EMIL: Ja ”det finns inte snö så mycket” men det finns ju en annan teori för det här som är ganska utbredd i Sverige i alla fall och det är det som heter processbarhetsteorin, som går ut på då att ja, man kan ha den här skillnaden i ordföljd i sitt förstaspråk, alltså samma, det här att vi sätter verbet före subjektet, ”I Tyskland finns det” man kan ha det i sitt förstaspråk, men man kan inte överföra den kunskapen till det nya språket, alltså när man lär sig svenska så kan man inte direkt komma på rätt ordföljd, utan det är en process. Man måste igenom vissa steg för att uppnå det där och liksom, det finns fem steg då i den här proccessbarhetsteorin och det fjärde steget det är det här att sätta verbet på andra plats, istället för att säga då ”på somrarna jag fiskar” så säger man ”på somrarna fiskar jag”. Det är det fjärde steget. Först måste man gå igenom andra utveckligssteg i språket. SOFI: Okej.
SOFI: Okej. Vilket steg kommer först undrar jag bara?
EMIL: Det första steget är ju att man bara kan enskilda ord. Man kan boll, bil och hus och röd. Sen det andra steget då börjar man upptäcka att det är skillnad mellan boll och bollar, bil och bilar, hus, huset, röda. Och så vidare. Och det som är grejen är att det inte riktigt är att upptäcka att det finns. Man kan ju lära sig första dan att ordföljden ska vara ”I Tyskland finns det”. Man kan förstå det, men det tar tid att processa det, att liksom få in det i sitt språk.
SOFI: Tycker du då att vi ställer för höga krav på de här språkinlärarna, att vi förväntar oss att de inte ska göra de här felen eller…
EMIL: Nja, det är klart att man ska tala om att det heter ”I Tyskland finns det” och så ska man försöka trycka på det för annars så går det ju inte att lära sig det, utan man måste ju som lärare hjälpa till med det så klart. Men man måste förstå att det tar tid.
EMIL: Men hur gör du med sådana här fel då, rättar du? Alltså om vi tar i tal till exempel, när du har en klient eller en kursdeltagare som gör fel. Stoppar du och säger ”stopp, det ska vara så här istället”?
SOFI: Ja och nej. Det beror ju verkligen på. Det beror på vad det är för typ av person. Då har man ju ibland kanske den här typen som tror väldigt mycket på sig själv och kanske till och med för mycket på sig själv, och de personerna kan man behöva sätta dit ordentligt, medan andra är ju kanske ganska medvetna om de fel de gör och egentligen behöver stärkas som personer och lära sig att acceptera att göra fel. Jag tycker nästan att mitt jobb, det första är att känna in lite vad den här personen har för så att säga självuppfattning och hur man kan jobba med eller mot den, liksom.
EMIL: Jag håller med. Man vill ju… det är bra att rätta tycker jag, men man måste känna av liksom om, hur mycket man kan stoppa.
SOFI: Och sen, som lärare har ju jag en helt annan funktion än till exempel en kompis, en partner eller en kollega, att jag har ju någon slags rätt eller till och med skyldighet att rätta. Jag bor ju och lever tillsammans med en fransman till exempel, och han tar ju väldigt illa upp om jag rättar honom så där spontant, även om jag både har rätt och vet varför han säger fel, så jag tror också att det är väldigt viktigt att man känner igen vad man själv har för roll eller relation till den här personen.
EMIL: Ja, precis. Det är ju svårare, alltså jag får ju bita mig i tungan ibland när jag umgås med folk som har svenska som andraspråk när de säger saker, för att de vill kanske bli rättade man de vill det inte. Ibland känner jag ”men jag hjälper ju till om jag rättar, men det kanske…” Jag hade en kompis som hjälpte mig att flytta en gång till exempel, och han var nybörjare i språket och hade svårt med uttal och så vidare, och så bar han in en kartong i min lägenhet och så sa han till mig ”På kuken?”. Den han ville säga var alltså ”I köket?” men det var fel preposition, han sa ”på” istället för ”i”, han sa fel genus, han trodde att det hette ”köken” istället för ”köket” och han kunde inte uttala ”köket” utan det blev något annat istället. Men jag kunde inte riktigt rätta honom i den situationen utan det blev bara ”ja, ställ den gärna i köket”. Han hade tappat ansiktet väldigt om jag hade sagt vad han egentligen sa, fast där är det ju svårt också för han kan ju inte gå omkring och säga ”kuken” när han menar ”köket”, så ska jag hjälpa honom, eller?
