Kapitel 9 : När Erik väl...

När Erik väl fått upp rutinen kring själva byråkratin var tillvaron i arresten behaglig. Som bok räknades alltså skolböcker och Bibeln och nödvändig utrustning och redan det var i och för sig tillräckligt med sysselsättning. Men med lite fantasi och hjälp från olika lärare gick det att tänja ganska långt på definitionen av böcker som kunde sägas ha anknytning till undervisningen. Churchills historia över andra världskriget i tolv band räknades som undervisning med hjälp av intyg från historieläraren. Som litteratur med anknytning till undervisningen i svenska räknades böcker av svenska författare med styv pärm; utländska författare räknades ej som litteratur såvida utlänningarna inte var norrmän som Ibsen eller Hamsun eller finnar, fast med tvekan i fallet Väinö Linna (fråga uppstod huruvida Linna var kommunist och av den anledningen kunde räknas som olämplig liksom pornografiska texter räknades som olämpliga).

Som kristendom räknades all religion och religionshistoria. Även zen-buddism.

Som engelska kunde även böcker av erkända författare på engelska räknas, dock efter intyg från lärare. Graham Greene fick passera, liksom den långtråkige och svårbegriplige Shake speare (mest för att reta vakthavande rådis) – liksom alla kända engelska författare utom den som ansågs olämplig som homosexuell.

Som biologi kunde även vissa reseskildringar från Sydamerika och Nya Guinea passera, förutsatt att författarna var svenskar.

Kort sagt, tillvaron i arresten var en enda utdragen läsfest.

Erik lade upp ett schema. De första timmarna skulle han ägna åt att ha sovmorgon som alla andra, alltså sov han från sex till tio. Då och då blev han naturligtvis väckt av vakthavande rådsmedlem som hotade, till slut alltmer uppgivet, med tilläggsstraff för sovning i arrest.

De följande timmarna fram till lunch ägnade han åt matematik och annat jobb i de ämnen han låg efter. Resten av dagen var ren läsnjutning. På kvällen ett simpass före läggningen.

Stämningen kring honom hade förändrats, åtminstone trodde han själv det. För sen den där gången med utmaningen av prefekten och viceprefekten fick han gång på gång chansen att håna de två domarna när de gick över skolgården.

– Tjena chefsrådisen ska vi gå till rutan och ta en svängom! skrek han och skrattade sen högt med hela sin fortfarande kompletta tandrad. Och de som stod i närheten skrattade tveksamt.

Lärarna skämtade glatt om hans studieflit och nyttan av arrest och tanken att man kanske borde ha hela klassen inlåst över helgerna för att få lite resultat. Och lärarna tog varje chans att ställa upp på Eriks sida när det gällde konflikter med Rådet i frågan om vad som räknades som skolbok eller bok med anknytning till skolan och vad som räknades som nöje. Till slut var porrtidningar och böcker av den homosexuelle engelske författaren det enda som inte räknades som skolböcker och till slut brydde sig vakthavande rådis inte ens om att visitera Eriks tjocka väska inför inträdet i arresten.

Det började-se ut som en liten spricka i systemet.

Och det var högst påtagligt att antalet misshandelsövningar i rutan var lägre än vad någon i realskolan kunde komma ihåg. Det var som om det inte längre var lika ovedersägligen manligt att spöa realskoleelever i rutan.

Men naturligtvis hände det då och då. De första två gångerna efter Eriks egen fajt i rutan avstod han från att gå och se på. Han trodde att han skulle känna någon sorts äckel.

Men en gång i slutet av oktober gick han och ställde in sig i publiken i alla fall liksom till slut dragen dit av magnet.

Det var Lewenheusen och en av hans klasskamrater som skulle spöa en tanig kille i fyrfemman.

Det var oklart vad delinkventen gjort, men ryktet sa något om att han käftat emot sin bordschef, rådsmedlemmen Lewenheusen, med att om det var så kul att slåss så borde han, Lewenheusen, ha tagit chansen den gången en kille i trefemman utmanat hela Rådet.

