×

우리는 LingQ를 개선하기 위해서 쿠키를 사용합니다. 사이트를 방문함으로써 당신은 동의합니다 쿠키 정책.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 4 (2)

Kapitel 4 (2)

Jag vet inte vad det är Emma vill höra.

Om hon vill höra någonting alls. Eller om hon allra mest behöver få prata själv. Hela dagen har min dröm om Amanda dröjt sig kvar. Kanske är det Emmas närvaro som påverkar mig.

Jag slutade skriva. Och plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De överrumplade mig helt. Jag reste mig och gick ut på terrassen och drog igen skjutdörren bakom mig.

Och där stod jag och grät. Det var som om det aldrig skulle gå över. Tårarna rann, liksom snoret. Jag snyftade okontrollerat.

Det tog en lång stund innan jag lugnade mig. Jag satte mig i en av stolarna och drog upp knäna mot bröstet och lade armarna om knäna. Kurade ihop mig. Det var som om jag tog skydd.

Jag lät blicken vila på den välkända utsikten. Och jag tänkte på den första dagen där. Det är egendomligt att man kan minnas att man varit lycklig, men omöjligen kan återkalla själva känslan. Så är det inte med sorg. Minnet av sorg för alltid med sig känslan av den. Jag mindes hur vi steg in i huset första gången. Hur vi sakta vandrade upp och ner i huset. Utforskade alla tre våningarna. Och till slut stod vi här uppe på terrassen, sida vid sida. Och jag mindes att jag var lycklig. Men nu blev jag bara sorgsen av minnet.

Jag måste ha slumrat till för jag vakande med ett ryck när jag hörde Emma komma ut på terrassen. Hon hade tagit med kaffe och ställde brickan med muggar och kex på bordet. Så drog hon ut sin stol i solen, fällde ner ryggstödet och sträckte ut sig.

”Anna ringde just.”

Jag såg på henne, där hon låg till synes oberörd med ansiktet mot solen och ögonen slutna.

”Jag kan inte minnas när hon senast hörde av sig. Hon vill komma hem till jul. Men jag har inte haft en tanke på julen. Den känns både avlägsen och overklig. Som någonting som hör till en annan tid. Jag vet inte ens var jag kommer att bo då. Om jag kommer att orka med någon jul.”

Jag satte mig upp i stolen.

”Bor du inte kvar i Mariefred?”

”Jo, men huset är till salu. Olof har varit generös som låtit mig bo kvar så här länge. Det blev ju så mycket när jag blev sjuk. Jag orkade inte med att tänka på vart jag skulle ta vägen. Så jag bodde kvar tills vidare. Olof jobbar i Stockholm nu och har skaffat en lägenhet där. Så huset måste säljas. Vi har inte råd att ha det kvar. Och jag vill inte vara kvar där heller.”

Det blev tyst.

”Jag vet inte vad jag vill. Eller rättare sagt, jag vill ingenting. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle kunna bli. Så jag kan inte planera någonting alls.”

”Du kanske bara behöver lite mer tid.”

”Eller så är det tvärtom. Kanske jag borde inse att det är ont om tid? Att jag måste fatta några beslut. Börja gå i någon riktning.”

Jag reste mig och hällde upp kaffe i muggarna och räckte den ena till Emma.

”Nu är jag så rädd att jag inte lät tillräckligt uppmuntrande, tillräckligt glad, när Anna ringde. Jag vet aldrig med henne. Hur hon mår. Vad det är hon egentligen vill ha av mig.”

”Måste du veta det, då? Räcker det inte med att hon ringer? Tänk på dina känslor för henne. Inte de känslor du tror hon har för dig.”

Jag hörde kyrkklockorna ringa, jag var inte säker på varför. Kanske till bröllop eller begravning. Eller för att ringa in helgen. Jag blundade mot den varma eftermiddagssolen och lyssnade till klockringningen och insåg att jag för första gången på mycket länge faktiskt kände att det skulle bli helg. Solen hade flyttat sig bortom våra stolar när vi till sist reste oss.

