Kapitel 2

»A4 AVLED I MORSE, kvart över fyra.«

De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer att dö på morgonen.

Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud.

A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster?

Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än.

Inte bokstäverna heller för den delen.

Vet inte om jag vill lära mig dem.

Det är innan jag förstår att det är sådant man inte väljer.

»B7 ramlade sent igår kväll.

Inga synliga skador, men det krävs lite extra observation på henne idag.

Det kanske är dags att sätta bälte i hennes stol.

B8 ingenting. C1 gjorde ett stort A vid tvåtiden, så ni kanske ska hoppa över hennes Movicol till frukost. C2 ingenting.«

Den tidiga morgonsolen lyser in genom fönstret och förstår inte alls att det är opassande på ett sådant här ställe.

Leena med två e förstår det däremot.

Hon går fram till fönstret och drar ner persiennerna utan att avbryta rapporten.

»Angående A4 är de anhöriga underrättade.

Läkaren kommer för en slutgiltig dödförklaring någon gång under förmiddagen.

Kroppen hämtas nog inte förrän imorgon, men fortsätter hettan kan det vara stor risk för lukt.

Var noga med att vädra.«

Den ordinarie nattjejen är sjuk och man har inte lyckats få in någon vikarie.

Leena med två e blev inringd igår kväll.

Hon är märkbart trött och avlägger rapporten i en hastighet som imponerar.

Det mesta av informationen rinner av mig i samma stund som hon går av sitt pass.

Men de andra runt bordet verkar ha ett minne som har sprängt alla fysiska rimlighetsgränser, för när frukosten ska serveras kommer C1:s Movicolpåse garanterat att uteslutas.

Det sista Leena med två e säger innan hon går är: »Ingenting på D.

Tyst som i graven.«

Hon gör ett försök att vara rolig, men även om några av oss förstår det uppskattas inte skämtet.

Det mesta som Leena med två e gör eller säger uppskattas inte.

Ingenting. Någonting måste ju finnas att säga om en hel kväll och en hel natt. Ingenting innebär en lättnad bland kvinnorna.

Men ingenting en längre tid kan medföra någonting mycket snart, men så långt verkar ingen tänka.

Även om det föreligger en viss ansträngning bakom det aprikosa färgvalet är inte väggarna så där varma som det var tänkt från början och kaffet är lite för starkt.

Och lite för kallt. Och chokladasken på bordet är tom.

Men nu har A4 avlidit och snart kommer det att finnas en ny ask som lockar de bantande kvinnorna att bryta sina nya goda vanor.

En chokladask som tack för god vård och omsorg från de anhöriga. Avlida och anhörig är samma typ av ord.

De låter distanserade och det är kanske det man är tvungen att vara här. Distanserad.

Displayens pipande röda siffror bryter småpratandet runt bordet.

En unison suck. En gemensam trötthet. Siffrorna kommer fortsätta att pipa röda och störa våra innersta tankar, ända tills någon av oss larmar av.

Röda siffror och högfrekventa ljudvågor bryter inte bara småpratandet runt bordet, de bryter sig dessutom in i våra geggiga morgonhjärnor och rör om.

De kommer att vistas där inne ända tills någon av oss reser sig, går in till den person som har orsakat larmet och trycker på den gröna knappen till höger om dörrposten.

På det här stället får man inte ha tankarna ifred. Gröna knappar signalerar närvaro.

Röda knappar alarm. Dubbeltryck på grön knapp akutlarm.

Det är dock mycket sällan någon som reagerar på akutlarm.

Man antar att det är någon som av misstag kommit åt den gröna knappen två gånger.

Eller man önskar det i alla fall. Det är alltid Eva som går.

Man hör på långt avstånd när Eva kommer.

Det är ett visst kippande i hennes Birkenstocktofflor.

Det är en fullständig slump att jag hamnade här.

Jag frånsäger mig allt ansvar för min tillfälliga arbetsplats, för det är just vad den är.

Tillfällig. Den har inget med mig att göra.

Jag gör det jag gör för pengarna.

Vilket jobb som helst hade funkat, men Annika Bäcklund var snabbast och anställde mig på stående fot.

Vet inte ens om det gjorde mig glad.

Blev nog mest snopen över hur lätt det gick att få ett jobb.

Jag hade sökt vartenda arbete som gick att söka i hela Storstockholm.

Sverige har liksom andra länder bara en huvudstad.

