Kapitel 9

ALLTID BRÅTTOM HEM efter jobbet.

Först ner i omklädningsrummet.

Först av med bussarongen. Först ut genom dörren.

Först på bussen. Sisten är en bajskorv. Sisten är Eva.

Jag skyndar, som om livet håller på att springa ifrån mig. Nej, inte som om.

Det är precis det livet gör. Som en jävla sprinterlöpare.

Och det finns ett antal pjäser jag ska hinna se. Innan tandlösheten och rollatorn.

En hel del roller som ska gestaltas. Innan undulaten på pallen.

Kan inte begripa varför Eva stannar. Varför hon tar nästa buss, eller nästa igen bara för att lägga om ett sår.

Vita kompresser och förruttnat kött och så blev eftermiddag kväll.

Känner hon inte hur ålderdomen slickar henne retfullt i nacken.

En sak är säker: Som Eva ska jag aldrig bli! En liten trång och tråkig värld med klyftpotatis på fredagen.

Ajax in i benmärgen. Tänk att ha ett liv så innehållslöst att man frivilligt smörjer in en stjärt istället för att komma hem i tid.

Hon kanske inte älskar sin man. Det kan man ju förstå. Själv skulle jag ha mycket svårt att älska någon som är över femtio.

Jag sitter bredvid Martina på bussen mot Mörby centrum.

Vi sitter ofta bredvid varandra på vägen hem.

Det är ingenting jag tycker är speciellt trevligt. Det är bara så det har blivit.

Jag är oftast tyst och vilar huvudet mot rutan medan Martina pratar.

»Jag dras till kriminella killar.

Det är liksom så typiskt, alltså det är ingenting jag gör med vilje. Det är bara det att jag tänder på dem.

Alltså jag behöver inte veta innan att de är kriminella, men det är de ju alltid och så blir det så jävla jobbigt.

Som Nicke nu, skitgullig, jag lovar, skitgullig, alltså värsta svärmorsdrömmen egentligen men … oj nu är vi framme, hej då Moa, ses imorgon.«

Och så är hon förvunnen. Kvar är bara en svag doft av jordgubbstuggummi.

Jag åker nerför rulltrappan till tunnelbanan. Har lärt mig högerregeln nu.

Tycker om att åka tunnelbana. Det påminner mig om att jag bor här.

Jag hoppar av vid Slussen och promenerar upp mot Vitabergsparken.

Det är säkert över en timme kvar tills föreställningen börjar. Det gör mig ingenting. Tycker om att vara ute i god tid.

Stockholmssommar. Värmerekord på alla löpsedlar.

Ofräsch efter en lång arbetsdag.

Om man bara kom tillräckligt nära skulle man förmodligen känna hur jag luktar: bajs och ålderdom.

Jag sätter mig ner i gräset. Det är många som har picknick.

De sitter i stora gäng och äter potatissallad och rostbiff.

Jag känner mig hungrig. Två killar riggar upp scenen.

Jag har tagit ett programblad. Ska kryssa för de föreställningar jag har sett.

Ska skriva upp dem i min anteckningsbok där jag sammanställer sedda verk och där jag skriver listor på pjäser som jag själv har medverkat i och på dramer och roller som jag vill gestalta och på teater som jag verkligen vill se.

Ett dockhem står överst på både vill-se-listan och vill-spela-listan. Får jag någon gång en dotter ska hon heta Nora. Det har varit bestämt sedan länge.

Har börjat fundera på en enmansföreställning också, som jag så småningom kan sälja till små privatteatrar.

Ett collage med kvinnomonologer hämtade från klassiska verk, som Romeo och Julia, Tre systrar, Petra von Kants bittra tårar och Körsbärsträdgården.

När jag berättade om mina planer på jobbet, sa Leena med två e att man trots allt måste vara realist. Och Eva började prata om statistroller.