”Vi kanske borde gå och handla? Vi lovade ju att ta med lunch imorgon.” Emma gick före mot trappan med brickan i händerna. Så stannade hon till och vände sig om. ”Och så tänkte jag föreslå att jag lagar middag hemma idag. Om du inte har något emot det.”

* Eftersom jag oftast åt ute var både skafferiet och kylen sorgligt tomma. Emma gick igenom vad som fanns och skrev en lista på vad vi behövde handla.

Det lilla snabbköpets fiskdisk öppnade inte förrän efter sju, då båtarna kommit in med dagens fångst, så det var praktiskt taget mörkt när vi gav oss av. På vägen stannade vi och tog ett glas vin. Flera av mina stamställen hade stängt för säsongen, men när folk från Barcelona och inlandet kom över veckoslutet öppnade en del av dem igen.

”Du klär i den där färgen.” Emma hade en blå linneklänning och en matchande kofta på sig. Min komplimang var uppriktigt menad men hon såg tvivlande ut.

”Jag tycker inte någonting klär mig längre.”

”Du fick lite färg idag på promenaden, tror jag. Det klär dig, det också.”

Själv hade jag samma jeans som tidigare och en liknande T-tröja. Inte precis någonting man kunde säga någonting om. Och det var kanske avsikten. Att inte synas, inte behöva hantera någons intresse.

Emma såg på mig med huvudet lite på sned, som om hon försökte värdera mig.

”Du verkar inte bry dig om vad du sätter på dig, eller hur? Jag beundrar det. Önskar jag kunde strunta i det också. Jag behöver klä mig omsorgsfullt. Sätta på mig makeup. Dölja mig. Och när någon säger någonting snällt om hur jag ser ut, vet jag att det är kläderna de avser, inte mig. Det känns som en klapp på axeln, som ett erkännande av mina ansträngningar. Bara det.”

”Jag menade dig. Inte kläderna. Du klär i det du har på dig. Jag är inte så säker på att jag skulle ha lagt märke till plaggen på någon annan. Eller i en affär. Det är du som ser fin ut i dem.”

Till min förvåning rodnade hon. Och vände sig demonstrativt om för att få kontakt med servitören och betala.

Vi tog tid på oss i affären och jag blev förvånad över hur roligt det var. Vi pratade om vad vi skulle ta med oss i båten följande dag.

”Går vi i land någonstans, tror du? I så fall kan vi kanske ta med en liten grill? Om du har en.”

”Jag tror inte det behöver vara så märkvärdigt. Lite bröd, ost. Oliver. Jag tror det räcker bra.”

Vi plockade åt oss det vi behövde till lunchen och Emma fokuserade sedan på middagen.

”Något särskilt du vill ha? Eller inte vill ha?”

Hon gav mig en utforskande blick.

”Jag vet inte alls vad du tycker om. Jag minns inte någonting från när vi var små, egentligen. Vad åt vi?”

Jag ryckte på axlarna.

”Det var ju perioder när vi inte hade mycket att äta. Men det var nog före din tid. Efter det att vår pappa flyttat ut och innan din pappa kom in i bilden. Sedan blev det ju mer pengar hemma. Men inte särskilt mycket bättre mat. Nu i efterhand har jag ibland undrat om inte mamma hade någon ätstörning, som det ju heter nuförtiden.

Jag kan inte se henne framför mig vid matbordet. Hon stod alltid vid köksbänken medan vi åt. Jag ser henne där, stödd mot bänken och med en cigarett i handen. Lustigt, jag har inte tänkt på att hon rökte. Men det stämmer på något sätt. Jag minns inte heller att hon någonsin verkade se fram emot en middag. Eller pratade om mat. Helst hade hon nog velat slippa hålla på med det helt och hållet.

Det kändes så. Som om det var ett besvär, inte någonting lustfyllt. Jag tror både Amanda och jag åt för att överleva. Jag minns att vi ofta var hungriga, men inte att vi gladde oss åt maten. Så om du undrar vad jag tycker om och inte tycker om, så har jag svårt att svara. Som du väl redan har förstått äter jag oftast ute. Jag är hopplöst dålig på att laga mat, men jag tycker om när andra lagar åt mig.