Och ska man bli skådespelare är det just i en huvudstad man bör befinna sig.

Annika Bäcklund ringde mig en tidig morgon i april och ville att jag skulle komma på anställningsintervju.

Vi kom överens om ett datum. Eller Annika Bäcklund gav mig ett datum och jag bokade en tågbiljett.

Jag hade förberett mig noggrant på hur jag skulle svara när frågorna kom. Gjort två ordentliga flätor i mitt hennafärgade hår.

Flätor signalerar en viss ansvarskänsla.

Jag klev in genom entrén till den institutionsliknande tegelbyggnaden med fladderhjärta och handsvett.

Tog av första till vänster, precis enligt Annika Bäcklunds anvisningar. Gick in i hissen och tryckte på trean.

Hennes dörr stod på glänt och jag såg henne sitta i en snurrfåtölj i skinn.

Annika Bäcklund var mycket smalare än vad jag hade föreställt mig.

Både äldre och smalare. Hon bad mig inte ens att sätta mig ner. Istället reste hon på sig och tog mig i hand.

Sedan sa hon, medan hon lutade sig mot skrivbordet, att det enda som egentligen krävs för det här jobbet är lite sunt bondförnuft.

Så skojade hon och tillade: »Det borde du ju ha, eftersom du kommer från landet.«

Liljebacken är ett före detta mentalsjukhus.

Men det är säkert trettio år sedan nu. Fasaden har antagligen inte förändrats nämnvärt.

Det är en stor byggnad i brunt tegel med handikappanpassade ingångar och självöppnande dörrar.

Inuti har man renoverat och byggt om.

Man har installerat liftsystem och hissar. Byggt rymliga badrum och tapetserat om i ljusa nyanser.

Liljebacken består av fyra korridorer med åtta lägenheter och ett frukostrum i varje korridor.

På korridorernas väggar hänger trösterika bibelcitat, broderade i korsstygn.

På de boendes dörrar hänger namnskyltar.

De är handmålade med tuschpennor på färgat papper. Gula, gröna, röda eller blå.

Sådana papper som fanns i skolan på mellanstadiet.

Det är de gamla som har gjort sina namnskyltar ihop med arbetsterapeuten. Ibland har hon pysselstunder och chokladbingo.

I källaren finns ett kylrum för liken. Men det används inte längre eftersom man har blivit snabbare med exporten.

Nu låter man de döda ligga kvar i rummen tills de hämtas.

Istället används kylrummet som en vanlig kyl, där gigantiska smörkartonger och litervis med vispgrädde förvaras.

Men utanför likrummet står fortfarande en bår i rostfritt stål. Det är den de döda rullas ut på.

I källaren finns även personalens omklädningsrum, som inte är helt olikt en simhalls med träbänkar, skåp och hänglås.

De största skillnaderna är att det står namn på skåpsdörrarna och att det inte luktar klor.

Jag tycker inte om att vara i källaren. Allra minst i likrummet. Det är som om tetrapaken vill mig något.

På entréplanet ligger köket, matsalen, personalrummet och avdelning A och B.

Utanför matsalen finns samlingshallen med en blommig soffgrupp och två fåtöljer.

Det blommiga syns knappt eftersom man låtit slå in möblerna med papper.

Jag tyckte det hela var mycket besynnerligt när jag först såg det och kunde därför inte låta bli att fråga Eva.

Hon verkade inte förstå vad jag menade.

»Jaha, pappersdragen«, svarade hon efter en stund.

»Om det skulle ske en olycka. De flesta är ju inkontinenta«, förtydligade hon och skrattade.

Jag skrattade inte.

Jag var bestört. Varför hade ingen underrättat mig om att Liljebacken är ett ställe där människor kissar på sig?

Det är ju otäckt med människor som inte kan hålla tätt. Då visste jag ännu ingenting om bajset.

På andra våningen ligger avdelning C och D och ett stort gemensamhetsrum med ytterligare en soffgrupp och TV.

»Vår ambition är att skapa trivsel och hemkänsla«, säger Annika Bäcklund så fort hon får möjlighet.

Det råder inga tvivel om att gemensamhetsrummet försöker att efterlikna ett vardagsrum.

Kanske inte ett vardagsrum från början av tvåtusentalet. Utan mer en reproduktion från nittonhundranittiotre.

Gardiner i rostbrunt och ljusblått med puff och rysch och volang och hemvirkade dukar på borden.

