Kapitel 19: Människorna
Den lille prinsen går upp på ett högt berg.
De enda berg han känner till är de tre små vulkanerna på hans planet.
Från ett så här högt berg kan jag se hela planeten och alla människor, tänker prinsen.
Men från berget ser han inget annat än mycket spetsiga berg.
God dag, säger han.
God dag, god dag, god dag, hör han.
Vilka är ni? frågar prinsen.
Vilka är ni? Vilka är ni? Vilka är ni?
Bli mina vänner. Jag är ensam, säger prinsen.
Jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam.
Vilken konstig planet, tänker prinsen.
Den är alldeles torr, spetsig och salt.
Människorna säger efter allt jag säger.
På min planet har jag en blomma. Hon talar alltid med mig.