Jag skäms lite för det. Det känns omoget på något sätt. Som ett otillfredsställt behov av någon sorts omsorg. Som om maten inte är så mycket mat, utan en symbol för någonting annat. Men du måste se det på ett helt annat sätt. Jag minns dina överdådiga kalas. Hur ni bjöd på julmiddag och födelsedagsluncher i ert vackra hem. Olof och du. Eller det var kanske mest du?”

Emma ryckte på axlarna.

”Ja, det var väl mest jag.” Hon såg eftertänksamt på mig. ”När jag lyssnar på dig undrar jag om inte mitt förhållande till mat ändå liknar ditt. Jag tycker visserligen om att laga mat. Men det har nog aldrig handlat om maten, egentligen. Det är ett sätt för mig att uttrycka kärlek, tror jag. Och det var inte mat min familj främst behövde.

Hur Olof såg på det vet jag inte. Jag tror han kanske på något sätt insåg att det betydde mycket för mig. Men jag tror inte han förstod hur han skulle hantera det. Jag tror inte han såg någonting annat än näring i mat. Han verkade aldrig särskilt intresserad. Och att han skulle förstå hur laddat det var för mig var nog att begära för mycket. Att maten jag serverade var en symbol för så mycket annat.

Jag ville att de skulle förstå hur mycket jag älskade dem. Men det räckte inte, det jag gjorde. Sedan, när Anna blev sjuk blev måltiderna till en verklig plåga. Och mina ansträngningar gjorde det bara värre.”

”Jag visste inte att du kände så. Och jag visste inte att Anna blev sjuk. Jag kände mig bara överväldigad. Allting var så perfekt hemma hos er. Det kändes bara som om jag inte passade in.”

Emma gick sakta längs gången och jag följde efter.

”Jag tänkte någonting enkelt. En sallad, kanske?” sa hon utan att vända sig om.

Och så fick det bli.

* Emma ville inte ha någon hjälp i köket, men jag stod på andra sidan bänken och såg på medan hon skivade tomater. Jag lade min mobil på bänken och kopplade den till en högtalare och satte på musik. Vi hade ofta lyssnat på musik när vi först flyttade in. På kvällarna uppe på terrassen.

På morgnarna när vi drack kaffe. Hela den tiden hade ett ledmotiv. Jag tvekade innan jag bestämde vad jag skulle sätta på nu. Det kändes som om ögonblicket innan musiken flödade ut var längre än jag räknat med. I några sekunder undrade jag om jag inte längre hade musiken kvar.

Emma tittade upp.

”Vad är det här för någonting?”

”Sångerskan heter Ariana Savall och hon sjunger på katalanska. När jag först upptäckte henne brukade jag lyssna på det inte bara för att jag tyckte det var vackert. Jag hade tänkt mig att jag skulle lära mig språket också. Men det har inte blivit så mycket med det.”

”Vackert hursomhelst.”

Varje sång förde med sig minnen från den första tiden. Men inte heller nu kunde jag återskapa känslan. Bara minnas den och låta mig fyllas av en oerhörd saknad.

”Ja, det är fin musik”, sa jag. ”Just den här heter Ya salió de la mar som väl betyder ungefär Hon kom upp ur havet.”

Jag kände hur tårarna kom. Igen. Jag kände att Emma såg på mig och jag viftade avvärjande med handen.

”Bry dig inte om mig. Det är bara så länge sedan jag hörde den.”

Emma hade gjort en sallad med färsk tonfisk och lagt upp den vackert på ett keramikfat som jag inte ens hade sett tidigare. Hon hade kylt vitt vin och vatten, skurit upp bröd och hittat en korg att lägga det i. Vi bar upp alltihop till terrassen. Metallbordet hade rostfläckar och det behövde torkas av. Plötsligt kom jag på att det fanns dukar i en låda i köket och gick ner för att hämta en.