Erik hade på sätt och vis skuld till det hela, kändes det som.

Lewenheusen och hans kompis började lite lätt med att stå på varsin sida och örfila delinkventen, som knappt gjorde någon ansats till att försvara sig.

Som vargarna, tänkte Erik, han försöker försvara sig som vargarna genom att visa sin blottade strupe för att de ska sluta hugga efter honom. Men det kommer aldrig att gå. Han kan inte krypa ut innan han fått tillräckligt med stryk för att inte bli råtta och dom måste ge honom tillräckligt med stryk för att han ska krypa ut.

Lewenheusen och hans kompis slogs klumpigt och dumt. När dom började med knytnävarna missade dom eller träffade snett med vartannat slag trots att den som skulle ha stryket knappt försvarade sig. Till slut blev naturligtvis den som skulle ha stryket desperat och måttade en vild swing mot Lewenheusen och träffade på munnen trots att slaget var annonserat långt långt i förväg. Och då blev Lewenheusen förbannad och tappade fattningen och började gå över den som skulle ha stryk med okontrollerade svingar från höger och vänster. Den som skulle ha stryk kröp instinktivt ihop under slagen så att slagen mest träffade på axlarna och sidorna och egentligen inte gjorde någon skada. Lewenheusen tröttnade följaktligen så att hans kompis fick ta över ett slag.

Den som skulle ha stryk stod nedåtböjd framåtlutad, vidrigt vidöppen för både det ena och det andra. Lewenheusens kompis gick fram och satte upp ett knä i ansiktet på den som skulle ha stryk och slog honom sen i magen när han rätade upp kroppen. Den som skulle ha stryk sjönk ner på knä och kved men vägrade att gå ut. Då gick Lewenheusen fram och började sparka på honom. Den som skulle ha stryk sjönk ihop så att han nästan låg och Lewenheusen fortsatte sparkandet medan han hasplade ur sig självklara förolämpningar om feg och råtta och lära sig att inte käfta och annat som tydligen hörde till.

Det var som en riktigt dålig tjurfäktning med en tjur som föll ihop efter picadorerna och toreros som var medelålders bakfulla halvfeta och mycket mycket långt från det som en gång måste ha varit drömmen om att öppna ferian i Sevilla.

Till slut kröp naturligtvis den som skulle ha stryk ut. Han blödde inte farligt såvitt Erik kunde se och han behövde antagligen inte ens sys någonstans. Han grät, fast säkert mer av förödmjukelsen än av smärta. Så låg han lågt snyftande nedanför cementplattan när Lewenheusen i något som faktiskt såg ut som en segeryra gick fram till kanten mitt emot realskolepubliken.

– Så där går det för den som käftar för mycket, så nu vet ni det! skrek Lewenheusen i triumf.

– Finns det någon mer som...

Fortsatte Lewenheusen och såg samtidigt ut som om han höll på att bita tungan av sig. Erik tog blixtsnabbt chansen.

– Ja äntligen Lewenheusen, jag ställer upp!

Skrek Erik från sin plats högst upp på realskolekullen.

Efter en kort tystnad bröt fnisset ut bland realskoleeleverna. Lewenheusen stod som förstenad.

– Nå! tjöt Erik.

Fnisset steg till skratt, enstaka skratt som sen växte som stigande flod till muller och dån av skratt från hela realskolekullen. Till och med killen som fått stryk ställde sig upp och skrattade snörvlande med.

Erik övervägde alternativen. Han kunde bana sig ner till Lewenheusen och kliva upp i rutan. Då skulle det inträffa, att Lewenheusen antingen tvingades att stanna kvar och att hans kompis dessutom tvingades att stanna kvar. Eller att kompisen stack och det hela bara rann ut i allmänt käftande. Men risken fanns också att Erik skulle bli tvungen att misshandla Lewenheusen och hans kompis. Det fanns något starkt obehagligt med det alternativet. Av flera skäl var det omöjligt att göra om den förra fajten. Det kändes intuitivt fel.

