Kapitel 10

HUSET VAR ROSA OCH HELT GRYMT

Vi sprang Milen med laget.

Det var en lång förbannad sträcka.

Vi sprang ner längs Limhamnsvägen.

Förbi alla svindyra kåkar med värsta utsikten mot havet. Jag minns särskilt ett hus. Det var rosa och helt grymt.

Wow! Hur sjukt mycket pengar har de som bor där? Vi fortsatte förbi Borgarskolan.

Inför alla brudarna och snobbarna.

Vilken kraft jag fick av det alltså! Det var min revansch.

Här sprang jag med de tuffa killarna i MFF:s A-lag.

Att impa på brudarna var viktigast. Jag spelade på planen vid morsans gård också.

Timme efter timme.

Jag skrek till småungarna:

— Ni får tio spänn om ni tar bollen ifrån mig. Det var inte bara en lek. Det gav mig teknik.

Jag lärde mig att skydda bollen med kroppen. 1999 gick allt fel för Malmö FF.

Laget riskerade att åka ner i division två.

Supportrarna var ilskna och oroliga.

Alla i laget kände pressen. Det var inget bra läge

för party och brassegrejor liksom.

Men jag ville visa vem jag var.

Den nittonde september fick jag chansen.

Vi mötte Halmstad borta. Om vi vann

eller spelade oavgjort

skulle vi bli kvar i Allsvenskan.

Vi låg under med två-ett när jag blev inbytt. Jag var sjutton år. Det var Allsvenskan och tio tusen

på läktaren. Det stod Ibrahimović på min tröja.

Det var wow, det var stort.

Ingen kan stoppa mig nu liksom.

Direkt hade jag ett skott som nuddade ribban.

Sedan fick vi straff.

Om vi gjorde mål skulle klubben vara räddad.

Tung press på straffläggaren.

Alla de äldre spelarna tvekade.

Då steg Tony Flygare fram och sa:

— Jag tar den! Tony och jag var jämngamla. Han var den stora stjärnan,

och hade alltid legat steget före mig.

Men han var för ung för att ta en straff i det läget.

Någon borde ha stoppat honom.

Målvakten räddade och vi förlorade.

Tony fick ta smällen. Han hamnade i frysboxen.

Det var synd om killen.

Några journalister trodde att det var då

som jag gled om och tog över.

Tony kom aldrig tillbaka till toppfotbollen.

Istället fick jag spela mer. Roland kallade mig för en oslipad diamant i en intervju.

Snart kom småungar fram efter matcherna

och ville ha min autograf.

De gillade mina tricks.

Jag började lira för de där barnen.

Nu måste jag bli ännu vassare! Jag får inte göra

småkillarna besvikna! tänkte jag.

Redan från första stund skrev jag varenda autograf.

Jag fattade precis hur det skulle ha känts att bli utan. Det hände mycket omkring mig.

Så mycket att jag nästan glömde lagets problem.

Det var sjukt. Min klubb hade värsta krisen någonsin,

men jag höll på att bli ett namn. Några matcher senare åkte vi ur Allsvenskan.

För första gången på sextiofyra år.

I omklädningsrummet gömde sig folk under handdukar.

En del tyckte säkert att jag var värsta divan.

Jag hade sprungit runt och tricksat i viktiga matcher.

Men jag brydde mig inte särskilt mycket.

Jag hade annat att tänka på. En otrolig sak hade hänt ett tag tidigare.