helt enkelt. Minns du att mamma brukade säga att man ska passa sig för att visa att man är lycklig? Till och med för sig själv. Att det är att utmana ödet.”

Emma nickade.

”Ja, jag minns det. Men jag tror inte alls på det. Jag tycker det är hemskt. För de flesta kommer det ju så lite verklig lycka att man väl måste få unna sig att ta den till sig?”

”Det kan man ju tycka. Men jag kan inte komma ifrån den där känslan som mamma planterade i mig. Så, i hela mitt liv har jag nog hållit tillbaka. Varit försiktig med att visa verklig lycka. Verklig kärlek. Ja, känslor överhuvudtaget. Men i det där ögonblicket när jag bjöd hit dig vägrade jag att lyssna till mammas varning. Jag ville verkligen visa hur lycklig jag var. Jag ville att du skulle veta det. Kanske allra mest du. Jag ville dela det med dig.”

”Varför just jag? Du säger ju att vi knappt ens känt varandra.”

Jag ryckte på axlarna.

”Jag kan inte förklara. Det var ett utslag av mitt vansinniga övermod, antar jag. Fullkomligt idiotiskt. Och jag insåg det med detsamma. Men det dröjde ett år innan ödet hann ikapp mig.”

Kyparen kom för att duka av och vi beställde kaffe.

”När du berättade hur du kände när du träffade Olof insåg jag att det inte hade den minsta likhet med mina känslor för honom. Jag såg på honom som en vän bara. En trygg och lojal vän. Och jag flydde in i den tryggheten när allt rämnade där hemma. Men Olof öppnade inga dörrar för mig. Han blockerade dem. Kvävde mig med sin kärlek. Men jag ville leva! Det kändes som om mitt liv inte ens hade börjat.

Jag kunde inte se bortom Olof så länge han var i min närhet. Det var som om han stängde alla vägar, blockerade alla utgångar. När jag såg på honom såg jag bara hans förväntningar. Förväntningar som jag visste att jag inte kunde uppfylla. Till slut kunde jag inte ens se på honom.”

Jag betraktade Emma och tog ett djupt andetag.

”Så blev jag med barn. Och hela min värld rasade. Olof var min enda förtrogne. Den enda jag litade på. Men det här kunde jag omöjligt dela med honom. Inte med någon. Jag visste att jag aldrig skulle få honom att förstå. Att jag kommit till en punkt då jag var tvungen att ge mig av. Jag gjorde abort. Och sedan reste jag till London. Men det vet du ju.”

Det kändes som om jag sjönk allt djupare nedåt.