MALMÖ & SAMHÄLLSKONTRAKTET: Vad händer när förtroendet faller?
En ung mamma med sitt nyfödda barn sköts i måndags morse i huvudet på öppen gata mitt i centrala Malmö.
Är det svenska samhällskontraktet därmed att betrakta som brutet?
Jag heter Henrik Jönsson, och jag är en oberoende libertariansk entreprenör och samhällsdebattör.
I ljuset av ett ökande antal skjutningar och bombattentat runt om i Sverige
går debattens vågor höga om hur det kunde bli såhär,
vad man bör göra åt det och om utvecklingen verkligen var omöjlig att förutse?
Stoppar man de kriminella ligorna bäst genom utbyggd välfärd och brottsförebyggande åtgärder,
eller med hårdare tag och fler poliser?
Och vad händer egentligen med samhällskontraktet när medborgarna slutar lita på att staten kan hålla dem säkra?
Dessa frågor tar jag upp i dagens video.
Gillar du mina libertarianska filmer hjälper du mig att fortsätta göra dem
om du stöttar mig genom något av betalningsalternativen här ute till vänster,
precis på samma sätt som vänstern stöttar the Guardian genom bidrag och stöd.
Glöm inte heller att prenumerera här nedanför om du inte redan gjort det, och klicka på klock-ikonen
så du får notiser varje lördagsmorgon klockan 0800 då jag med närmast religiös trofasthet publicerar nya filmer.
Idag pratar jag om skjutningar, säkerhet och samhällskontrakt.
Häng med!
1867 publicerade den Amerikanska kulturtidskriften Harper's en dramatiserad dialog mellan
nybyggarhjälten och politikern Davy Crockett och en vältalig farmare.
Anförandet brukar kallas “Not Yours To Give”, eller “Inte ert att bortskänka”
och är en appell till statsmakten att inte missbruka medborgarnas förtroende genom att egenmäktigt förslösa deras pengar -
även om uppsåtet är gott. Berättelsens klimax lyder, grovt översatt:
“Och politikerna behöll sina egna pengar, och civilsamhället applåderade för att ni fråntog dem bördan
att frivilligt behöva skänka de behövande, och detta gjorde ni genom att bortskänka det som inte var ert att skänka bort.”
I de flesta västerländska statsskick har folket i demokratisk ordning överlåtit vissa uppgifter till statsmakten,
och även skänkt denna statsmakt redskap för att genom bland annat beskattning
inhämta kapital för utförandet av dessa uppgifter.
Sensmoralen i berättelsen om Davy Crockett är att staten lätt samlar på sig mer kapital
än vad uppgifterna kräver, och i stället finner allt fler uppgifter för sig själv att utföra -
på den individuella frihetens bekostnad.
“Samhällskontraktet” är ett gammalt begrepp som ikläddes sin moderna form under upplysningstiden.
Man föreställer sig en relation mellan medborgare och stat där ett stort antal individer
ingår en överenskommelse om att en gemensam statsmakt ska tillvarata gemensamma intressen.
Det finns exempelvis tydliga skalekonomiska fördelar i att hysa ett gemensamt försvar
som upprätthåller rättssamhället, jämfört med att varje stad,
varje verksamhet och varje familj behöver finansiera ett individuellt våldskapital.
En stor del av mänsklighetens historia beskriver friktionen mellan å ena sidan
önskan att samarbeta och bedriva välståndsbefrämjande handel,
och å andra sidan väpnad konflikt där motståndare bedrar och förgör varandra
för att med våld tillskansa sig varandras välstånd.
Man kan se samhällskontraktet som en institutionalisering av Maslows behovstrappa.
I första hand accepterar medborgarna att betala skatt för att ha bättre förutsättningar grundläggande överlevnad.
Gemensam tillgång till rent vatten. En långsiktig spannmålsekonomi med
lagerhushållning som borgar för social stabilitet även under svältår.
Grundläggande tak över huvudet och skydd mot elementen.
I andra hand betalar folket för ett gemensamt försvar gentemot yttre fiender.
Detta ökar välståndet genom att långsiktiga investeringar kan genomföras utan att ständigt riskera kullkastas av våldsverkare.
Det ökar också tryggheten för familjeenheten och sörjer för att ytterligare stabilisera samhället.
I tredje hand betalar medborgaren för sociala behov exempelvis i form av skola, barnpassning och vård.
I fjärde hand för en social gemenskap och olika typer av status och legitimitet,
och slutligen för möjlighet till individuellt självförverkligande.
