Kapitel 49

EN TOPPSPELARE ÄR SOM EN APELSIN

Andra säsongen i Inter började bra. Vi gick snart upp

i toppen av ligan igen. Det hade blivit som jag hoppades.

Hela laget hade lyft när jag kom.

Det hade blivit dags att skriva ett nytt kontrakt.

Då blir det nya förhandlingar och Mino fattade

att vi hade ett bra läge. Ingen kan det där bättre än Mino.

Det var snack om att Real Madrid ville ha mig.

Mino satte press på Moratti med hjälp av det. Jag betydde mycket för laget

och Moratti hade inte råd att förlora mig.

Det dröjde inte länge förrän han sa:

— Ge Zlatan vad han vill ha. Jag fick en grym deal.

Jag kanske var världens högst betalda fotbollsspelare.

Men Moratti krävde att förhandlingen

skulle hållas hemlig

i sex, sju månader. Det skulle smälla till när det kom ut.

Folk ser på dig med nya ögon om de får veta

att du är bäst betald i hela världen.

Alla är intresserade av den som är etta.

Det är så det fungerar. Men med hög lön följer också mer press.

Du måste fortsätta att glänsa.

Jag gillade den pressen. Efter halva säsongen

hade jag gjort tio mål och det var hysteri överallt.

I februari var vi helt säkra på att vinna i ligan igen.

Vi hade vunnit vår grupp i Champions League.

Inget kunde stoppa oss, kändes det som.

Då fick jag ont i knäet. I åttondelsfinalen i Champions League mötte vi Liverpool.

Första matchen gick på deras hemmaplan Anfield,

och jag kände att skadan gjorde att jag spelade sämre.

Vi gjorde en usel match och förlorade med två-noll. Jag hade inflammation i knäet

och kunde inte spela i nästa ligamatch mot Sampdoria.

Det var ingen stor grej, trodde jag.

Sampdoria var inte Liverpool. Men spelet låste sig.

Det var ett av de första tecknen på att något var fel.

Vi fick bara ett-ett, och så fortsatte det.

Vårt flyt försvann. Antingen berodde det på

min skada eller något annat. Jag måste spela igen. Vi fick inte tappa greppet om serien.

Så jag skickades på behandling. Den åttonde mars 2008 spelade jag mot Reggina.

Jag behövdes egentligen inte.

Reggina borde inte vara ett problem,

men Mancini vågade väl inte chansa.

Jag hade fått sprutor för att dämpa smärtan. En toppspelare är lite som en apelsin.

Klubben kramar ur den tills det inte finns

någon vätska kvar. Då är det dags att sälja killen. Det kan låta hårt, men så är det. Klubben äger oss.

Vi är inte där för att bygga upp vår hälsa

utan för att vinna. Pressen är stor.

Oftast vill du ta risken och lira. Samtidigt kan du sabba

för både dig själv och klubben på sikt

om du blir ännu mer skadad. Jag sköt mitt femtonde mål och ledde oss till segern

mot Reggina.

Då ville klubben att jag skulle

spela nästa match och nästa. Jag köpte läget.

Jag fick fler sprutor och mer Voltaren.

Jag anklagar ingen. Det var mitt jobb.

Tränaren bestämde att jag skulle vara med i returen

mot Liverpool. En viktig match för både mig och laget.

Champions League tänkte jag mycket på.

Jag ville vinna den där förbaskade turneringen. Eftersom vi förlorat första mötet måste vi vinna stort

hemma för att gå vidare. Vi försökte. Vi slet.

Men spelet stämde inte nu heller.

Jag missade chanser och var inte alls på topp.

Jag kände allt mer: Det här går inte. Jag har för ont.

Till slut klev jag av med smärtor i knäet.

Men jag hade stannat för länge på plan

och bara förstört för mig själv.

Det enda som hände var att skadan blev värre

och att vi förlorade med ett-noll. Jag hade satsat min hälsa och inte vunnit ett skit.