På dukarna står blomsterarrangemang i plast och på väggarna hänger tavlor och lampetter.

Alla tavlor ser nästan likadana ut. Det är hit man kommer till slut. Om man får vara med.

Plötsligt kommer jag på vem A4 är.

Känner mig lättad över att hon inte längre finns. Hon var den första av Liljebackens vårdtagare som jag träffade.

Eller kunder. »Det heter kunder«, säger Annika Bäcklund och ser viktig ut. På personalrummets vägg sitter en stencil med fetstilta bokstäver:

Kunden har alltid rätt. Så vi inte glömmer av oss.

Det är inte mer än några dagar sedan jag träffade A4. Ändå har det hänt en hel del.

Jag har fått ett nytt förhållande till tid.

Har blivit medveten om att vi alla har ett visst antal hjärtslag i vår kropp.

Och för varje slag är vi ett slag närmare döden. Mot min vilja håller jag på att få en nära relation till döden. Och till mitt hjärta.

Jag gick bredvid Eva den första dagen för att lära mig rutinerna.

Eva påbörjade frukostförberedelserna och hällde upp någon slags plommonblandning i ett glas med sugrör i, från en kanna i frukostrummets kyl.

Hon bad mig att gå in med glaset till A4, medan hon gjorde i ordning de resterande sju frukostarna.

Inifrån A4:s rum hördes skrik. Ända tills jag hörde det skriket litade jag på Annika Bäcklunds människokännedom.

Jag litar nämligen på människor som bär kavaj och jag litar i allra högsta grad på människor som tillskriver mig någon form av kvalitet.

Men nu förstod jag att jag inte hade något sunt bondförnuft.

Jag har heller ingen erfarenhet av slakterier, men jag kan föreställa mig att A4:s skrik skulle kunna jämföras med en gris som är på väg till slakt.

Det är ångesten. Men det var ingenting jag visste någonting om då.

Nu däremot har jag förstått att det är så de flesta låter när de ska dö.

När jag såg A4 liggandes i sängen kände jag mig svimfärdig.

Jag visste inte att gamla människor kunde vara så äckliga.

Hon hade på sig ett tunt nattlinne som var uppklippt i ryggen.

Som om misären inte vore tillräcklig. Uppklippta kläder underlättar när man byter om på kroppar som nästintill har stelnat.

A4 var vit och mager och genomskinlig. Man såg precis allt igenom skinnet. Skelett och blodådror och organ.

En stark odör av avföring och urin omgav henne. Henne, det kändes konstigt att tänka henne om det som låg i sängen.

Men någon gång måste hon ha varit en kvinna, även om det kändes otänkbart.

Hon blundade. Jag vet inte om det var för att ögonlocken klibbat fast av allt var som omgav dem, eller om det var av egen vilja.

På sina blåa, obefintliga läppar hade hon en vit beläggning och hon skrek för full hals.

»Hej«, sa jag lite trevande. »Jag heter Moa och jag ska jobba här i sommar.

Egentligen ska jag bli skådespelare, så jag kommer bara vara här i några veckor.«

A4 fortsatte att skrika och stöna omvartannat. Jag har aldrig tyckt om att bli inblandad i andra människors ångestattacker.

Har nog med mina egna.

Jag satte ner glaset med den bruna sörjan i på sängbordet, bredvid två lappar som var fasttejpade på den slitna bordsytan.

På den ena stod det vändschema och på den andra vätskelista.

På bordet fanns även ett glas vatten med några stora bomullstops i.

Äntligen kom Eva.

Hon vinklade upp persiennerna och öppnade ett fönster innan hon gick fram till sängen och klappade det bleka, magra ansiktet på ett sätt som gjorde att A4:s andning blev en aning lugnare.

Jag förstod inte hur Eva förmådde ta i denna skräckinjagande varelse. Det såg inte ens ut som om hon hade något emot det.

»Hej vännen, har du ont?«

A4 svarade inte. Hon bara fortsatte att skrika. Ett slags stönskrik.

»Vi ska tvätta dig lite grann.«

Eva gick ut i badrummet och fyllde en blå plastskål med vatten och Lactasyd. Hämtade tvättlappar, en liten handduk och en ny blöja.

Gav mig ett par plasthandskar och satte på sig ett par själv. De var alldeles för stora. Både för mig och Eva.