Som synes avtar statens relevans ju längre upp längs behovstrappan man går.
De flesta är benägna att direkt förstå fördelarna med att ha tillgång till rent vatten och ett försvar mot angrepp,
medan färre är överens om vad statens roll gällande individens självförverkligande egentligen bör vara.
”I feel so much better. I feel so alive.”
Oaktat var man står i frågan om hur statsmakten bör vara dimensionerad är det ett obestridligt faktum
att dessa trappsteg måste bygga på varandra i rätt prioritetsordning.
Det spelar exempelvis mindre roll hur bra social gemenskap staten tillhandahåller om dricksvattnet sinar.
Och det spelar ingen roll om man har världens bästa skola om fiendens pansarvagnar rullar in och spränger dem.
För att ett land ska upprätthålla stabilitet fordras att medborgarna har förtroende
för att staten utför de uppgifter den beskattar dem för.
Man brukar tala om statens KÄRN-UPPDRAG.
Om många medborgare är missnöjda med statens kapacitet att leverera social gemenskap och självförverkligande,
uppstår missnöje och kanske krav på skattejusteringar och reformer.
Majoriteten av det politiska samtal vi svenskar är vana vid rör endast dessa toppsegment i Maslows pyramid.
Om däremot tillräckligt många medborgare upplever att staten inte klarar av att hålla dem SÄKRA,
då faller själva basen som hela samhällskontraktet vilar på.
Om en sådan utveckling tillåts fortgå tillräckligt länge riskerar hela samhällspyramiden att kollapsa,
ytterst uttryckt genom en statskupp, en revolution eller genom ett inbördeskrig.
Det är vid det här laget väletablerat att kriminaliteten i Sverige ökar.
Faktaunderlaget är vid det här laget så överväldigande oemotsägligt, att förskönande framställningar av typen
“Antalet skjutningar i Malmö har fallit något sedan 2018!” (Men antalet bombattentat har nästan fördubblats)
har slutat användas även av de mest rabiata relativisterna.
Det har under flera år i vissa grupper funnits en stark önskan att tona ned brottsstatistiken under förevändningen
att man genom detta skyddar samhällskontraktet mot alarmism, populism och radikalisering.
I paritet med att diskrepansen mellan hyperbola utspel av typen “Sverige har aldrig varit tryggare!”
och den konkreta brottsstatistiken blivit allt större, har dessa utspel i allt högre grad blivit direkt kontraproduktiva.
De röster som genom relativisering och cherrypicking önskat upprätthålla en idealiserad bild av samhällskontraktets tillstånd
uppfattas istället i nu som ohederliga lakejer till ett system som inte längre håller vad det lovar.
Malmö har Sveriges största kriminalitetsproblem. Under 90-talet etablerade sig den organiserade brottsligheten
allt starkare i staden, och brottssyndikatens inflytande har ökat år efter år under flera decennier.
Det stora antal skjutningar och bombattentat som på senare tid drabbat även centrala delar av Malmö
är en konsekvens av konflikter mellan rivaliserande karteller.
Det rör sig inte om “gäng” eller ensamma smågangsters.
Detta är professionellt organiserad brottslighet som sedan 2011 utkämpar ett kallblodigt, väpnat och öppet kartellkrig
I Malmö, om Malmös drogmarknad.
Alla som bor i Malmö VET detta.
I samband med måndagens groteska mödramord tävlade det politiska etablissemanget förutsägbart i
avståndstaganden och uppkavlade ärmar.
Och här i Malmö gick Kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande,
Katrin Stjernfeldt Jammeh ut med krav på åtgärder för att...
stärka välfärden och det brottsförebyggande arbetet.
ATT I ETT SKEDE där unga mödrar bärandes sina nyfödda barn skjuts i huvudet
efterfråga förebyggande åtgärder är som att föreslå installation av en brandvarnare i en övertänd byggnad.
Denna typ av utspel är i nuläget inte bara tondöva, de är opinionsmässigt kontraproduktiva och kanske direkt demokratiskt FARLIGA -
eftersom folket nu i allt högre grad ifrågasätter samhällskontraktets grundläggande byggsten -
trygghet, skydd och försvar -
och möts av diffusa förslag som gäller den sociala och självförverkligande biten av Maslows pyramid.
