Kapitel 77

DET VAR HAT OCH FOLKFEST

Inga supportrar är värre än Inters Ultras.

För dem var jag fienden nummer ett.

Det skulle bli burop och visslingar. Men herregud,

de grejerna hör till. Jag var inte den första

Inter-spelaren som gått över till Milan.

Ronaldo kom till Milan 2007.

Då delade Inter-klacken ut visselpipor för att störa honom. Det syntes i spelarnas ansikten. Det här var viktigt.

Milan hade inte vunnit ett derby på flera år.

Inter hade också tagit hem Champions League det året.

Men om vi vann nu, då kunde vi ta över i toppen.

Det var hat och folkfest. Det dånade på San Siro.

Jag var inte nervös, bara taggad. I femte minuten fick jag en boll på högerkanten.

Jag dribblade in i straffområdet och fick Materazzi på mig.

Han ville förstås säga på en gång:

Du kommer inte undan, vänta bara!

Men han gjorde ett misstag. Han drog ner mig

och jag rasade i gräset. Självklart tänkte jag:

Är det straff? Det borde vara det.

Inter-spelarna slog ut med armarna,

men domaren sprang mot straffpunkten. Det var jag som skulle lägga straffen. Ni kan tänka er.

Jag hade börjat säsongen med att bomma en straff.

Framför mig fanns målet och målvakten.

Bakom dem fanns Inters Ultrafans. De buade och skrek.

Några av dem hade prylar med laserstrålar. Jag fick grönt ljus i hela ansiktet,

men jag var fullt fokuserad. Jag visste precis:

Bollen skulle in i målvaktens högra hörn.

Jag sprang fram och sköt. Den satt.

Jag höjde armarna och tittade Ultrafansen rakt i ögonen,

liksom: era tricks funkar inte. Jag är starkare än så. Hela arenan dundrade och jag såg på stortavlan:

Inter-Milan, noll-ett, Ibrahimović

Då kändes det bra. Då var jag tillbaka i Italien.

Men fajten hårdnade. Vi fick en spelare utvisad.

Det är tufft att vara tio man mot Inter.

Vi slet som djur. Materazzi var på mig hela tiden. I en närkamp krockade vi. Det var inte meningen förstås.

Men han låg kvar på marken och hatet från Ultrafansen

växte när Materazzi bars ut på bår. I slutet ville jag spy av utmattning.

Inters tryck var fruktansvärt, men vi klarade det.

Vi vann och behöll vår ledning i ligan.

Det var en sån lättnad överallt, en helt galen glädje.

Laget gick ut och festade och kom inte hem

förrän fyra på morgonen. Men jag och Helena satt mest lugna i ett hörn.

Dagen efter skulle jag ta emot

min femte Guldboll i Sverige.