Kapitel 9

JAG KÄNDE MIG SOM COOLASTE KILLEN

Jag hade mitt kontrakt. Jag var med i juniorlaget.

Men jag satt på bänken. Jag var inte dålig.

Men jag var fel på andra sätt, tyckte tränarna.

Det var sant: jag skällde ut lagkamrater.

Jag skrek och snackade på plan.

Många tyckte att jag inte passade in i MFF.

Men när jag byttes in gjorde jag ofta mål. Vi kom till slutspelet i junior-SM.

Det var en stor grej. Men jag blev inte uttagen.

Laget vann junior-SM det året. Utan mig.

Det stärkte inte självförtroendet precis. Några juniorer fick spela med A-laget.

Jag var inte ens nära.

Ändå var jag inte sämre än någon annan.

Det hade jag visat i mina inhopp.

Vad fan var felet liksom?

Som grabb var det coolt att vara kaxig,

men nu hade det blivit ett minus. I mitt rum satte jag upp bilder på Ronaldo.

Ronaldo var mannen. Han var lysande.

Sådan ville jag bli: en kille som gör skillnad.

Ronaldo var min hjälte.

Utan honom hade jag varit en annan sorts spelare.

Jag försökte lära mig Ronaldos sätt att röra sig.

Jag dansade fram med bollen.

Men vad hade jag för det? Ingenting, trodde jag.

Ibland tränade vi med A-laget. Jag vägrade anpassa mig.

Jag gav allt. Jag bara smällde på.

Varför inte, tänkte jag. Jag har ingenting att förlora.

Jag tricksade och spelade tuffa killen. En dag såg jag A-lagets tränare vid planen.

Roland Andersson hette han. Han ville träffa mig efteråt.

Säkert har han hört något gnäll, tänkte jag.

Roland hade spelat VM i Argentina 1978.

En gubbe med respekt alltså. Mitt hjärta bultade lite

men jag spelade kaxig:

— Tjena, Roland. Hur är läget? Ville du något, eller?

— Zlatan, det är dags för dig att sluta spela

med småskitarna, sa han. Vad snackar han om? tänkte jag.

Vad fan har jag gjort småligen? — Välkommen i A-laget, grabben, sa han då. Jag kände mig som coolaste killen i stan.