Det andra och, bestämde sig Erik, bästa alternativet, var att tvinga Lewenheusen att backa ur inför hela publiken.

– Nå! skrek Erik igen, jag tyckte precis jag hörde någon råtta, hörde du det Lewenheusen, RÅTTA, som ville ha någon från realskolan att spöa. Här har du mej, utmana du bara så kommer jag genast. Skynda dej Lewenheusen råttan lilla, jag darrar av otålighet!

Skratten böljade ner över Lewenheusen.

Till och med publiken i gymnasiet var hjärtlös nog att föredra det komiska framför Lewenheusens heder så att också dom började skratta.

– Äh fan, dej tar vi en annan gång, mumlade Lewenheusen halvhögt och med föga övertygelse i rösten.

Och så slank han iväg, förföljd av hån och skratt och rop om råtta. Erik var mycket nöjd. Det här var mycket bättre än våld. Rådet skulle mötas med hån, det var det bästa. Fick man igång tillräckligt med öppet hån mot Rådet så skulle...

Ja vad skulle egentligen hända då? Den idén var värd en hel del, slog det Erik. Där fanns någonting att arbeta på.

Jag tycker du ska skita i dom, Erik. Varför ska man egentligen bry sig om såna där idioter, varför ska man bry sig över huvud taget om man är i ditt läge? Det var smart av dej att göra som du gjorde med Lewenheusen, det gör det bara ännu säkrare för dej tror jag. Jag menar, ingen kommer nånsin att släpa upp dej i rutan så länge du går här på plugget. Och du kan slippa alla peppisar och sänt i matsalen och dom kan inte hota dej med mera arrest. Du har ju redan klarat av det hela på sätt och vis, du har visserligen fått betala ett pris för det med all den där arresten men det kan ju ligga nånting i att använda den tiden till studier eftersom du ändå håller på och sportfånar dej så mycket på eftermiddagarna. Ja, och sen det där med att du inte vill åka hem, jag menar det där med din farsa och så.

Men försök att inse att det är bra som det är nu. Fortsätter du och provocerar dom mer så måste dom ju göra nånting åt saken och då vet jag inte vad som kommer att hända. Det är i alla fall inte värt det. Du är intelligent och kommer att bli nånting efter studenten, precis som jag. Och då när vi är vuxna om bara några år så tror jag inte att vi kommer att tänka på dom här rådisarna ens en gång, ja ibland kanske men det tror jag bara är nyttigt på något sätt eftersom man får ett bättre perspektiv på dumheten om man sett såna där grobianer på nära håll. Då kan man ju inte bli sån själv, inte du och jag i alla fall.

Fast antagligen blir Höken och dom där likadana när dom kommer upp i gymnasiet och sen blir dom likadana som vuxna också. Men inte du och jag, vi kommer att bli intellektuella och då när inte rådisarna är rådisar längre, jag menar när dom inte får slåss, så har dom ingen chans mot dej och mej längre när dom ska tävla om bäst betyg för att komma in på universitetet eller när vi möter dom nån gång när fajten bara gäller vem som bar mest i huvet, vem som har bäst examen, vem som har bäst meriter för att få jobbet. Det är mycket viktigare att spöa dom då än nu, Erik, det får du väl ändå hålla med om? När vi är vuxna och har lämnat det här jävla bygget så finns inga rutor bakom matsalen längre. Och lärarna är ju på vår sida om man tänker efter. Vilka tror du lärarna föredrar, såna som Höken och dom där andra halvidioterna eller såna som du och jag? Att dom inte lägger sig i sånt där som Rådet håller på med är ju inte så mycket att säga om.

