×

LingQをより快適にするためCookieを使用しています。サイトの訪問により同意したと見なされます クッキーポリシー.


image

Jag är Zlatan, Kapitel 57

Kapitel 57

JAG GÖR MÅL, NI BUAR

Det var i maj 2009. Vi skulle möta Lazio hemma.

Hela veckan hade det stått i tidningarna

att jag ville lämna Italien. Ju bättre jag var,

desto mer upprörda blev supportrarna

över att jag ville lämna klubben.

Inters fans kunde visa kärlek.

Men de kunde hata också.

Jag kände när jag kom in att San Siro kokade av ilska.

Redan efter några minuter trasslade jag in mig

i straffområdet. Jag fick inte iväg bollen

och Ultrafansen visslade och buade.

Vad fan, liksom, vi sliter här nere och vi leder ligan

och så kommer fansen med det här? Vilka är ni? Det blev inte bättre. Strax före halvtid

stod det fortfarande noll-noll,

trots att vi pressat på bra. Då började de bua

åt hela laget. Jag tände snett, eller rättare sagt,

jag pumpades upp av adrenalin.

Jag skulle visa dem, och jag spelar bättre när jag är arg.

Tänk på det, bli inte oroliga om ni ser mig rasande.

Okej, jag kan göra något dumt och få rött kort.

Men för det mesta är det ett bra tecken.

Hela min karriär bygger på viljan att slå tillbaka. I andra halvlek fick jag bollen femton meter

utanför straffområdet. Jag vände och fintade.

Mellan två backar sköt jag i mål.

Det var ett mål på ren ilska, ett fint mål.

Men det var inte målet folk snackade om efteråt.

Det var min gest efteråt, jag jublade inte.

Jag sprang baklänges mot vår planhalva

med ansiktet vänt mot Ultrafansen.

Hela tiden hyssjade jag med fingret åt dem. Det var, håll käft, liksom.

Här är mitt svar på ert skit. Jag gör mål, ni buar.

Det där blev den stora grejen från matchen.

Såg ni? Såg ni? Det var något nytt: en öppen konflikt mellan fansen

och lagets största stjärna. Mourinho höll med mig.

Han pekade med fingret mot sitt huvud, liksom:

Ni är dumma i huvudet där uppe på läktaren. Ni fattar, om det varit spänt innan

blev det ännu värre nu. Det mullrade på arenan.

Men jag fortsatte att spela bra, på ren ilska.

Jag passade fram till två-noll.

Jag var nöjd när domaren blåste av.

Men det var inte slut. Inte alls.

På väg ut från plan fick jag höra att cheferna

för Ultras väntade på mig nere i omklädningsrummet. Där stod de. Sju, åtta killar som inte säger:

Förlåt, förlåt, får vi byta några ord?

Det här var typer från mina sorters gator.

Grabbar fulla av ilska.

Jag fick hundrafemtio i puls.

Jag blev helt stressad, ärligt talat.

Men jag sa till mig själv: Det går inte att fega ur nu.

En kille från mina trakter får inte backa.

Därför gick jag fram till dem.

Jag märkte direkt att de blev oroliga.

Jag sa: — Är det några som har problem där uppe på läktaren?

— Jo, alltså, många är förbannade ... började de.

— Säg då till dem att komma ner på plan

så löser vi det här en mot en! Därefter gick jag. Hjärtat bankade,

ändå kändes det bra. Jag hade stått upp för mig. Men skiten fortsatte. Supportrarna krävde ett möte.

Men kom igen? Jag ville inte gå på något möte.

En fotbollsspelare har en kort karriär.

Han byter klubbar.

Det visste både jag och fansen. — Be om ursäkt på er hemsida för era burop

och era visslingar, sa jag. Då är jag nöjd.

Då glömmer vi det här. Men ingenting hände. Jo, Ultrafansen bestämde

att de varken skulle bua eller heja på mig.

De skulle låtsas att jag inte fanns.

Lycka till, tänkte jag. Jag var inte lätt att strunta i,

inte då, inte senare. Snacket fortsatte. Ska han gå? Ska han stanna?

Jag ringde Mino:

— Finns några bud? Händer något?

Men inget hände. Det började bli tydligt

att det krävdes riktigt mycket pengar för att köpa mig.

Jag hoppades alltmer på Barca som vann

Champions League samtidigt som Ultras tjafsade.

Jag tänkte: Wow, det där är klubben.

Jag fortsatte att ringa Mino:

— Fan, vad gör du? Ligger du och sover?

— Go and fuck yourself, svarade han.

Du är skit. Ingen vill ha dig!

Du får gå tillbaka till Malmö FF.

— Fuck you! skrek jag. Men självklart slet han för att fixa det.

Det var dags att gå vidare.

Det här kunde bli den största grejen någonsin

och vi var beredda att spela högt.

Kapitel 57 Chapter 57 Capítulo 57 第57章

JAG GÖR MÅL, NI BUAR

Det var i maj 2009. Vi skulle möta Lazio hemma.