Kapitel 4 (2) Kapitel 4 (2) Chapter 4 (2) Capitolo 4 (2) Rozdział 4 (2) Глава 4 (2)

Jag vet inte vad det är Emma vill höra.

Om hon vill höra någonting alls. Eller om hon allra mest behöver få prata själv. Hela dagen har min dröm om Amanda dröjt sig kvar. Kanske är det Emmas närvaro som påverkar mig. Vielleicht ist es Emmas Anwesenheit, die mich berührt.

Jag slutade skriva. Och plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De överrumplade mig helt. Jag reste mig och gick ut på terrassen och drog igen skjutdörren bakom mig.

Och där stod jag och grät. Det var som om det aldrig skulle gå över. Tårarna rann, liksom snoret. Jag snyftade okontrollerat.

Det tog en lång stund innan jag lugnade mig. Jag satte mig i en av stolarna och drog upp knäna mot bröstet och lade armarna om knäna. Kurade ihop mig. Det var som om jag tog skydd.

Jag lät blicken vila på den välkända utsikten. Och jag tänkte på den första dagen där. Det är egendomligt att man kan minnas att man varit lycklig, men omöjligen kan återkalla själva känslan. Så är det inte med sorg. Minnet av sorg för alltid med sig känslan av den. Jag mindes hur vi steg in i huset första gången. Hur vi sakta vandrade upp och ner i huset. Utforskade alla tre våningarna. Och till slut stod vi här uppe på terrassen, sida vid sida. Och jag mindes att jag var lycklig. Men nu blev jag bara sorgsen av minnet.

Jag måste ha slumrat till för jag vakande med ett ryck när jag hörde Emma komma ut på terrassen. Hon hade tagit med kaffe och ställde brickan med muggar och kex på bordet. Så drog hon ut sin stol i solen, fällde ner ryggstödet och sträckte ut sig.

”Anna ringde just.”

Jag såg på henne, där hon låg till synes oberörd med ansiktet mot solen och ögonen slutna.

”Jag kan inte minnas när hon senast hörde av sig. Hon vill komma hem till jul. Men jag har inte haft en tanke på julen. Den känns både avlägsen och overklig. Som någonting som hör till en annan tid. Jag vet inte ens var jag kommer att bo då. Om jag kommer att orka med någon jul.”

Jag satte mig upp i stolen.

”Bor du inte kvar i Mariefred?”

”Jo, men huset är till salu. Olof har varit generös som låtit mig bo kvar så här länge. Det blev ju så mycket när jag blev sjuk. Jag orkade inte med att tänka på vart jag skulle ta vägen. Så jag bodde kvar tills vidare. Olof jobbar i Stockholm nu och har skaffat en lägenhet där. Så huset måste säljas. Vi har inte råd att ha det kvar. Och jag vill inte vara kvar där heller.”

Det blev tyst.

”Jag vet inte vad jag vill. Eller rättare sagt, jag vill ingenting. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle kunna bli. Så jag kan inte planera någonting alls.”

”Du kanske bara behöver lite mer tid.”

”Eller så är det tvärtom. Kanske jag borde inse att det är ont om tid? Att jag måste fatta några beslut. Börja gå i någon riktning.”

Jag reste mig och hällde upp kaffe i muggarna och räckte den ena till Emma.

”Nu är jag så rädd att jag inte lät tillräckligt uppmuntrande, tillräckligt glad, när Anna ringde. Jag vet aldrig med henne. Hur hon mår. Vad det är hon egentligen vill ha av mig.”

”Måste du veta det, då? Räcker det inte med att hon ringer? Tänk på dina känslor för henne. Inte de känslor du tror hon har för dig.”

Jag hörde kyrkklockorna ringa, jag var inte säker på varför. Kanske till bröllop eller begravning. Eller för att ringa in helgen. Jag blundade mot den varma eftermiddagssolen och lyssnade till klockringningen och insåg att jag för första gången på mycket länge faktiskt kände att det skulle bli helg. Solen hade flyttat sig bortom våra stolar när vi till sist reste oss.

