Kapitel 33

PUBLIKEN KOMMER ATT HATA DIG

Rafael van der Vaart försökte vara en hårding.

Han ville synas och leda. Från början

fanns det en konkurrens mellan oss.

Vi var båda anfallare i Ajax.

När vi i svenska landslaget mötte Holland ville vi

ha revansch. Vi hade ju förlorat förra gången i EM. Det blev ganska aggressiv fotboll.

Jag stångade ihop med van der Vaart.

Han fick en led bands skada.

Det var ingen fara med honom,

han skulle kanske missa en match eller två.

Men han sa till tidningarna att jag hade gjort det med flit.

Vad var det för skit? Det blev inte ens frispark. Jag ringde honom:

— Lyssna, tråkigt med din skada, jag ber om ursäkt.

Men det var inte meningen, hör du det? Jag sa samma sak till journalisterna.

Men van der Vaart fortsatte.

Han backade inte en millimeter.

Laget delades mitt itu.

Holländarna i Ajax stod på Rafaels sida,

utlänningarna stod på min.

Tränaren Koeman kallade laget till ett möte. — Zlatan gjorde det med flit, sa Rafael.

Jag såg svart. Varför gav han sig inte? — Jag skadade dig inte medvetet, sa jag. Det vet du.

Anklagar du mig en gång till kommer jag

att bryta båda dina ben. Och då med flit. Självklart började alla på van der Vaarts sida säga:

— Ser ni, han är aggressiv, han är galen. Jag vägrade att spela mer

så länge van der Vaart var på plan. Tidningarna skrev om bråket.

De höll på honom. Han var favoriten.

Jag var värst ingen som skadat honom. Vi skulle möta NAC Breda i ligan.

Mino varnade mig:

— Förbered dig på att visslas ut.

Publiken kommer att hata dig.

— Bra. Jag triggas av sånt, det vet du, sa jag.

Jag ska visa dem. Det var helt sjukt. Publiken visslade och skrek.

Det kändes som om holländarna spottade på mig.

På läktaren satt allas favorit,

Rafael van der Vaart.

Han fick applåder.

Folk sa att jag var en skit.

Men allt skulle förändras. Vi lekte med Breda. Vi ledde med fyra-ett

när jag fick bollen.

Jag var tjugo meter utanför straffområdet.

Jag kom loss från en försvarare

och dribblade bort en kille till. Det var början. Jag gjorde en skottfint, närmade mig straffområdet,

fintade igen. Jag hittade inget skottläge

och fick nya försvarare på mig. Här borde jag kanske ha passat,

men jag såg ingen öppning.

Istället gjorde jag ett ryck

och en snabb slalomdribbling.

Jag snurrade målvakten också

och satte bollen i öppet mål. Det blev en klassiker. Jag hade dribblat

mig igenom hela laget och stadion exploderade.

Alla blev som tokiga. Allt hat mot mig

vändes i kärlek och triumf. Den ende som inte skrek och hoppade

var Rafael van der Vaart.

Han gjorde inte en min.

Han satt där som om min uppvisning

var det värsta som hänt.

Ingen brydde sig om honom längre. Senare valdes det till årets vackraste mål

av Eurosports tittare. Men då var jag koncentrerad

å något helt annat: Juventus.