Kapitel 4

DET KOMMER EN SJUKSKÖTERSKA till Liljebacken ibland.

Hon kör en vit kommunbil och det finns ett rum på andra våningen dit hon brukar gå.

I rummet finns ett skrivbord och plåtskåp med lås och i skåpen finns pärmar och tung medicin.

Jag sitter vid skrivbordet som är belamrat med blodtrycksapparater,

tomma katetrar och gula post-it-lappar med anteckningar på, samt några halvfulla Läkerolaskar.

Sjuksköterskan tar fram en tom dosett och en rulle med APO-doser,

skjuter ner glasögonen på näsan och tittar på mig ovanför bågarna, som är av plast och ganska fula.

Hon tar ett par Läkerolpastiller ur en av askarna och stoppar dem i munnen,

så förklarar hon skillnaden mellan de två doseringssätten, vilket egentligen bara är att dosetten är en plastlåda som Sjuksköterskan fyller på en gång i veckan,

medan APO-doserna är små påsar som doseras centralt.

Jag frågar aldrig vad som menas med centralt. Hon stoppar in ena fingret i munnen och rengör tänderna från pastillrester,

sedan fortsätter hon att prata om orala lösningar och vikten av att placera resoribletter under tungan.

»Resori-tabletter ...«, undrar jag.

»Resoribletter«, rättar hon. »Alltså Nitromex eller nitroglycerin.«

Hon stoppar in ytterligare några pastiller i munnen och ger mig ett papper med rubriken Delegationsbeslut SOSFS 1997:14. Under rubriken följer mitt personnummer,

min yrkesbefattning samt ett långt stycke text, i ett mycket litet typsnitt, som jag inte läser.

Som jag aldrig kommer att läsa. Därefter ber hon mig att skriva min signatur under Uppgiftsmottagare.

Sedan är det klart. Jag ska precis gå ut genom dörren när jag hör henne be mig att vänta.

»Det är lika bra jag delegerar suppar, vagitorier och syrgasmask med en gång.

Det blir så bökigt annars eftersom Leena är den enda med delegering ikväll.«

Leena med två e har noga gått igenom pensionärernas kvällsrutiner.

Vilka tider jag bör gå in till vem. Vilka tider de ska få sina mediciner.

Vilka man kan sätta på pyjamas redan efter middagen,

utan att få några protester.

Vilka som dricker te till kvällsfikan och vilka som dricker kaffe.

Vilka som har sockerbitar i kaffet och vilka som har suketter.

Enligt Leena med två e har det blivit dags för C7:s medicin.

C7 har ett riktigt namn också. Gullan. Det är i alla fall vad som står på namnskylten som hänger på hennes dörr.

Gullan har valt att göra sin namnskylt av ett blått pappersark.

Det ser ut som att bokstäverna darrar. Som om det vore ett litet barn som har skrivit dem.

Ett barn som har försökt sig på gammaldags skrivstil.

Hon har klistrat på ett bokmärke också, föreställande en tjock ängel, som sitter på ett moln och dinglar med benen.

Lukten av gammal människa slår emot mig. En beige vårkappa på en galge i hallen.

Ett par mörkblå Eccoskor på skohyllan. På hatthyllan, ett skohorn och ett paraply samt en plommonlila basker.

För övrigt ingenting annat som påminner om att någon faktiskt bor här.

Ingen hallmatta. Inget nyckelskåp. Inga tavlor.

Bara väggar tapetserade med spräckliga Boråstapeter från början av nittiotalet.

»Hallå«, säger jag, utan att få något svar.

TV:n står på och volymen är hög.

»Hallå«, fortsätter jag.

Jag låser upp medicinskåpet som sitter på väggen bredvid hatthyllan.

I varje hall finns ett medicinskåp.

Och i varje medicinskåp ett dokument med de mediciner som vårdtagaren står på, samt en lista på doseringssätt och tider.