”Vi kanske borde gå och handla? Vi lovade ju att ta med lunch imorgon.” Emma gick före mot trappan med brickan i händerna. Så stannade hon till och vände sig om. ”Och så tänkte jag föreslå att jag lagar middag hemma idag. Om du inte har något emot det.”

* Eftersom jag oftast åt ute var både skafferiet och kylen sorgligt tomma. Emma gick igenom vad som fanns och skrev en lista på vad vi behövde handla.

Det lilla snabbköpets fiskdisk öppnade inte förrän efter sju, då båtarna kommit in med dagens fångst, så det var praktiskt taget mörkt när vi gav oss av. På vägen stannade vi och tog ett glas vin. Flera av mina stamställen hade stängt för säsongen, men när folk från Barcelona och inlandet kom över veckoslutet öppnade en del av dem igen.

”Du klär i den där färgen.” Emma hade en blå linneklänning och en matchande kofta på sig. Min komplimang var uppriktigt menad men hon såg tvivlande ut.

”Jag tycker inte någonting klär mig längre.”

”Du fick lite färg idag på promenaden, tror jag. Det klär dig, det också.”

Själv hade jag samma jeans som tidigare och en liknande T-tröja. Inte precis någonting man kunde säga någonting om. Och det var kanske avsikten. Att inte synas, inte behöva hantera någons intresse.

Emma såg på mig med huvudet lite på sned, som om hon försökte värdera mig.

”Du verkar inte bry dig om vad du sätter på dig, eller hur? Jag beundrar det. Önskar jag kunde strunta i det också. Jag behöver klä mig omsorgsfullt. Sätta på mig makeup. Dölja mig. Och när någon säger någonting snällt om hur jag ser ut, vet jag att det är kläderna de avser, inte mig. Det känns som en klapp på axeln, som ett erkännande av mina ansträngningar. Bara det.”

”Jag menade dig. Inte kläderna. Du klär i det du har på dig. Jag är inte så säker på att jag skulle ha lagt märke till plaggen på någon annan. Eller i en affär. Det är du som ser fin ut i dem.”

Till min förvåning rodnade hon. Och vände sig demonstrativt om för att få kontakt med servitören och betala.

Vi tog tid på oss i affären och jag blev förvånad över hur roligt det var. Vi pratade om vad vi skulle ta med oss i båten följande dag.

”Går vi i land någonstans, tror du? I så fall kan vi kanske ta med en liten grill? Om du har en.”

”Jag tror inte det behöver vara så märkvärdigt. Lite bröd, ost. Oliver. Jag tror det räcker bra.”

Vi plockade åt oss det vi behövde till lunchen och Emma fokuserade sedan på middagen.

”Något särskilt du vill ha? Eller inte vill ha?”

Hon gav mig en utforskande blick.

”Jag vet inte alls vad du tycker om. Jag minns inte någonting från när vi var små, egentligen. Vad åt vi?”

Jag ryckte på axlarna.

”Det var ju perioder när vi inte hade mycket att äta. Men det var nog före din tid. Efter det att vår pappa flyttat ut och innan din pappa kom in i bilden. Sedan blev det ju mer pengar hemma. Men inte särskilt mycket bättre mat. Nu i efterhand har jag ibland undrat om inte mamma hade någon ätstörning, som det ju heter nuförtiden.

Jag kan inte se henne framför mig vid matbordet. Hon stod alltid vid köksbänken medan vi åt. Jag ser henne där, stödd mot bänken och med en cigarett i handen. Lustigt, jag har inte tänkt på att hon rökte. Men det stämmer på något sätt. Jag minns inte heller att hon någonsin verkade se fram emot en middag. Eller pratade om mat. Helst hade hon nog velat slippa hålla på med det helt och hållet.

Det kändes så. Som om det var ett besvär, inte någonting lustfyllt. Jag tror både Amanda och jag åt för att överleva. Jag minns att vi ofta var hungriga, men inte att vi gladde oss åt maten. Så om du undrar vad jag tycker om och inte tycker om, så har jag svårt att svara. Som du väl redan har förstått äter jag oftast ute. Jag är hopplöst dålig på att laga mat, men jag tycker om när andra lagar åt mig.