»Det ska visst finnas sådana där statistregister man kan sätta upp sig i. Det är ju alltid en bra början.«

Jag minns inte vad jag svarade, men jag hoppas att hon förstod att jag tog det som en förolämpning.

Men så kan varken Leena med två e eller Eva någonting om teater. Att vara statist är att inte ta sitt kall på allvar. Att vara statist är att inte spela teater.

Scenen är färdigriggad. Det har kommit mycket folk och jag befinner mig mitt i ett sådant där sorl som ofta uppstår i stora folksamlingar.

En man börjar spela på en trumma. Det viskas från olika håll i publikhavet: »Det börjar nu. Tyst. De har börjat. Har de börjat?«

Vi tystnar. Hela publiken tystnar. En kvinna svingar sig ner i långa tygstycken från en hög metallställning.

Tygstyckena har alla tänkbara färger och kvinnan rör sig i takt till trumrytmen. Hon verkar kunna göra allt med sin kropp.

Jag skulle också vilja kunna göra allt med min kropp. Allt runtomkring mig försvinner. De picknickande människorna, hungern, de övriga åskådarna.

Hela Vitabergsparken löses upp. Kvar är bara jag och scenen och tygerna och trumljudet och kvinnan och sommaren.

Sedan applåder, som luften och den klarblå himlen absorberar.

Jag sitter kvar och klappar tills mina handflator blir alldeles röda. Vill inte att det ska vara slut. Vill aldrig att det ska ta slut.

Jag sitter kvar i gräset medan de andra teatergästerna avlägsnar sig.

Det är ofta så att teatergäster avlägsnar sig som om ingenting har hänt, men det har ju hänt hur mycket som helst.

Byggkillarna plockar ihop scenen.

Ett gäng lite längre bort lyssnar på musik från en gammal bergsprängare.

En full man har somnat på en bänk och min hunger har övergått till någon form av illamående.

Jag sitter i gräset som är ganska torrt. Sitter och vet att det är nu det måste ske.

Jag har alltid med mig mitt CV i väskan. Man vet aldrig när det rätta tillfället kommer. Och nu har det kommit. Ensam i det torra gräset.

Byggkillarna framför.

Jag har två olika CV. Ett som är riktat till vanliga arbetsplatser.

Ett slags överlevnads-CV. Eller ett jag-är-en-glad-positiv-och-samarbetsvillig-tjej-CV.

Det var ett sådant jag skickade till Annika Bäcklund. Och det har jag absolut inte med mig överallt.

Det sitter bakom ett register i en pärm som det just står CV på. Det som ligger i väskan innehåller mina teatermeriter.

Studiecirklar jag har gått. Helgkurser. Improvisation, maskteknik, fysisk teater, röst och smink, samt de föreställningar som vi trots allt satte upp med Teater Karusell.

Jag plockar fram de hophäftade pappersarken ur väskan och går mot scenen.

»Ursäkta mig, skulle man kunna få prata med någon av skådespelarna?«

Byggkillen är svettig. Det rinner från pannan och näsan. Han tar bort det med yttersidan av handen.

»De har nog redan dragit. Vad gällde det?«

»Jag tänkte bara söka jobb hos er. Lämna mitt CV och presentera mig lite.

Jag är nyinflyttad i Stockholm och har jobbat i en frigrupp tidigare. Och nu behöver jag jobb.«

Så blev Teater Karusell en frigrupp. Det var inte alls svårt.

»Jag är bara scentekniker. Sorry. Du får kontakta chefen på Stadsteatern.«

»Du skulle inte kunna ta de här papprena och lämna till chefen?«

frågar jag samtidigt som jag sträcker fram mitt CV som blivit alldeles skrynkligt i väskan.

Jag promenerar ner mot Nytorget.

Låtsas att jag vet vart jag är på väg. Alla andra verkar veta det.

Byggkillen tittar på mig med en blick som avslöjar att det inte alls var något bra förslag.

Jag lägger ner papprena i väskan igen.