På den sistnämnda listan finns även utrymme för signaturer. Som ett slags tecken på att medicinen har delats ut.

Klockan är sex och jag letar upp den aktuella medicintiden.

Där står det: Vagifem. Jag hittar förpackningen och tar ut innehållet.

Det är en plastmojäng, som enligt bipackssedeln ska föras upp i slidan. Mojängen är laddad med en vaginaltablett som ska motverka torra slemhinnor.

För en sekund tänker jag låsa in underlivsmedicinen igen och gå ut. Gullan verkar uppenbarligen inte ha hört mig.

Men hon är en av dem som jag ansvarar för ikväll och jag kan inte under några omständigheter gå ut till Leena med två e och föreslå ett byte.

Gullan ser ut precis så som man föreställer sig att en tant ska se ut. Vitt, kortklippt hår med papiljottlockar och beige byxor med pressveck.

Det är jag tacksam för. Är inte upplagd för fler överraskningar.

»Hej, jag heter Moa och jag ska jobba här i sommar«, säger jag och tänker att underliv är det naturligaste som finns.

»Hej«, svarar Gullan och sänker volymen.

Hon hostar och rosslar och skakar i hela sin kropp. Hennes dubbelhaka dallrar. På den växer långa vita hårstrån.

På överläppen också. Hon sträcker fram sin hand och presenterar sig som Gurli Bergström.

»Men alla säger Gullan«, tillägger hon. »Hjärtligt välkommen förresten. Jag hoppas verkligen du ska trivas.«

Hon pratar mycket långsamt och försiktigt eftersom hon under årens lopp har fått ett antal proppar i hjärnan, vilka har försämrat talförmågan.

»Tack«, svarar jag och harklar mig.

»Jag är här för att ge dig det där som du … det där som du brukar få.«

Mitt ansikte blossar och bultar av allt blod. Gullan tittar frågande på mig.

Hon har gammelögon. Likaväl som ett ansikte kan se gammalt ut med fåror och rynkor, kan ögon se gamla ut. Alla som bor på Liljebacken verkar ha gammelögon.

Det är som om de har en hinna över sig.

En extra hornhinna. Som att de har tappat färg och som att ögonvitorna inte längre är riktigt vita. Vissa gammelögon har till och med gulnat.

Det är otäckt. Jag undrar om den gula färgen har något med förfluten tid att göra, som gulnade pappersark eller gulnade fingrar.

»Är det kaffe?«

Gullan tar fram en näsduk ur ena byxfickan och snyter sig. Dubbelhakan dallrar igen. Den verkar dallra så fort hon rör på sig.

»Nej, jag ska ge dig en vagi …«

Plötsligt glömmer jag bort vad det heter. Vagi, vaginal, vagi …

Gullan säger ingenting. Kanske försöker hon, men det verkar ta en stund från det att hon startar talprocessen tills orden väl kommer ut i rummet.

»Du ska få din vaginamedicin«, får jag till sist fram.

»Då får du hjälpa mig av med byxorna.«

Jag knäpper med trevande händer upp om den stora magen, som fullständigt väller ut när den blir befriad från gylf och knapp.

Den är större än vad jag någonsin kunnat tänka mig.

Jag ser ingen tillstymmelse till navel och skinnet är alldeles rynkigt. Som om hon hade legat länge i vatten.

Jag drar fumligt av de beige byxorna.

Säger inte ett ord när jag fortsätter med underbyxorna, som är av samma modell som A4:s. Det har bildats ett rött märke efter resåren i hennes midja,

som inte är en midja utan bara fett.

Nu kvarstår endast Gullan och hennes underliv. Trots att min sexuella erfarenhet inte är stor och trots att jag inte har fött några barn förstår jag att hon på något sätt måste ligga ner för att jag ska komma åt.

