Kapitel 6

JAG LÄR MIG TIDIGT

konsten att dela upp mig i två.

Min kropp arbetar men det som är jag är långt härifrån.

Vita bomullslinnen. Mintgröna joggingdresser. Rutiga pyjamasbyxor och nattlinnen i nylon läggs i korgar märkta med en bokstav och en siffra.

C7:s kläder i C7:s låda. Det går per automatik. Alla kläder är namnmärkta.

Det är de anhörigas uppgift att göra när deras mamma eller pappa eller syster flyttar in på Liljebacken.

Det händer ändå att det blir fel ibland, att den nya A4:n hittar Gullans blus i sin garderob och att Urbans strumpor läggs i Gullans byrålåda.

Utanför tvättstugefönstret regnar det.

Det fullkomligt vräker ner. Jag studerar det mönster som regndropparna bildar på fönsterrutan.

Det ser ut som vägar. Smala vägar. Som tårkanaler.

»Moa, var du hos Gullan igår kväll?«

Roy kommer in och sätter händerna i midjan och blinkar frenetiskt med sina färgade ögonfransar.

Roy har ring i örat, Acnejeans och munkjacka.

Och när han sträcker på sig bildas det en glipa mellan byxlinningen och tröjmudden,

som för att man ska se hur brun han faktiskt är. Roy är sextiofyra år och bög. Han är den första bög som jag pratar med.

Han är nog den första bög som jag träffar överhuvudtaget, om man inte räknar med dem som gick i dansklassen på estetiska programmet förstås.

Men de sa aldrig att de var bögar. De gick bara runt i sina trikåer och låtsades som ingenting.

Roy ska egentligen bli frisör och är, precis som jag, på Liljebacken tillfälligt.

Han ville bli frisör redan som ung,

men hans pappa förbjöd honom.

Han tyckte att Roy skulle ta över gården i Närke. Men Roy har planer.

Roy har stora planer. Roy ska starta eget så fort han slutar här.

Han har sett ut en lokal i Mörby centrum som skulle passa utmärkt till frisersalong.

Nu är Roys pappa död sedan länge,

men jag kan ändå inte låta bli att undra om han hade föredragit rumptorkning före klippning och permanent av hår.

Trots Roys höga ålder skulle han kunna vara barn till samtliga tanter på Liljebacken. Till C2 skulle han till och med kunna vara barnbarn.

»Ja, jag var hos Gullan igår kväll.«

Roy drar några hastiga andetag genom näsan så att näsvingarna fladdrar, sedan sluter han ögonen.

»Kan du då säga mig var Gullans rakhyvel har blivit av?«

Roy pratar gnällbältesdialekt och har en frisyr som liknar Elvis med svarta slingor i.

Jag tror att han bär tupé. Det finns en nyansskillnad mellan håret högst upp och det i nacken och håret på hjässan rör sig onaturligt häftigt när Roy pratar.

Samtidigt har jag svårt att föreställa mig en tupé med Elvisfrisyr.

Roy snörper ihop munnen så att läpparna blir alldeles skrynkliga innan han fortsätter.

»På ett sånt här ställe är det viktigt att lämna tillbaka sakerna där de hör hemma.«

Det är varmt i tvättstugan. Alla torktumlare och torkskåp är i full gång och strykjärnet är redo att släta ut varenda liten skrynkla på blusarna som hänger på galgar i klädhängaren.

Jag har inte sett till någon rakhyvel och förstår för övrigt inte vad Gullan ska ha den till, men om jag säger det till Roy tror han antagligen att jag försöker att bortförklara mig och det är det sista jag vill.

Jag är en sådan som står mitt kast. Även de gånger jag inte bär skulden.

»Jag tror jag la den i hallen, under spegeln.«

»Ja, men där är den inte och Gullan ska på kalas i eftermiddag och jag släpper inte henne härifrån med en sån mustasch.«

Hettan i tvättstugan är outhärdlig och jag känner hur det tränger fram svettpärlor på överläppen.

»Pratar ni om Gullans rakhyvel?«

Martina ställer sig i dörröppningen och tar tag i dörrkarmarna samtidigt som hon putar ut brösten och blåser en bubbla av sitt jordgubbstuggummi.

