Kapitel 20

STOCKSUND LIGGER INSVEPT i ett mörker som varken tillhör natten eller morgonen.

Med tunga steg kliver jag av bussen och går mot den stora tegelbyggnaden.

Jag har ett tretton timmar långt arbetspass framför mig och är redan trött.

Vet faktiskt inte varför jag tackade ja.

Eva, Roy och Leena med två e sitter redan i personalrummet när jag kommer in.

»Vad bra att du kunde komma«, säger Eva.

»Det är bra med såna som jobbar timmar så kommunen slipper betala kvalificerad övertid«,

fyller Leena med två e i och tar upp en snusdosa ur fickan på sina slitna jeans.

Ettans lössnus. Hon öppnar locket på den senapsgula asken och kramar en prilla med omsorg och finess.

Stoppar upp den under överläppen, borstar bort de svarta snusresterna från händerna.

Snussmulorna faller ner på det bruna plastgolvet och smälter nästan samman med allt det bruna.

Där skulle de kunna ligga ända tills på tisdag.

På tisdagar är det nämligen städning av personalrummet.

Det ingår också i ett vårdbiträdes arbetsuppgifter.

Snusresterna kommer emellertid vara borta snart,

eftersom Eva kommer att ta en stund av sin lunchrast till att torka av golvet.

Leena med två e rör inte en min och hon har väldigt markerade käkben.

Om jag inte hade sett att hon nyss lagt in en snus under överläppen,

hade jag aldrig kunnat ana vad som doldes däruppe.

Hon måste ha snusat länge.

Hon måste ha snusat så länge att det bildats ett sådant där hål i tandköttet.

Jag hörde om en kille en gång, som hade snusat så mycket att han kunde plocka ut prillan genom ögat.

Roy reser på sig och hämtar kaffet som runnit ner i bryggaren på diskbänken.

Leena med två e dricker sitt kaffe svart. Jag har både socker och mjölk i mitt. Vi dricker vårt kaffe under tystnad.

Eva äter en fullkornssmörgås med skinka på, som hon tagit med sig hemifrån i en tupperware-ask. I bakgrunden Lugna Favoriter.

Tro

Jag vill känna tro

Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro

I en vintervärld, finns det någon tro?

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten

Känna tro igen

»Roy, skrev du någon fallrapport igår, när Elna ramlade?« frågar Eva.

»Ja, den ska sitta i pärmen.«

Eva låser upp skåpet där den sekretessbelagda informationen finns och hämtar pärmen. Hon bläddrar i den, som om det vore det mest intressanta i världen.

»Vilka åtgärder kan man tänkas vidta då. Vi kan ju inte ha det så, att Elna ramlar flera gånger varje dag.«

»Det får väl bli pipmatta«, suckar Leena med två e.

»Eller rörelsesensorer«, föreslår Roy.

Eva ser allvarlig ut.

»Jag tror på pipmatta.«

Det finns alla tänkbara larmsystem här.

Alla kopplade till displayerna som sitter upphängda i korridorernas tak och till displayerna i frukostrummet,

matsalen och personalrummet.

Överallt blinkar och piper det. Överallt kan vi se när de behöver vår hjälp.

Till och med på personaltoaletten. Man får inte ens skita ifred.

»Jaså, det säger du. Pipmatta«, mumlar jag.

Deras snack om ingenting tröttar ut mig.

Nattbiträdet kommer in i personalrummet.

Hon ser trött ut. Mascaran har ramlat ner under ögonen och kinderna är bleka. Nattbiträden är bra.

Dem kan man skylla på. De kan inte vara här och försvara sig.

Vem har tvättat Gullans yllejumper i sextio grader?

Natten.

Vem har diskat porslinet så slarvigt?

Natten.

Vem har satt på Elna en mediumblöja istället för en small? Natten.

Nattbiträdet säger att vi bör ta ett urinprov på Rut, eftersom hon har klagat över trängningar och sveda när hon kissar.

