Kapitel 18

TACK OCH HEJ, ERA IDIOTER!

Det kändes konstigt att spela kvar i Malmö FF

fast jag redan var såld till Ajax. Jag var inte värsta harmoniska killen.

Ibland tände jag snett, blev skitförbannad.

Jag blev utvisad mot Häcken.

Jag fällde Kim Källström bakifrån

och armbågade en annan kille. På väg ut

sparkade jag ner en högtalare och en mikrofon.

Det blev cirkus och tidningsrubriker.

Det kom råd från alla möjliga håll.

Jag måste ändra stil, bla bla.

Annars kan det gå illa i Ajax.

Bullshit, bullshit! Tidningen Expressen intervjuade en psykolog

som sa att jag borde söka hjälp.

Vad fan visste han? Jag behövde ingen psykolog.

Jag behövde lugn och ro.

På en träning blev jag arg

å Micke Andersson, tränaren.

Jag tyckte att han hade för stor respekt

för de äldre i laget.

Jag röt:

— Du är rädd för de äldre.

Du är fan ta mig rädd för spöken också. Jag sparkade till en massa bollar som låg på plan.

De landade på bilar utanför. Billarmen gick igång.

Allt bara stannade. Jag stod där, vild och kaxig.

Lagkamraterna glodde på mig.

Micke Andersson försökte lugna mig,

men jag skrek:

— Är du min morsa, eller? Jag sa att jag aldrig mer skulle komma tillbaka.

Adjö, MFF, tack och hej, era idioter!

Jag dök inte upp på träningarna mer.

Jag spelade Playstation och hängde med polarna istället.

Det var som att skolka.

Hasse Borg ringde. Han lät hysterisk:

— Var är du? Du måste komma tillbaks! Och jag var inte omöjlig. Efter fyra dagar

dök jag upp. Jag var snäll och charmig igen.

Det var inte en så stor grej. Sånt händer i fotboll.

Jag trodde inte att jag skulle få något straff.

Jag skulle ändå snart lämna klubben.

En klubb som nu var rikast i Sverige.

Jag hade ju gett dem åttiofem miljoner.

De var lite rädda för mig.

Tänk om jag skulle paja affären

med Ajax genom att göra något vansinnigt? Själv ville jag bara göra en snygg show i sista matchen,

borta mot Halmstad. Jag trodde att klubben planerade

ett fint avsked. Kanske före matchen.

Så hade de gjort för Niclas Kindvall veckan innan.

Det var ingen stor grej för mig.

Men ändå, en tid i mitt liv gick mot sitt slut.

Jag tittade på listan om vilka som skulle med

till Halmstad. Mitt namn stod inte där.

Det var mitt straff. Jag köpte det. Men jag trodde ändå

att klubbledningen planerade något.

En grej med supportrarna, kanske. Istället blev jag kallad till Hasse Borgs kontor.

Hasse var där, och Bengt Madsen.

Han var ordförande i Malmö FF.

De verkade lite stela. Uppblåsta, så där. — Zlatan, vår tid tillsammans närmar sig sitt slut. De tänkte tacka av mig där inne.

På Hasses trista jävla kontor. Bengt Madsen sa att det gav otur

att göra det innan en match. Jag blev arg:

— Ni tackade av Niclas Kindvall inför

trettio tusen människor, och det gick ju rätt bra ändå. De lyssnade inte. Istället fick jag en minnes sak.

En boll i kristall. Vad trodde de? Att jag skulle

ta den till Amsterdam och gråta när jag såg den? — Jag vill inte ha den. Ni kan behålla den. Jag ställde kristallgrejen på bordet. Sen stack jag.

Det var mitt avsked från klubben.