Kapitel 42 Kapitel 42 Chapter 42 Chapitre 42

»JAG SKULLE VILJA PRATA MED DIG.«

Annika Bäcklund ser allvarlig ut och jag blir rödflammig på halsen.

Någon måste ha anmält mig.

De kanske har hemliga kameror här. Jag har hört om sådant,

att man har låtit installera övervakningskameror på den här typen av institutioner.

Sedan visas filmen upp i Kalla fakta eller Uppdrag granskning, Anschließend wird der Film in Cold Facts oder Assignment Review angezeigt.

och man blir till allmänt åtlöje inför hela svenska folket.

Jag förbereder mitt försvarstal. I'm preparing my defense. Mina ögon på Boråstapeterna och korsstygnen. My eyes on Boråstapeterna and the cross stitches.

Men Annika Bäcklund är redan på väg till kontoret, But Annika Bäcklund is already on her way to the office,

och jag följer visst efter. Törstig och svettig innanför min duvblå bussarong.

»Varsågod och sitt!«

Jag slår mig ner i en av de enklare stolarna,

som står placerade framför Bäcklunds skrivbord.

Stolen är lägre än hennes snurrfåtölj i skinn och jag blir ännu mindre än vad jag redan känner mig. The chair is lower than her leather swivel chair and I get even smaller than I already feel.

Bäcklund har påsar under ögonen. Bäcklund has bags under her eyes. Ganska stora påsar.

Man ser tröttheten och håglösheten bakom de stela glasögonbågarna. You see the fatigue and listlessness behind the stiff spectacle frames.

Frisyren är prydlig och örhängena diskreta. The hairstyle is neat and the earrings are discreet.

Scarfen är chic och bryter stilfullt den grå kavaj och skjort-kombinationen. Der Schal ist schick und bricht stilvoll die graue Kombination aus Jacke und Hemd. The scarf is chic and stylishly breaks the gray jacket and shirt combination.

Luften håller på att ramla ner i huvudet på mig. Die Luft fällt mir in den Kopf. Så tung av dov parfym.

Annika Bäcklund ler mot mig: »Du har snart jobbat här ett år, hur tycker du att det har varit?«

Hennes röst är mild.

»Bra och givande. Och lärorikt.«

Jag vet inte om jag ljuger eller om jag faktiskt talar sanning.

Ibland är det svårt att urskilja gränsen mellan lögn och sanning. Sometimes it is difficult to distinguish between lies and truth. Eventuellt finns ingen skiljelinje. There may be no dividing line.

Saker och ting är alldeles för komplexa för att bara vara det ena eller det andra. Things are far too complex to be just one or the other.

När kommer domen? When will the verdict come? När får jag straffet? When do I get the punishment? Kommer hon att ta hänsyn till min ringa ålder? Wird sie mein junges Alter berücksichtigen? Will she take into account my young age?

»Jag är på det hela taget mycket nöjd med dig som medarbetare. »On the whole, I am very satisfied with you as an employee.

Och det är det inte bara jag som är, kunderna och dina kollegor har bara gott att säga om dig,

och nu när Roy går i pension blir det en tjänst ledig och den är din om du vill ha den.«

De är nöjda med mig. En komplimang från min allra första riktiga chef.

Och hon har ett eget kontor och en grå kavaj.

Jag andas. I breathe. Det första andetaget på mycket länge.

För en stund är det som om glädjen över att få en dos bekräftelse förblindar mig. Für einen Moment ist es, als würde mich die Freude, eine Dosis Bestätigung zu bekommen, blind machen. For a moment, the joy of receiving a dose of confirmation blinds me.

Jag skulle kunna hoppa jämfota över skrivbordet och ge Annika Bäcklund en blöt puss i pannan.

Men jag samlar ihop mig. Jag hoppar varken jämfota eller kysser Bäcklunds panna. I do not jump level or kiss Bäcklund's forehead.

»Alltså jag håller ju på med teater egentligen och det här är liksom bara tillfälligt.« "So I'm really doing theater and this is just temporary."

Annika Bäcklund skrattar. Det roströda läppstiftet har hamnat på hennes mycket jämna tänder. The rust-red lipstick has ended up on her very smooth teeth.

»Jag har förstått att teatern är viktig för dig.«

Jag känner mig plötsligt djärv, I suddenly feel bold,

även om mina kinder är blossande röda.

Antagligen har jag tittat lite för länge på Annika Bäcklunds läppstiftständer,

för hon gnider tungan fram och tillbaka över den översta tandraden och

hon lyckas slutligen polera dem rena från rostrött.

»Du ska ju jobba med människor Moa. »You have to work with people Moa.

Du har den gåvan. You have that gift. Det vore att kasta bort den om du väljer teatern.« It would be a waste if you choose the theater. «

Jag vet inte om jag förstår vad Annika Bäcklund menar.

Jag har snart slösat bort ett helt år, ett helt förbannat år,

på att torka bajs och städa rum.

Annika Bäcklund måste ha en mycket konstig hjärna.

Vet inte vad jag tycker om det hon säger.

Hon ser antagligen min ambivalens,

för hon säger att jag kan tänka på det till imorgon,

men påminner mig om att det är mycket ovanligt att bli erbjuden en fast tjänst när man

är så ung som jag.

Hon ger mig betänketid, samtidigt som hon pratar om ekonomisk trygghet.

Ett begrepp som gör mig stressad.

Det låter som pensionsspara,

facket och hemförsäkringar.