Kapitel 48

VI ÄR HÄR FÖR ATT NI BOR I VÅRT HUS

Minns ni Milen vi sprang i Malmö FF?

De där kåkarna på Limhamnsvägen.

De kändes så sjukt lyxiga och omöjliga att nå.

Särskilt det där rosa huset som var stort som ett slott.

Jag drömde fortfarande om revansch,

om att visa att jag kunde sitta på fetaste huset. Nu behövde Helena och jag verkligen ett hem i Malmö.

Vi väntade vårt andra barn och kunde inte bo

hos morsan längre när vi var i Sverige.

Så vi åkte runt och tittade och satte poäng på hus.

Vilket hus tror ni kom överst på topplistan?

Det rosa, så klart. Det berodde inte bara på mina gamla drömmar.

Huset var verkligen bäst. Det var finast i Malmö.

Men det fanns ett problem.

De som bodde i huset tänkte inte sälja.

De trivdes där och grannarna var snälla

och utsikten fantastisk och bla, bla, bla.

Men Helena lyckades ordna ett möte med dem. När jag klev in genom grindarna kände jag mig stor

och liten på samma gång.

Jag var både killen från förorten

och killen som var största stjärnan.

I början skötte jag mig och var artig.

Men vid kaffet kunde jag inte hålla mig längre:

— Vi är här för att ni bor i vårt hus, sa jag.

Mannen skrattade, och visst, jag hade glimten i ögat.

Men jag fortsatte:

— Jag är allvarlig. Jag tänker köpa huset.

Jag ska se till att ni blir nöjda, men vi ska ha det. Han sa att det inte var till salu.

Men nu såg jag i hans ögon att det inte var sant.

Det var som affärer mellan klubbar, spelare och agenter.

Ett spel.

Jag skickade en advokat att förhandla åt oss.

Inte Mino, någon måtta fick det vara.

Jag sa inte:

— Köp det till vilket pris som helst. Jag är smart. Jag sa:

— Se till att få det för så lite som möjligt. Vi satt där hemma och väntade.

Så kom samtalet från advokaten:

— De säljer för trettio. Då var det inget att snacka om. Vi köpte för trettio.

Visst, det blev inte gratis. Ändå var det bara början.

Vi renoverade som galningar. Vi ville höja muren

runt trädgården. Inga fans eller stalkers skulle få stå

där ute och glo in på oss. Men kommunen sa nej.

Då grävde vi ner oss istället. Vi sänkte hela tomten. Vi öste på, och det var inte populärt.

Ingen med min bakgrund har flyttat in här förut.

Det är överklass rakt igenom.

Ingen pratar som jag. Ingen säger “fetaste huset”

och sånt. Här säger de “förnämt” och “utomordentligt”.

Men jag ville visa att en kille som jag

kunde ta sig hit med egna pengar. Det var mest Helena som höll på och inreda.

Jag har inte samma känsla för såna saker.

Men ett bidrag stod jag för. I hallen satte jag upp

en stor bild av två smutsiga fötter.

Mina polare sa:

— Grymt, häftigt, vilken cool kåk alltså.

Men vad är det för äckliga fötter?

Hur kan du ha sånt skit på väggarna?

— Idioter, svarade jag. Det är de där fötterna

som har betalat för alltihop.