Jag hinner inte be henne om det förrän hon själv har lagt sig till rätta på sängen. Ett försök till att samla ihop mig:

Framför mig en tant i rosa clipsörhängen, ljusrosa blus, ett vitt pärlhalsband,

bruna stödstrumpor och fårskinnstofflor och däremellan ingenting.

Bara ett nästintill hårlöst kön. Man tappar visst håret överallt när man blir gammal.

Jag tar plastpinnen och för upp den mellan Gullans ben.

Hon ojar sig. Vet inte om jag överhuvudtaget är inne i rätt hål.

Det är så mycket hud och veck och fett och rumpa att det är omöjligt att veta.

Gullan kvider. Får för mig att jag är inne i urinröret.

Det borde liksom inte göra så ont när man är så gammal. Jag trycker av tabletten och drar ut plastbehållaren varpå jag frågar: »Var det skönt?«

Rummet gungar. Ryggen kallsvettig. Jag har varit inne i en annan människas slida. Harklar mig. Försöker släta över det.

»Var jag bra?«

Gullan skrattar så den tjocka magen hoppar.

Upp och ner över underlivet. Som en deg. Hon skrattar och hostar och rosslar.

Hennes löständer är alldeles för stora.

Det uppstår något slags glapp mellan gom och lösgom. Hon skrattar och hostar och rosslar så att löständerna nästan ramlar ut.

»Var det första gången?« frågar Gullan, och lägger av ytterligare en skrattsalva.

Jag ler osäkert men tycker inte alls att det är roligt. Det är avskyvärt. Och ingenting annat.

Tio minuter senare är jag inne i Urbans rum.

Han sover med öppen mun. Från mungipan rinner saliv ner på den orakade hakan.

Över sängen, Jesus på korset.

Och i bokhyllan ett antal biblar och psalmböcker.

Urban har varit präst. Kanske är han det fortfarande. Kanske är det sådant som inte försvinner.

Det finns mycket möbler, i något mörkt träslag, i Urbans rum. De flesta möbler på Liljebacken är mörka.

På väggarna hänger fotografier i olika ramar. Människor som ler mot mig.

»Urban«, jag ruskar hans axel. »Urban, du ska få din medicin.«

Jag presenterar mig inte. Har tröttnat på att säga: »Hej, jag heter Moa och jag ska jobba här i sommar.«

Dessutom vet jag inte om det tjänar någonting till. De har antagligen glömt mig så fort jag går därifrån.

Urban tittar på mig med sömndrucken blick.

Han har inga ögonfransar.

Det ser inte klokt ut.

Han tittar på mig uppifrån och ner.

Flinar. Hans blick stannar någonstans mellan min hals och mage. Flinet övergår i något som jag förmodar ska likna ett skratt.

»Flickor som du är till för att knullas.«

Först tror jag att jag hört fel.

Jag trodde kanske inte gubbar i den åldern sa sådant. Trodde inte ens att de tänkte på att knulla. Särskilt inte före detta präster.

Han upprepar: »Flickor som du ska knullas.«

Jag låtsas inte höra. Istället går jag ut till medicinskåpet i hallen. När jag ser vad som står på medicinlistan svartnar det framför ögonen. I huvudet.

Under fötterna. Två Alvedonsuppar. Rakt upp i analen. Jag överväger vilket som är värst: Tantfittor eller gubbrövhål? Vet inte vad jag kommer fram till.

Känner bara att jag vill gråta.

Jag hanterar hans kropp som om den bara vore ett stycke kött. Drar av honom byxorna med ovana,

ilskna händer. Drar och sliter, som om kläderna tillhörde ett djur.

Pungen är så lång att jag betvivlar att det verkligen är en pung.

Och för ett ögonblick tror jag att han bara har en pung och ingenting mer,

för jag ser ingen tillstymmelse till snopp. Men det har han så klart. En mycket liten, förkrympt sak.

»Snopp«, säger han. »Snopp. Snopp. Snopp.«

Jag ber honom att vända sig på sidan. Är mycket kort i tonen. Men min röst är tunn. Den skulle kunna gå sönder.