Det är exakt denna verklighetsfrånvänt oansvariga politik som låtit våldet och brottssyndikaten
växa sig starka, där dialogpoliser, integrationsåtgärder och “preventivt arbete”
som hashtaggarna #slutaskjuta och #tafsainte,
prioriterats framför att skaka fram rättsliga och praktiska resurser för att handgripligen
omhänderta och fängsla de som begår grova brott och övergrepp.
I samband med att jag själv drabbades av inbrottsvågen i Malmö 2017 skrev jag en ledartext i Svenska Dagbladet som
problematiserade att en polisman då gett mig rådet
“Ärligt, bo inte i Malmö. Det här ökar så mycket att det inte går att hantera.”
Skånes lokaltidning Sydsvenskan svarade symptomatiskt med att på ledarplats ifrågasätta Svenska Dagbladets omdöme
för att överhuvudtaget publicera en så oansvarig text, som riskerade att dra uppmärksamheten bort från...
utanförskapsproblemen.
Det rör sig inte inte om “utansförskapsproblem!”.
Det rör sig inte om “klyftor!”
Det rör sig inte om “integration!”
Det rör sig om att er impotenta politik tillåtit brutala gangsters härja fritt i staden i över 20 års tid.
De skrattar åt er. Er vekhet. Era dialogpoliser.
Era optimistiska hobbyprojekt för integration i utanförskapsområden.
Som om en kokaingangster som drar in 160.000 skattefritt i veckan
skulle lägga om sitt liv och bli ett duktigt fackanslutet 7-11-biträde
för att ni erbjuder en skattefinansierad workshop i papier-mache-tillverkning av dockteatrar i Rosengård?
Välfärdssatsningar. Förebyggande. Det är så tondövt filterbubblat att klockorna stannar.
Och samhällskontraktet är nu så farligt nära att rämna, på allvar rämna! att utspel om förbättrad välfärd
i det närmaste låter som hovet de sista veckorna innan Versailles föll!
”Let them eat cake.”
Malmö är MIN stad också. Jag växte upp här, jag lekte på ställen där vi nu måste placera krypskyttar.
Jag gick på fest och blev förälskad på platser som nu tvättar pengar åt drogkarteller.
Jag byggde mina första verksamheter i Malmö, och står nu i begrepp att själv lämna staden för gott.
Och det är MITT fel att det är såhär.
Det är mitt och alla andra vettiga människor i den här stadens fel eftersom VI HAR LÅTIT ER HÅLLAS
med ert genomusla, kriminellt odugliga vanstyre år ut och år in,
för att vi inte iddes i demokratisk ordning slänga ut er med huvudet före.
Jag vill här rikta en uppmaning och en varning till övriga Sverige:
om Malmö på inget sätt kan tjänstgöra som förebild, låt då inte denna stad gå under förgäves -
utan låt den utgöra en varning om vad som inom ett par år
kommer att hända i era egna städer om ni inte gör bättre ifrån er än vad vi gjort här.
Malmö är en döende stad. Vi har störst antal bombattentat i Sverige.
Malmö tar emot störst bidrag - över fem miljarder kronor - från det kommunala utjämningssystemet,
och kompetensen flyr nu staden.
Malmö tar alltmer formen av en munk. Ett bälte av kompetens i kringliggande kommuner
dit barnfamiljer och professionella flyttar
för att slippa automatvapenbestyckade vakter på akutmottagningen,
för att slippa behöva förklara för sina döttrar att gangsters sprängt deras j*vla kvartersrestaurang,
och för att slippa se unga mödrar mördas på öppen gata.
En munk med ett stort hål i mitten som är Malmö, där arbetslösa, bidragstagare och kriminella är de enda som blir kvar.
Och ni gav bort staden till dem.
Genom flathet, genom opportunism, genom ideologisk arrogans.
Men den var inte ert att bortskänka!
Ni gav bort det som inte var ert, och nu har vi ingenting kvar,
och det avtal er makt vilar på hotar att helt välta det fundament vårt samhälle vilat på under 300 års tid.
Ibland måste någonting brinna ned för att fertil jord ska låta någonting nytt spira.
Jag är i grunden optimist, och finner min förtröstan
i denna kreativa förstörelse för när mörkret är som djupast lyser också ljuset som starkast.
Vår kultur är full av driftiga, begåvade och ansvarsfulla individer.
Det blir bättre igen, så småningom.
Fast kanske på en annan plats, på ett annat sätt och med andra människor.
Jag heter Henrik Jönsson. Inom kort före detta Malmöit.
Tack för mig, och tack för att ni har lyssnat.