Sedan säger hon inte så mycket mer. Kliar bara frenetiskt på sina stresseksem.

Antagligen har hon bråttom till sitt andra jobb. Hon dubbelarbetar.

Det är inte ovanligt bland kvinnorna på Liljebacken.

De är verkligen inte kloka. Nattbiträdets andra jobb är privat.

Det är därför det går att ha dubbla anställningar.

Hon tackar Gud för privatiseringen och ska rösta på Moderaterna i nästa val.

Vissa arbetar till och med på semestern.

Eva till exempel. Hon jobbar på ett korttidsboende i Bergshamra.

Jag går in till Elna. Det är godmorgon och det förbannade vemodet och en knuten hand i mellangärdet och handväskan under kudden.

Allt är precis som det brukar, förutom att Elna verkar nöjdare än på länge.

Hon ler när hon pratar om vemodet. Som om vemodet skulle ha en annan innebörd just idag.

Dessutom frågar hon inte hur Gojan mår. Inte ett ord säger hon om Gojan.

Det är så väldigt mycket Elna i sängen, när jag ska hjälpa henne av med täcket. Täcket räcker knappt runt om hennes kropp.

Först upptäcker jag den brunrutiga filten och strax därefter buren som omsorgsfullt ligger nerbäddad på en kudde.

»Gojan kände sig så ensam i hallen«, säger hon.

»Jag sa först till honom att det inte passar sig, men han var envis. Du skulle ha hört honom.«

Elna ler stort. Med hela ansiktet ler hon, så att man både ser gluggen och de två hörntänderna.

Elna har tappat sin tredje tand i den nedre käken, och är numer skrämmande lik en vampyr.

Hon öppnar buren och tar ut sin fågel. Fågeln sätter sig på ett av hennes krokiga fingrar. Hon klappar den och sjunger:

God dag min fru, jag ser min fru ni lillan har i famnen.

Å, ja min fru, å ja min fru jag vaggar henne nu.

Oj, oj, oj, oj ett sånt besvär man har att vagga och vyssja och vyssja lillan sin.

God dag min fru, men säg mej nu nog blir ni trött på lillan.

Å, nej min fru, å nej min fru,

nej aldrig i min dag. Ni ser ju, ni ser ju ett visst besvär man har men lillan hon är ju det käraste jag har.

Elna vill ha med buren till frukostrummet. Jag försöker att avråda henne.

Men hon har bestämt sig.

»Det vore obarmhärtigt att lämna Gojan ensam, det måste du förstå.

Djur och små barn kan man visst behandla hur som helst,

men sånt går inte Elna med på. Nä, minsann, det gör hon inte.«

Samma eftermiddag hör jag för första gången Gojan prata.

Elna påstår att han alltid har gjort det,

men jag trodde inte på det förrän jag själv hörde det.

Elna sitter i sin rokokofåtölj när jag kommer in med eftermiddagskaffet.

Gojan sitter på hennes axel. På golvet fågelfrön.

Och fågelbajs. Och fågelfjädrar.

»Älskar dig! Älskar dig! Älskar dig!« säger fågeln.

»Jag älskar dig också«, svarar Elna, samtidigt som hon ler och flaxar med armarna, precis som om hon i vilken stund som helst skulle lyfta.

Själv står jag alldeles förstummad med brickan i mina händer,

och hade det inte varit för att Elna och Gojan fortsatte konversationen,

skulle jag förklarat det som en ren hörselhallucination.

»Vill du ha lite fika?« frågar jag Elna till slut.

»Lite fika«, svarar undulaten.

»Vi har redan fikat«, säger Elna

och tar upp några fågelfrön från det runda bordet bredvid fåtöljen.

»Lite fika«, fortsätter undulaten.

»Vill du inte ha en veteskiva och lite kaffe?« trugar jag.

»Vi fåglar är inte så förtjusta i kaffe«, svarar Elna.