Kapitel 10

MIN FÖRSTA SOMMAR i Stockholm är ovanligt varm.

De gamla klarar inte värmen. De dör som flugor.

Det var alltså så här livet skulle börja.

Tätt, tätt intill döden. När en dör, dör ofta två till.

Det är ingen som kan förklara varför. Inte ens Eva.

Tre och tre dör de och värmen är outhärdlig.

Jag ligger på min säng som bara är en andrahandssäng med en ful gavel i furu och en madrass som luktar sunk.

Studerar väggarna. Färgen som flagnat. De mörka fläckarna i taket som skulle kunna vara fukt. Garderoben rakt framför med den tapetserade dörren som hänger på trekvart.

Och klistermärkena på köksfläkten. Dikterna av Lugn. Terrakottakrukan.

Och det tomma kylskåpet, med den lite fräna lukten och det blodtryckshöjande surrandet. Och den tomma magen.

Och den tomma dagen. Men den mätta dagen är aldrig störst och den bästa dagen är en dag av törst.

Blir glad när jag kommer på att jag kan ringa någon.

Bläddrar bland mina kontakter. Inte ett enda telefonnummer till någon i Stockholm.

Inte till någon i Stockholm med omnejd.

Jo, ett. Martinas. »Du kan väl ringa nån dag. Komma ut en sväng till Sätra.« Och sedan världens största tuggummibubbla. Färgämnesrosa. Nej, det går inte.

Kanske ska ringa någon från förr. Någon från Teater Karusell.

Bara kolla läget och prata om teater. Viktoria Lilja.

Fem år äldre och perfekt. Bor i Göteborg.

Om man flyttar ifrån min hemstad flyttar man till Göteborg.

Det är en tyst överenskommelse.

Sufflös på Backateatern var det någon som sa. Men man kanske inte kan ringa till någon bara så där.

Signalerna går fram. Rätt många innan någon svarar.

»Viktoria.«

»Hej, det är Moa.«

Tystnad.

»Moa, från Teater Karusell«, tillägger jag.

»Jaså, Lill-Moa. Hej?« Något konfundersamt i rösten.

»Tänkte, det var så länge sen, ville bara höra hur du har det.

Jag bor i Stockholm nu.

Tänkte satsa på teatern.

Alltså satsa på riktigt.

Söka skolor och så …«

»Jaha, kul. Du, jag står lite dumt till.

Men det var roligt att höra ifrån dig.

Lycka till då och ha det så bra.

Nu kommer min taxi.

Hej då Moa!«

»Hej då!«

Fläckarna i taket igen.

Blicken i ett tydligt mönster: Taket. Väggarna.

Garderobsdörren.

Kylskåpet.

Taket.

Väggarna.

Garderobsdörren.

Kylskåpet.

Kanske skulle fylla kylskåpet med något.

Handla lite i min Ica-butik.

Byta några extra ord med kassörskan.

Det finns en kassörska som jag tycker om.

Hon ler på ett speciellt sätt och jag brukar tänka på hur det ser ut i hennes kök.

Jag sätter mig upp i sängen.

Andrahandsrummet från ett annat perspektiv.

Det finns många människor som hade gjort vad som helst för att få vara lediga idag.

Jag tar på mig kläder.

Väljer utan omsorg några plagg från högen som bildats på en av de där tre stolarna. Skorna.

Koftan. Jag går till Ica. Det är inte min kassörska som jobbar.

Det är någon annans, som inte alls ler. Jag tar några extra varv bland hyllorna i affären så jag inte glömmer något.

Det är så retligt när man kommer hem och har handlat och har glömt något.

Jag stannar vid kexhyllan.

Kanske skulle ta och göra lite god fika.

Väger ett ballerinakexpaket i handen.

Byter det mot ett Singoalla. Läser innehållsförteckningen, så jag vet om jag kan bjuda på dem, ifall det skulle råka komma hem någon till mig som är laktosintolerant. När jag kommer hem kokar jag upp vatten på en av mina kokplattor.

Nu ska här fikas! Jag blandar neskaffe-pulvret i en av skåpets muggar.

Rör runt.

Hör hur människor går i korridoren utanför. Och jag undrar vilka som är mina grannar. Jag skulle gärna knacka på och presentera mig.

Bjuda på neskaffe.

Men det är omöjligt.

Då kommer det fram att jag inte pluggar, att jag är utanför all CSN- och kårgemenskap, att jag bor i andra hand och jobbar på ett skitjobb. De kommer bli upprörda för att det borde bo en rolig student här istället.

Mammas väninnas dotter som jag hyr av kommer bli arg för att jag har avslöjat henne.

Jag blir vräkt och har ingenstans att bo.