Jag skäms lite för det. Det känns omoget på något sätt. Som ett otillfredsställt behov av någon sorts omsorg. Som om maten inte är så mycket mat, utan en symbol för någonting annat. Men du måste se det på ett helt annat sätt. Jag minns dina överdådiga kalas. Hur ni bjöd på julmiddag och födelsedagsluncher i ert vackra hem. Olof och du. Eller det var kanske mest du?”

Emma ryckte på axlarna.

”Ja, det var väl mest jag.” Hon såg eftertänksamt på mig. ”När jag lyssnar på dig undrar jag om inte mitt förhållande till mat ändå liknar ditt. Jag tycker visserligen om att laga mat. Men det har nog aldrig handlat om maten, egentligen. Det är ett sätt för mig att uttrycka kärlek, tror jag. Och det var inte mat min familj främst behövde.

Hur Olof såg på det vet jag inte. Jag tror han kanske på något sätt insåg att det betydde mycket för mig. Men jag tror inte han förstod hur han skulle hantera det. Jag tror inte han såg någonting annat än näring i mat. Han verkade aldrig särskilt intresserad. Och att han skulle förstå hur laddat det var för mig var nog att begära för mycket. Att maten jag serverade var en symbol för så mycket annat.

Jag ville att de skulle förstå hur mycket jag älskade dem. Men det räckte inte, det jag gjorde. Sedan, när Anna blev sjuk blev måltiderna till en verklig plåga. Och mina ansträngningar gjorde det bara värre.”

”Jag visste inte att du kände så. Och jag visste inte att Anna blev sjuk. Jag kände mig bara överväldigad. Allting var så perfekt hemma hos er. Det kändes bara som om jag inte passade in.”

Emma gick sakta längs gången och jag följde efter.

”Jag tänkte någonting enkelt. En sallad, kanske?” sa hon utan att vända sig om.

Och så fick det bli.

* Emma ville inte ha någon hjälp i köket, men jag stod på andra sidan bänken och såg på medan hon skivade tomater. Jag lade min mobil på bänken och kopplade den till en högtalare och satte på musik. Vi hade ofta lyssnat på musik när vi först flyttade in. På kvällarna uppe på terrassen.

På morgnarna när vi drack kaffe. Hela den tiden hade ett ledmotiv. Jag tvekade innan jag bestämde vad jag skulle sätta på nu. Det kändes som om ögonblicket innan musiken flödade ut var längre än jag räknat med. I några sekunder undrade jag om jag inte längre hade musiken kvar.

Emma tittade upp.

”Vad är det här för någonting?”

”Sångerskan heter Ariana Savall och hon sjunger på katalanska. När jag först upptäckte henne brukade jag lyssna på det inte bara för att jag tyckte det var vackert. Jag hade tänkt mig att jag skulle lära mig språket också. Men det har inte blivit så mycket med det.” But it has not become so much with it. "

”Vackert hursomhelst.”

Varje sång förde med sig minnen från den första tiden. Men inte heller nu kunde jag återskapa känslan. Bara minnas den och låta mig fyllas av en oerhörd saknad.

”Ja, det är fin musik”, sa jag. ”Just den här heter Ya salió de la mar som väl betyder ungefär Hon kom upp ur havet.”

Jag kände hur tårarna kom. Igen. Jag kände att Emma såg på mig och jag viftade avvärjande med handen.

”Bry dig inte om mig. Det är bara så länge sedan jag hörde den.”

Emma hade gjort en sallad med färsk tonfisk och lagt upp den vackert på ett keramikfat som jag inte ens hade sett tidigare. Hon hade kylt vitt vin och vatten, skurit upp bröd och hittat en korg att lägga det i. Vi bar upp alltihop till terrassen. Metallbordet hade rostfläckar och det behövde torkas av. Plötsligt kom jag på att det fanns dukar i en låda i köket och gick ner för att hämta en.