Kapitel 29

JAG TRODDE JAG VAR BALLA GRABBEN

Mino hade rätt. Jag hade gjort för få mål.

Jag hade varit för nöjd. Trott jag var balla grabben.

Men det var fel stil. Jag la undan guldklockan

och satte på mig en ful Nike-klocka.

Jag gav bort Porschen och åkte runt

med klubbens tråkiga jävla Fiat Stilo.

Jag började ge allt på träningar och matcher.

Men det är inte lätt att förändras över en natt.

Man börjar hårt, sen orkar man inte. Mino var på mig som en blodigel:

— Du är inte bäst. Du är skit. Du måste jobba hårdare.

— Det är du som är skit. Du bara gnäller.

Du borde träna själv, svarade jag.

— Fuck you. Det verkade säkert aggressivt.

Men Mino och jag hade samma bakgrund.

Vi var uppvuxna med den stilen.

Jag gav allt i varenda läge.

Jag hade ont i vänster ljumske, men jag struntade i det.

Jag bara öste på. Jag tänkte inte ge mig. Flera andra i laget var skadade och jag ville inte

ge tränaren fler problem. Ofta tog jag tabletter

mot smärtan innan matcherna.

Jag försökte strunta i skiten. Men Mino såg.

Han fattade. Han ville att jag skulle slita hårt,

men inte att jag skulle gå sönder.

— Det går inte längre, grabben.

Du kan inte lira skadad. Då tog jag det på allvar och gick till en läkare.

Jag opererades i ljumsken.

Efteråt var jag tvungen att bygga upp mig

i klubbens bassäng. Det var ingen lek.

Mino sa till fystränaren:

— Killen har bara glidit runt och lekt.

Nu måste han kämpa och ta ut sig helt.

På honom bara. Jag sprang i bassängen tills jag var spyfärdig.

I två veckor höll jag på så.

Det fanns något skönt i smärtan.

Jag började fatta vad hårt arbete betyder. När jag kom tillbaka gav jag allt på plan,

och nu var jag bra.