A4: Privatliv (2)

E: Nej, man pratar inte om livet. Eller det kan ju hända, om man får en bra kollega då kan det vara jättekul om man kan få till riktig diskussion. Men det är ju sällsynt.

S: Ja, och det tar väldigt lång tid. Jag kom tillbaka till Sverige 2008 och började jobba på en stor språkskola och det tog mig två år innan jag hade någons nummer eller överhuvudtaget träffade någon utanför arbetsplatsen. Jag är ändå en ganska social person, öppen för nya grejer. Det tar lång tid, och det tar lång tid för svenskar och det tar ännu längre tid för någon som kommer från ett annat land. Men jag tror att vi har en otrolig respekt för att vi tänker att om vi börjar prata om det här personliga att det kanske skulle ha någon negativ effekt på vår uppfattning om den här yrkespersonen. Om jag vet att den här bokföringstjejen som sitter där verkar väldigt ordnad och trevlig. Tänk om jag visste att hon sprang på väldigt speciella nattklubbar på helgen eller nåt. Kanske man borde inte ta henne så seriöst.

E: Ja, just det. Det är vi rädda för i oss själva.

S: Vi värnar om att de här personerna ska dömas eller behandlas enligt deras yrkeskompetens och inte de här skumma grejerna de håller på med på helgen.

E: Just det. Är det därför också vi har det här att om man träffas någon gång och ser man alkoholpåverkad så när man träffas igen och är nykter så låtsas man inte om det?

S: Ja, och på något sätt finns det mycket respekt i det där och det ger personerna väldigt mycket frihet antingen om man är ute och dricker och beter sig konstigt eller har några ovanliga fritidsintressen. Dem lämnar man i fred och då tror jag att man upplever någon slags frihet framför allt.

E: Det kan ju bli ganska konstigt på jobbet också om man blandar in lite känslor har jag märkt. Jag tror du tar upp det i din bok också med känslor att dem visar man inte på jobbet. Jag satt på ett möte på en ganska stor avdelning för ett tag sedan och man tog upp det att det var någon kollega som var sjuk och nu skulle hon förlora jobbet också fast hon var allvarligt sjuk. Och då började en kvinna i samlingen att gråta.

S: Ja, det är väldigt tabulaktigt i Sverige.

E: Ja, och det här var ett ganska litet rum fullproppat med väldigt mycket folk och så folk runt omkring henne, ingen reagerade överhuvudtaget. Hon satt där och grät och det blev bara tyst. Ingen visste vad de skulle göra. Inte ens de som satt bredvid henne kunde klappa om henne eller ge henne en nästuk eller säga någonting. Nej, vi satt där i tystnad en liten stund, sen började någon prata om något annat.

S: Men samtidigt tror vi ju att de här... Den där reaktionen får jag ofta också från mina kursdeltagare till exempel när man går på en buss och så ser man att det kommer på en gammal eller en gravid eller en handikappad person, att det är ingen som reser sig. Och jag tror att det finns en ganska stark parallell mellan det och det här mötet när man ser någon som börjar gråta. Vi vill inte erkänna att någon person är svagare än oss. Vi vill inte säga varsågod och sitt här, för då kanske man insinuerar att du är gammal och svagare än mig. Och lite samma sak finns det att vi inte vill påpeka att någon faktiskt är ledsen och är i en sårbar position.

E: Just det, men är det där bara den som står på den sidan som känner det? För den som gråter måste väl ändå gärna vilja bli tröstad eller den som är gammal vill väl gärna sätta sig. Så varför liksom inte hålla på att det är så där? För när vi själva är i den där svagare situationen, då vill vi kanske ändå ha lite hjälp.

S: Ja, och sen brukar vi åka på semester så kommer vi tillbaka Åh, de är så trevliga och hövliga i Storbritannien och så där. På något sätt så skäms vi nog lite också för att vi är så himla dåliga på att hantera det här, tror jag. Kollektivt. Och sen en annan sak som folk brukar reagera på är det här med fönstren. Att vi liksom inte har gardiner, utan vem som helst som går förbi.

E: Vi ska ha ju gardiner.

S: Ja, fast som ofta från. Men om du jämför med till exempel Storbritannien, de har ju såna här liksom spetsgrejer som hänger för fönstren. Och det här är ju också en konfliktgrej i mitt hem att min man vill ha personerna neddragna hela tiden. Det känns väldigt sådär, ooo, vad ska grannarna tro om jag får personerna neddragna hela dagen?

E: Samma här, samma här. Min fru är då från Tyskland och där har hon något som heter rollleden, som är så här moderniserade fönsterluckor där man liksom, du vet så här som butiker kan ha, att man bara drar ner en stor galler.

S: I metall liksom?

E: Ja, precis. Och så bara rassel, rassel, rassel. Det har folk hemma för alla fönster, så så fort det blir mörkt så drar man ner så att det blir liksom, då måste man tända i taket istället. Och det är helt konstigt. Och min fru vill ju också då dra ner personerna hemma.

S: Jag fattar inte riktigt vad är poängen med det? Jo men är det inte lite som det här med razzit, att man kanske kollar in i någons fönster men man låtsas inte om det? Och att det finns den här respekten för privatliv, att visst man kanske råkar se någon som är alkoholpåverkad eller man råkar ha kollat upp någon och se vad de betalar i förmögenheten i skatt och man råkar ha kollat in genom någons fönster och sett det här kanske alldeles för intima fredagsmyset eller någonting. Men man nämner inte, utan det där är någonting som man behåller för sig själv.