SOFI: Men hur är det då, om du har en person som är kollega liksom med någon som håller på och lär sig svenska. Tycker du att den kollegan då ska rätta den här typen av fel, och hur ska man rätta?
EMIL: Om man är svensk på en arbetsplats och har en utländsk kollega? Nej, då ska man inte det, tycker jag. För då sätter man sig över sin kollega. Nej. Det där är ju jättesvårt, det tror jag inte går så bra. Nej.
SOFI: Men samtidigt, om din utländska kompis gör något sådant där fel som blir skrattretande och kanske är liksom… Ska man ta upp det eller hur gör man då?
EMIL: Det handlar ju om vad man har för relation också, men det är bra om man kan skratta åt det tillsammans. Man får ju hoppas att den personen har den självdistansen, men det kan ju bli väldigt känsligt, så man får ju göra det på något fint sätt. Men om någon säger något som är roligt så måste man ju få skratta, det vore ju onaturligt annars.
SOFI: Vi har ju suttit här och skrattat väldigt mycket, och det är ju väldigt känsligt det där, tycker jag. Men det finns ju också en risk i att inte skratta. Om vi tänker på det här första exemplet med tjejen som skrev att hon var en spis. Om hon går hem sen och upptäcker då sitt fel, alltså blir det inte liksom lite skämmigt att sitta och tänka på att hon vet ju att jag vet men inte sa någonting och tror jag att hon tror att hon är en spis, liksom? Det kan ju bli så där. Ibland kan det ju vara bra att prata ut om det och erkänna varandra som vuxna människor.
EMIL: Ja, så är det ju. Men rättar du infödda svenskar om de har sagt något fel? Det gör du ju kanske inte.
SOFI: Dig kanske.
EMIL: Ja, möjligtvis. Men det är en väldig balansgång för till exempel så tror jag du känner en som sa att i flera års tid så avslutade hon sina mejl med ”vanliga hälsningar” för hon tänkte så här, vanliga, ”common greetings” istället för vänliga hälsningar. Och så har man gjort det i flera år till alla kollegor. Ingen har sagt något!
SOFI: Då kan man ju känna sig ganska lurad.
EMIL: Jag tror att det är vanligt generellt att svenskar de säger bara ”åh, du är så duktig på svenska” när man har lärt sig att säga ”hej” ungefär så det kan vara ganska bra. Jag tror många i och för sig kan vara ganska tacksamma om man talar om för dem, ”nej nu sa du så där, det heter så där”.
SOFI: Men det handlar ju då om rätt situation och att man kanske inte säger det inför andra.
EMIL: Precis, nej men som lärare så tycker jag att det är självklart att man rättar. Det är ju… vem ska göra det om inte jag gör det? Alltså ska personen gå ut till sitt jobb sen och skriva ”vanliga hälsningar” i tio år och så läraren har inte sagt någonting. Nej.
SOFI: Då blir man sviken av en person som man verkligen litar på.
EMIL: Ja, då gör jag ju inte mitt jobb om jag inte talar om. Du sa så där, det heter så där.
SOFI: Jag tänker, det som kanske man ska tänka som svensk det är ju det här, hur är det när man själv lär sig ett språk? De flesta svenskar vi har ju på något stadium i livet lärt oss engelska och det är väl ingen som känner att det där flyter på helt och hållet i alla situationer, utan man gör ju fel och vi känner ju ofta också att det kanske påverkar vårt självförtroende och vår självbild och vår identitet och det får man ju inte glömma att det är så för dem som faktiskt lär sig svenska.
EMIL: Nästa avsnitt så kommer vi att prata lite om så att säga andra sidan, lite hur de här utländska kollegorna eller personerna ser svenskar och vi har som tema här ”Är svenskar lata, blyga och dåliga på att ta kritik?”
EMIL: Vi ses igen i nästa avsnitt.
SOFI: Ha det bra!
