Kapitel 42

FANSEN VRÅLADE: FÖRRÄDARE OCH SVIN!

När jag kom tillbaka till Turin

kändes det inte som hemma längre.

Stämningen i klubben var hemsk och allt kändes desperat. Den nya ledningen sa att Juventus

inte tänkte släppa några fler spelare. Jag sa:

— Jag stannar inte. Inte på några villkor. Mino och jag diskuterade det hela tiden.

Vi var överens. Vi fick inte visa oss svaga.

Men jag kunde inte vara hur trotsig som helst.

Juventus betalade fortfarande min lön.

Jag och Mino bestämde att jag skulle träna med laget,

men inte spela några matcher. Jag åkte med på ett läger inför säsongen.

Den nya tränaren var Didier Deschamps. Han sa:

— Jag har stora förhoppningar på dig, Ibra.

Jag vill bygga spelet kring dig. Slutar du, slutar jag.

— Okej, packa väskorna då och beställ en taxi. Han skrattade som om jag skämtade.

Men det var inget skämt.

Jag måste vidare och nu skulle det bli svårt

att få ett bra kontrakt med en ny klubb.

Jag hade spelat dåligt i VM och inte varit särskilt bra

den senaste säsongen i Juventus.

Ändå hoppades jag att folk visste vad jag kunde.

Mino arbetade hårt. — Jag har Milan och Inter på gång, sa han. Men det var bara löst snack än så länge. Efter ett tag sipprade det ut att Inter var ute efter mig.

Juventus fans hatar Inter. De vrålade:

— Förrädare och svin! Men som spelare är man van vid det mesta.

Vi skulle spela en träningsmatch mot Spezia.

Vad hade jag sagt om matcher? Jag skulle inte spela dem.

Därför satt jag kvar på mitt rum och lirade Playstation. Utanför väntade bussen. Var i helvete är Ibra?

De väntade och väntade. Till slut gick Didier Deschamps

upp till mitt rum. Han var rasande:

— Varför sitter du här? Vi ska iväg! Jag vände mig inte ens om. Jag lirade bara på. — Hörde du inte vad jag sa?

— Hörde du inte vad jag sa, svarade jag.

Jag tränar, men jag spelar inte matcher.

— Du kommer att få böter för det här, röt han.

— Okej. Ge mig böter bara. Jag stannar. Frågan var: Milan eller Inter? Mino hoppades på Milan.

Inter var inget topplag längre, sa han.

Jag var inte lika säker.

Inter var Ronaldos gamla lag, och de verkade ivriga

att få dit mig. Jag ville till underdogen,

inte till favoriten. Jag ville inte ha något gratis.

Jag ville ha utmaningar och ansvar. En kväll ringde Mino och berättade att Silvio Berlusconi,

Milans ägare, ville träffa mig. Jag sa:

— Kan vi använda det här?

— Det kan du ge dig på, svarade Mino. Han ringde genast upp Inter:

— Vi vill bara berätta att Ibrahimović

ska äta middag med Berlusconi i Milano.

— Så fan heller, jag skickar över en kille på en gång. Inters sportdirektör kom med ett kontraktsförslag:

— Accepterar du? sa han.

— Okej, absolut, sa jag. Då ringde Inters ägare. Han frågade:

— Är du glad?

— Jag är glad, sa jag.

— Då får jag hälsa dig välkommen. Jag drog en suck av lättnad.

Inter betalade tjugosju miljoner euro för mig.

Det blev den största övergångssumman i Serie A det året.

Inters ägare sa att min övergång var lika viktig

som när klubben köpte Ronaldo.

Det kändes i hjärtat förstås.

Jag var klar för Inter. Men först skulle jag

med landslaget till Göteborg. Jag trodde

att det skulle bli en lugn resa innan allvaret började.

Jag hade fel.