»Trots att vi nästan bara är kvinnor som jobbar här beställer de handskar anpassade för manshänder.«

Eva pratade på medan hon drog av täcket från A4:s kropp.

Om handskar och om sommaren.

Om värmen som kommit tidigt i år. Hon pratade med A4 precis som om hon var en vanlig människa.

Hon drog upp A4:s nattlinne och blottlade två höftben.

Därefter drog hon ner underbyxorna, som såg ut som små shorts i nät och för första gången i mitt liv såg jag ett nittioettårigt underliv.

Eva tvättade A4, med varsamma händer, ren från bajs och kiss.

Själv stod jag bara med mina alldeles för stora plasthandskar och tittade på.

Försökte låtsas vara oberörd. Så försvann blodet från mitt huvud. Fötterna från mina ben.

Stanken av bajs och A4:s skrik. Bara ett brus i öronen och stjärnornas krig i ögonen.

Jag vaknade upp i A4:s soffa med Evas varma hand på min panna och ett glas vatten på soffbordet framför.

Jag hämtade snart färg och Eva återgick till sin ursprungliga vårdtagare, utan att vara det minsta förvånad eller bekymrad över att hennes nya kollega helt tappat fattningen.

»Sånt som händer«, sa hon bara. »Sånt som händer.«

»Aj, aj, aj, oj, oj, oj«, jämrade sig A4 när Eva hissade upp sängen under hennes huvud och förde sugröret mot hennes mun.

»Så ja, så ja«, sa Eva, samtidigt som hon smekte bort lite av det vita, tunna håret från pannan.

»Jag vill hem! Jag vill hem!« fortsatte A4.

»Jag förstår«, sa Eva.

»Mamma, mamma«, ropade A4.

Då böjde sig Eva ner över sängen och gav henne en puss på kinden, sedan började hon nynna på en vaggvisa.

Det var för mycket för mig. Det var inte bara A4 som var knäpp, Eva verkade också vara det.

När Eva sjungit färdigt bad hon mig att ta tag i draglakanet för att få A4 på sidan.

Jag visste inte vad ett draglakan var för något så jag såg antagligen frågande ut.

Eva förklarade att jag först och främst måste ställa mig på andra sidan sängen och ta ett stadigt tag om det tyg som ligger tvärs över det vanliga lakanet.

Det vill säga draglakanet, och sedan fösa det så att A4 kommer mot henne och på så vis hamnar på sin högra sida.

Min intention var att göra precis som Eva förklarade, men det var som om mina armar inte förmådde det.

Som om bruset i öronen kom tillbaka av tanken på att ta i något som tillhörde A4:s säng. Så jag stod bara där, handfallen och blek.

Det slutade med att Eva böjde sig över A4:s magra kropp och vände henne med egen kraft.

Därefter tittade hon på klockan och antecknade tiden på vändschemat.

Innan vi lämnade A4, kände Eva på hennes fötter, varpå hon viskade till mig att hon redan hade börjat kallna.

»Vadå kallna?«

»Schhh!« Eva förde pekfingret mot sin mun.«De flesta kallnar redan innan de dör eftersom hjärtat är så trött.«

När vi kom ut i korridoren skakade Eva på huvudet och suckade.

»Stackars människa, tänk att det är så det slutar.«

»Med kalla fötter?«

»Nej, i ett rum på nitton kvadratmeter. Det spelar ingen roll hur mycket Annika Bäcklund predikar om vikten av att kalla de gamlas rum för hem.

Liljebacken är en slussningscentral. Varken mer eller mindre. Jag tror inte Annika Bäcklund har hört skriken.«

»Nä«, svarade jag, utan att veta vad jag kommenterade, för det enda som fanns i mitt huvud var Evas mun mot A4:s kind, stanken av bajs och kalla fötter med gigantiska blodådror.

Men vid en närmare eftertanke kunde Eva självklart ha en poäng med det hon just hade sagt. Annika Bäcklunds kontor är nämligen placerat på tredje våningen.

Hon behöver på så vis inte gå igenom en enda korridor för att komma dit.

Det räcker med att gå in genom huvudingången, raka vägen till hissen och därefter trycka på trean.

Det är säkert ett strategiskt beslut, för jag tror inte Annika Bäcklund, eller någon annan heller för den delen, skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande sätt om man hörde någon som A4.

A4 dog hemlös. Alla på Liljebacken ska dö hemlösa.