E: Ja det är lite konstigt. Men, och sen har jag tänkt på det här också att, nu är kanske det annat då med GDPR men när man går på en butik och köper någonting så frågar de, är du medlem? Ja. Vad har du för personnummer? Och så förväntas man säga sitt personnummer högt och tydligt i en butik helt offentligt. Det är ju, det är lite extremt. Det skulle aldrig en tysk göra eller en amerikan.

S: När jag gick i skolan och var barn, då fick vi det första, vår lärare liksom präntade in det där i våra huvuden så varje dag startade med att var är en i klassen liksom, fick rabbla sitt personnummer. Man kunde ju alla de där 21 olika numren efter ett tag.

E: Du kan de fortfarande säkert.

S: Ja, och deras telefonnummer, eller ja, deras föräldratelefonnummer.

E: Men alltså så är det lite dubbelt här, alltså vi delar med oss ganska mycket av vissa saker och tycker att det är liksom lite smart och smidigt och enkelt. Vi är inte bekymrade över vår integritet på ett sätt.

S: Nej. Och det är väl kanske att vi har ett ganska stor, jag tror vi litar på samhället faktiskt. Vi hyrs en ganska stor tillit till att ingen kommer använda våra uppgifter, våra personuppgifter eller inkomstuppgifter på ett dåligt sätt. Det är ganska positivt tecken på ett samhälle.

E: Men då är det så här, vi litar på samhället, men vi litar inte på våra medmänniskor eller våra kollegor på jobbet, för dem bjuder vi inte in riktigt.

S: Ja, fast jag tror egentligen inte att det är att vi inte litar på dem. Jag tror mer att det är att vi vill så att säga skydda dem från oss själva, att inte verka påträngande. För sen om någon ändå frågar mig kanske något mer personligt, så brukar man oftast inte ha något emot att prata. Nu kanske jag motsäger mig själv, eller nej, ja.

E: Jag vet inte. Jag har märkt det där också. Att om man vågar vara lite mer personlig då än vad som kanske är normalt, då blir det ofta ganska trevligt, eller det blir roligare. Man blir liksom lite mer vän med varandra. Och även att man liksom vågar berätta lite mer om sig själv. Alltså det är något som jag har lärt mig utomlands, säg någonting om dig själv då. Då blir det trevligare faktiskt. Men det här då, när jag var föräldraledig med mitt andra barn, så var jag tillbaks på jobbet och hälsade på, och då jobbade jag som lärare för en massa utlänningar. Och så kom jag in med henne i klassrummet, och alla, åh hon var så gullig, hon var noll år. Och då skulle ju alla komma fram och nypa henne i kinden. Och så här ta på henne, hålla henne i famnen och så vidare. Vilket är helt normalt i många länder. Men för mig så var det så här, nämen alltså, det här är ändå mitt barn, och det är liksom hennes liv och hennes kropp. Jag ska väl inte bara, det är ingen docka som vi ska skicka runt, och som alla ska peta på, utan jag ville liksom hålla henne lite, ja, ni kan väl säga hej först, och sen får vi se om hon vill komma till er. Och så hade jag några kursdeltagare från Mellanöstern som tyckte att, vad håller du på med alltså? Det är inte så konstigt att svenskarna blir blyga och inbundna, när det börjar så här, redan när de är noll år så får de liksom inte ha kontakt med folk. Jag tyckte hon hade poäng i det.

S: Det har hon nog rätt i, men jag har ju upplevt samma sak, jag har också upplevt min mans släkt, och hur de liksom tar kontakt med våra barn, som jag reagerar ganska starkt på. Men jag tror att, någonting som jag själv tycker är väldigt positivt i Sverige, det är ju att vi ser barn som individer redan, så att säga, när de är barn. Medan jag tror att i många mer traditionella kulturer så är barnen, liksom barndomen, någon slags passage, som man har bråttom igenom att sen bli vuxen och sen bli människa.

E: Ja, barnen är något man har med sig liksom.

S: Precis, och jag tycker, det där speglas också ganska mycket i, vad ska man säga, skönlitteratur för barn. Vi har ett stort svenskt och franskt bibliotek här hemma, och vad ska man säga, de franska böckerna som handlar om barn, de handlar om barn som är barn. Och de är ofta ganska stereotypiska, det är inga speciella karaktärsdrag, medan de svenska böckerna och deras karaktär är väldigt utvecklade med personlighet och olika, de är verkligen olika de barnen, medan de franska barnen är egentligen stöpta i samma form.

…

S:En annan sak som jag tycker relaterar till det här med privatliv, det är ju liksom det här svenska behovet av att passa in, och inte bara som vi har pratat om, vad vi tycker och vad vi känner, utan också kanske hur vi så att säga presenterar oss, och kläder till exempel. Och det där är ju också någonting som väldigt många reagerar på, att alla svenskar har på sig samma kläder, det finns väldigt lite variation.

E: Den har jag aldrig hört förut.

S: Nej!? Och alla har på sig svart eller grått, och så är det de här vita Converse-skorna, som typ alla mellan 15 och 30 har, oavsett kön, oavsett väder, oavsett ålder.

E: Ja, alltså, men där måste jag faktiskt lägga in en protest här, och som man, har du försökt att handla manskläder någon gång? Det finns bara svart och grått och blått. Så jag tycker att jag är oskyldig till det där, jag har inget val.