»Den ligger inne hos C2, jag lånade den häromdagen eftersom hon inte har någon rakhyvel.«

»Martina, här är det jag som har hand om mustascherna. Det krävs en viss finess att komma åt ända in vid skinnet när huden ser ut som den gör på damerna här.«

Roy vänder på klacken och går ut från tvättstugan. Martina skrattar och hoppar upp och sätter sig på diskbänken bredvid diskhon.

»Han är fan helt sjuk i huvet, han gör inget annat än rakar och friserar de gamla.«

Martina är också här tillfälligt, även om hon precis har skrivit på anställningsavtalen för den fasta tjänsten. Martina ska bli makeup-artist.

Hon har rakat bort sina ögonbryn och ersatt dem med kajalstreck lite högre upp. Martina har aldrig varit på teater. Men hon har gjort fyra aborter.

Det slår mig att det är många som är här tillfälligt.

Liljebacken är ett ställe som man inte ska vara på egentligen.

Precis som om alla kreatörer och entreprenörer har samlats på en och samma plats.

Alla utom Eva är här tillfälligt. Hela Eva är permanent.

Eva som ibland stannar en halvtimme extra en fredag för att baka en sockerkaka till de boende.

Som städar deras rum så Ajaxlukten sprider sig ända bort till Djursholms Torg. Som målar deras naglar i svagt rosa. Som lägger papiljotter i deras silvervita hår.

Som tar en kortare lunchrast för att stryka deras nattlinnen,

för att de är vana vid det. Jag tänker att jag aldrig ska bli som Eva, men att jag gärna vill ha så där fotfilade hälar när jag är femtio.

Det är Eva, Roy och Martina som jag jobbar ihop med mest.

Och Leena med två e förstås. Leena med två e är en avdankad hippie. Eller en avdankad punkare.

Kanske är hon bara avdankad. Hon har ring i näsan och Dr Martens fast hon är långt över fyrtio.

Där jag kommer ifrån slutar man med sådant när man har fyllt tjugofem.

Då klipper man page, gör blonda slingor och skaffar barn, hur mycket säkerhetsnålar och kängor man än har haft på sig innan.

Leena med två e har hår under armarna. Och hon har aldrig på sig bussarong. Det skulle antagligen inte klä henne. Jag tycker att det är det bästa med det här jobbet, att man har arbetskläder. Arbetskläder med fickor som man kan sätta pennor i, så att man känner sig viktig. Jag har en namnskylt också. Jag ser nästan ut som en riktig Sjuksköterskan, förutom att min dräkt är duvblå istället för vit.

Jag tycker inte om Leena med två e. Och Leena med två e tycker inte om mig.

Det är ingen hemlighet. Vi insåg det nästan med en gång,

närmare bestämt under en av mina första lunchraster.

Jag hade råkat ta Leenas döskallemugg.

Jag visste naturligtvis inte att det var hennes. Hade jag tänkt ett steg längre hade jag antagligen förstått att en arbetsplats som denna inte hade valt att köpa in en uppsättning muggar med döskallemotiv på.

Leenas ögon var smala som streck när hon letade igenom muggskåpet och vände sig mot sina kollegor i personalrummet.

»Vem fan har tagit min mugg?«

Jag satt och läste en teaterrecension i DN:s kulturdel och tog ingen vidare notis om henne.

»Moa sitter ju med den i handen«, sa Martina.

Och först då förstod jag att jag trampat Leena med två e på tårna.

»En sak ska du ha jävligt klart för dig, det där är min mugg och ingen annans.«

Jag visste inte hur jag skulle göra med muggen och det ljumna kaffet.

Om jag skulle lämna tillbaka den omedelbart.

Eller om Leena med två e kunde tänka sig att ta en annan mugg just den här lunchrasten.

Men efter att ha betraktat henne en kort stund insåg jag att jag gjorde bäst i att hälla ut kaffet, diska ur muggen och återlämna den så fort som möjligt.

Därefter lät Leena skriva en lapp som sattes upp på muggskåpet:

Använd ej de privata muggarna.

Tack!

På Liljebacken finns privata muggar och kommunala muggar.

De som har jobbat här ett tag har privata muggar.

De står på en speciell hylla i personalrummets muggskåp.