Urban har en hängig rumpa.

Den ser ledsen ut och har en blålila ton. Jag särar på hans skinkor och möts av stora hemorrojdklasar.

Pung och hemorrojder blir ett. Jag stoppar in supparna med den trubbiga sidan först. Det är långt ifrån lätt.

Stolpillrena vill smälta i mina händer och Urbans hål är svårtillgängligt på grund av de anala åderbråcken.

Efter supparna tvättar jag Urbans kön med ljummet vatten, sätter sedan på nattblöjan som är av Up and go-modell.

»Tvätta mer«, mumlar Urban samtidigt som jag känner hur hårt det blir i handen.

Därefter brer jag leverpastejsmörgåsar i frukostrummet,

som om ingenting hade hänt. Jag lägger på inlagd gurka. Brygger kaffe och kokar tevatten.

Dukar fram porslin och tar fram orange och bruna plastbrickor till dem som vill ha kvällsmaten serverad på rummet. Urban är en av dem.

Jag tar mod till mig och letar upp Leena med två e.

Går igenom avdelning D:s långa korridor. Lysrörsbelysning och Älska din nästa så som dig själv i korsstygn på väggen.

Jag går med bestämda steg för lite självaktning har jag trots allt. Längst bort,

vid balkongdörren hittar jag henne. Hon stänger till den och drar ner persiennerna.

Klockan är sju och utanför samlas ungdomar i gäng för att grilla och spela brännboll.

»Leena ...«

Jag vågar inte möta hennes blick.

Tittar istället på några intorkade fläckar i den bruna plastmattan.

»Jag tycker Urban är obehaglig, jag vill inte gå in till honom ensam.«

Fortfarande ögonen i den bruna plastmattan.

»Men du har väl Urban ikväll?«

»Ja, men han är så oberäknelig. Tänkte om du kanske vill följa med mig när han ska få sin kvällsmat.«

Jag låter som ett vädjande barn. Jag hör det själv.

»Han är inte farlig. Han fattar inte vad han säger.«

Leena med två e låter nästan vänlig.

Jag ställer brickan på det mobila sängbordet och rullar det mot Urbans säng. Böjer mig över honom för att sätta på honom en haklapp.

Fipplar med knapparna bak i hans nacke. Ett stadigt tag om mina överarmar och jag rycker till. Försöker att frigöra mig.

»Släpp!«

Urban säger ingenting. Han bara sliter i mina armar och jag tappar fotfästet.

Jag har inte en chans.

Hans händer gör ont. De drar ner mig i sängen. Jag använder all min styrka för att ta mig loss ur hans grepp, men det är som om hans sista livskraft har samlats i hans armar och händer.

Jag stretar och kämpar för att komma upp från hans äckliga lakan.

Sträva, valkiga händer under min bussarong. Urban flinar. Väser knulla och fitta omvartannat.

Och någonstans i den långa korridoren utanför finns Leena med två e. Jag vågar inte ropa på henne.

Slutligen lyckas jag krångla mig ur hans grepp. Boxar till honom i magen och skriker: »Släpp mig din jävla gubbe!«

Jag kommer upp ur sängen.

»Heliga Jungfru, den vansinnige förföljer mig. Vad har jag gjort, gode Gud?«

Urban skriker och vrider sin otympliga kropp i de sunkiga lakanen.

Jag springer så fort jag kan mot hallen och dörren. Urban fortsätter att skrika:

»Jag är rädd. Åh, jag tror jag dör. Åh, jag arma människa. Vad kommer att hända, gode Gud!«

Jag bara springer. Från prästen som tillkallar all tänkbar hjälp.

Han tillber ängeln Gabriel och Jungfru Maria. Han ropar på Jesus och däremellan gastar han:

»Knulla, knulla för bövelen, för rövelen.«