Hela veckan hade det stått i tidningarna

att jag ville lämna Italien. Ju bättre jag var,

desto mer upprörda blev supportrarna

över att jag ville lämna klubben.

Inters fans kunde visa kärlek.

Men de kunde hata också.

Jag kände när jag kom in att San Siro kokade av ilska. I felt when I came in that San Siro was boiling with anger.

Redan efter några minuter trasslade jag in mig Already after a few minutes I tangled

i straffområdet. in the penalty area. Jag fick inte iväg bollen I didn't get the ball away

och Ultrafansen visslade och buade. and the Ultrafansen whistled and curved.

Vad fan, liksom, vi sliter här nere och vi leder ligan What the hell, like, we're struggling down here and we're leading the league

och så kommer fansen med det här? Vilka är ni? Det blev inte bättre. Strax före halvtid

stod det fortfarande noll-noll,

trots att vi pressat på bra. Då började de bua

åt hela laget. Jag tände snett, eller rättare sagt, I lit obliquely, or rather,

jag pumpades upp av adrenalin.

Jag skulle visa dem, och jag spelar bättre när jag är arg.

Tänk på det, bli inte oroliga om ni ser mig rasande.

Okej, jag kan göra något dumt och få rött kort.

Men för det mesta är det ett bra tecken.

Hela min karriär bygger på viljan att slå tillbaka. I andra halvlek fick jag bollen femton meter

utanför straffområdet. Jag vände och fintade.

Mellan två backar sköt jag i mål.

Det var ett mål på ren ilska, ett fint mål.

Men det var inte målet folk snackade om efteråt.

Det var min gest efteråt, jag jublade inte.

Jag sprang baklänges mot vår planhalva

med ansiktet vänt mot Ultrafansen.

Hela tiden hyssjade jag med fingret åt dem. Det var, håll käft, liksom.

Här är mitt svar på ert skit. Jag gör mål, ni buar.

Det där blev den stora grejen från matchen.

Såg ni? Såg ni? Det var något nytt: en öppen konflikt mellan fansen

och lagets största stjärna. Mourinho höll med mig.

Han pekade med fingret mot sitt huvud, liksom:

Ni är dumma i huvudet där uppe på läktaren. Ni fattar, om det varit spänt innan

blev det ännu värre nu. Det mullrade på arenan.

Men jag fortsatte att spela bra, på ren ilska.

Jag passade fram till två-noll.

Jag var nöjd när domaren blåste av.

Men det var inte slut. Inte alls.

På väg ut från plan fick jag höra att cheferna

för Ultras väntade på mig nere i omklädningsrummet. Där stod de. Sju, åtta killar som inte säger:

Förlåt, förlåt, får vi byta några ord?

Det här var typer från mina sorters gator. These were types from my kind of streets.

Grabbar fulla av ilska.

Jag fick hundrafemtio i puls.

Jag blev helt stressad, ärligt talat.

Men jag sa till mig själv: Det går inte att fega ur nu.

En kille från mina trakter får inte backa.

Därför gick jag fram till dem. That's why I approached them.

Jag märkte direkt att de blev oroliga.

Jag sa: — Är det några som har problem där uppe på läktaren?

— Jo, alltså, många är förbannade ... började de.

— Säg då till dem att komma ner på plan

så löser vi det här en mot en! Därefter gick jag. Hjärtat bankade,

ändå kändes det bra. Jag hade stått upp för mig. Men skiten fortsatte. Supportrarna krävde ett möte.

Men kom igen? Jag ville inte gå på något möte.

En fotbollsspelare har en kort karriär.

Han byter klubbar.

Det visste både jag och fansen. — Be om ursäkt på er hemsida för era burop

och era visslingar, sa jag. Då är jag nöjd.

Då glömmer vi det här. Men ingenting hände. Jo, Ultrafansen bestämde

att de varken skulle bua eller heja på mig.

De skulle låtsas att jag inte fanns.

Lycka till, tänkte jag. Jag var inte lätt att strunta i,

inte då, inte senare. Snacket fortsatte. Ska han gå? Ska han stanna?

Jag ringde Mino:

— Finns några bud? Händer något?

Men inget hände. Det började bli tydligt

att det krävdes riktigt mycket pengar för att köpa mig.

Jag hoppades alltmer på Barca som vann

Champions League samtidigt som Ultras tjafsade.

Jag tänkte: Wow, det där är klubben.

Jag fortsatte att ringa Mino:

— Fan, vad gör du? Ligger du och sover?

— Go and fuck yourself, svarade han.

Du är skit. Ingen vill ha dig!

Du får gå tillbaka till Malmö FF.

— Fuck you! skrek jag. Men självklart slet han för att fixa det.

Det var dags att gå vidare.

Det här kunde bli den största grejen någonsin

och vi var beredda att spela högt. und wir waren bereit, laut zu spielen.