Nya vänner | ep 3 - Hitta hem säsong 2

María och Enrique bjöd in oss.

Har jag inte berättat? De har fått ett barn till. Deras tredje.

Han är lika gammal som Axel. Ni måste ses när ni kommer hit.

-Vi ska ha kaffe, va? Hallå, Martina? -Va?

-Vi skulle ha kaffe på vägen, va? -Ja, ja.

Är det sant?

Hur ska du nånsin kunna bli svensk?

-Jag lovar! -Tänk om vi kunde åka till Spanien.

Det är inte mycket tid kvar.

Det fanns allt möjligt. Smårätter, paella, efterrätter...

Vi åt så att vi nästan sprack.

Sen gick vi en sväng och sprang på... Vad heter han nu igen... Pedro!

-Älskling, kan du prata utanför? -Ja, ja.

Förlåt. Hej.

Du vet väl att du kan få kanelbullar till kaffet för bara 5 kronor styck?

Ja, okej. Vi kör på det. Du, jag ska ha en dricka också.

För 30 kronor får du korv till drickan också.

-Korv? -Ja.

-Nej... Jag skulle ju bara ha kaffe. -Är du säker?

Ja!

Jag saknar Spanien, och jag saknar Ana, min bästa vän.

Det verkar som om hon saknar mig också.

-Hela familjen var där. -Vänta, Ana, jag ringer upp dig.

Förlåt, Jamal, det var inte meningen att skämma ut dig. Det var så länge sen jag pratade med Ana.

-Kan du hjälpa mig...? -Hon och Pepe ska åka till stranden i helgen.

Man blir så isolerad av att vara hemma med barn hela dagarna.

Jag längtar efter att träffa folk, men jag känner ingen i Sverige. Tänk om vi kunde åka till Spanien.

Jag förstår, Martina. I dag är min sista dag på KTH. Sen kan vi börja planera och prata mer.

-Vad är allt det där? -Det är frukost!

Jag är inte så hungrig. Jag kan ta en kaffe. Tack!

-Vi fixade det! Vi är klara! -Ja, äntligen!

Häll, häll, häll! Här också! Äntligen! Skål!

-Hassan! -Skål!

-Det är min sista dag i dag! Jag är färdig ingenjör! -Grattis!

-Men, du... Här. -Vad är det?

Det är poetry slam i kväll. Jag ska köra lite spoken word.

-Kom dit! -Det är klart vi kommer!

Fadi! Vi ska på spoken...slam i kväll.

-Poetry slam. -Jag menar poetry slam.

-Härligt! Vi kommer! -Det är klart vi kommer!

-Okej! Vi ses! -Vi ses!

Jag tycker om Sverige och svenskarna-

-men jag förstår fortfarande inte riktigt hur man gör för att skaffa vänner här.

Är du vaken? Hej!

-Hej! -Hej, hej!

-Det är så roligt att du också har fått barn! -Ja, precis!

-Det här är Noah. -Hej, Noah!

Du, jag tänkte på en sak. Om du behöver barnvakt skulle vi kunna hjälpa varandra.

Jaha! Ja, men jag har ju mina föräldrar som brukar hjälpa till.

-Det är bra. Min pappa är... -Ja, de är jättebra med honom.

-Noah känner sig trygg med dem. -Han är lite knäpp ibland.

-Det är som att det fattas nånting i skallen på honom. -Hur menar du?

-Nej, nej, jag pratar om min pappa! -Jaha, din pappa! Jaha...

Jag kan inte lita på honom.

Du, jag har lite bråttom. Jag ska träffa min mammagrupp.

Vad roligt! De pratade om det på BVC.

Det skulle vara jätteroligt att träffa andra mammor.

-Jag kanske kan följa med nån gång? -Ja... Ja, kanske det!

Vänta, vänta.

Tack!

Mina riktiga vänner och släktingar i Spanien-

-vi förstår varandra på ett annat sätt.

Okej, "boys and girls"! Härnäst: Hassan the Homie! - Välkommen!

Kör, Hassan!

Hej! Jag heter Hassan the Homie-

-och jag tänkte läsa en text för er som jag skrev för ett tag sen.

Den börjar så här:

"Ibland går det snett, men jag förstår problemet"-

-säger handläggaren på Migrationsverket.

Jag andas tungt hela natten och ligger vaken.

Jag minns hur det var första dagen.

Efter alla skottlossningar, bergen, gummibåtar som sjönk i havet.

Äntligen framme, tåget mot Stockholm, till Centralen.

Folk välkomnade oss med tulpaner, och jag kände värmen-

-trots att det var minusgrader.

Och en framtid som blickade så ljust.

Flaggor fladdrade överallt - blått, gult.

Allt var så vackert, så jag gick ner på marken och tackade Gud.

Efter ett tag började jag äta fisk och potatismos.

Mitt första A-betyg i svenskkurs. Lyckan var störst.

Och jag svär, jag inte vet hur - men två år senare, allt tagit slut.

Nu står jag här, i samma stad-

-och klämmer ett papper i fickan, där det står:

"Avslag."

Du var jättebra där inne! Det här måste du satsa på.

Jo, det vill jag, men först måste jag fokusera på att hitta ett fast jobb.

-Då kan jag få uppehållstillstånd. -Men städjobbet, då?

Jag hoppade bara in några dagar i stället för en städare som var sjuk. Det var faktiskt sista gången i dag.

Jaha, okej.

-Hur länge har du bott i Sverige? -Typ sex år.

Då har du ju bott här längre än vad jag har. Då borde du få stanna.

Nej, jag har tillfälligt uppehållstillstånd. Gymnasielagen, du vet.

Efter gymnasiet har man sex månader på sig att hitta ett fast jobb.

Själv har jag aldrig haft fast jobb.

Så nu är det kort tid kvar innan de skickar mig till Afghanistan.

Hit ska jag. Jag bor här borta. Var bor du nånstans?

Öh... Hos några kompisar... Det är...

Här borta. Ganska nära, faktiskt.

Okej. Hoppas att det löser sig för dig, Hassan.

-Vi ses. -Hej då.

Översättning: Malin Kärnebro Iyuno-SDI Group för UR

Svensktextning: Malin Kärnebro Iyuno-SDI Group för UR