Lärarna ser i alla fall till det intellektuella livet som det viktigaste, varför ska dom då lägga sig i allt det där våldet som dom ändå inte skulle kunna göra något åt eftersom det nu är som det är här på Stjärnsberg. Ja det är klart att det inte gäller alla lärare men dom flesta är ju samma sorts människor som du och jag eller åtminstone som vi kommer att bli när vi är vuxna (även om jag inte tror att vi bara kommer att bli läroverkslärare, det är inte så jag menar). Alltså dom håller på att kunskap och intellekt är det viktiga här i livet och det är ju därför dom till exempel ställer upp för dej såfort det blir det minsta käft om vilka böcker du ska ha i arresten. Och sen när vårterminen kommer så är jag bergis på att vi kan få tillstånd, du och jag, från biologimajjen att vara ute på nätterna och gå långt utanför femkilometersgränsen om vi vill. För att titta på flyttfåglar och sånt, jag menar som extraarbete i biologi så att vi kan höja våra betyg till A. Då slår vi ju två flugor i en smäll liksom. Håller du inte med om det här?

Nej jag både häller med och... tyst vad var det? Äh jag trodde det var razzia på gång igen, men det var visst bara nån som gick på muggen. Länge sen det var razzia förresten. Jo det verkar ju som du har rätt i en del i alla fall. Jag håller såklart med om att det är det där du kallar ”det intellektuella livet” som är det viktigaste. Annars skulle jag förresten inte gå här alls, det är ju bara det att jag måste göra dom här realskoleåren här för att jag inte kan komma in i nån realskola i Stockholm efter det där, ja du vet. Men jag går ju här bara för att det där med gymnasiet och universitetet är det viktigaste i ens liv för det är såklart att det är. Och det är såklart att du och jag alltid kommer att klara studierna bättre än såna som Höken och vissa av rådisarna. Men än sen das? Om tio år bar vi våra första examina på universitetet vad det nu blir för någonting medan dom där killarna ännu inte hunnit ut från reservofficersskolan. Men för helvete, det är ju om tio år! På dej låter det som om vi på något sätt skulle kunna hämnas då, men det är ju inte ens säkert att vi ens träffar på dom i det vi kommer att syssla med.

Och i alla fall så är det ju dom två närmaste åren det gäller, vi kan inte hålla på och snacka så mycket om framtiden nånannanstans när det är här vi är. Det är nu peppisarna och rutan och razziorna och den där domstolsteatern gäller så jag tycker att man ska bekämpa det här systemet här och nu. Jag tycker förresten det är svinaktigt av lärarna att inte bry sig om det hela, att låtsas som om dom inte ser och hör eller vet nåt fastän dom ändå snackar om det när dom är ensamma. Som i matsalen va, när dom som är vakthavande lärare vid rektors bord inte ens tittar upp när killar vid bordet intill får ettstygnsslaget. Jag håller inte med om att man bara kan se till det ”intellektuella” och sen låtsas som om inte pennalismen existerade. Det är ju bara fegt, egentligen. Dom är rädda för att göra bort sig om dom skulle kritisera den heliga ”Stjärnsbergsandan” fast i stället för att säga att dom är rädda för att göra bort sig så småsnackar dom lite om allt det andra i livet som är viktigare.

Vi har ju förresten hela tiden varit överens om att man måste slåss mot djävulskapet, frågan har ju bara varit hur: Och om vi fortsätter, jag menar om flera än jag skulle börja håna dom här rådisarna så att dom blev mer och mer utgarvade så skulle det kunna bli början till någonting. Tänk om man sen fick flera killar att börja vägra ta peppisar till exempel, då skulle det inte dröja länge förrän peppisen var avskaffad. Det går ju inte att fylla arresterna med hur många käftiga som helst, då pajar systemet. Det skulle till en början bara behövas sju åtta killar som vägrade, har du tänkt på det? Man kan nog möta våldet med passivt motstånd, det var ju det som var din favoritidé. Som Mahatma Gandhi, jag har läst boken nu förresten.

Jamen du är ju inte precis nån Mahatma Gandhi. Han hade en bra sak att kämpa för, nämligen att hans land skulle bli fritt och därför fick han stöd från alla människorna i Indien. Du säger också att det är en bra sak att slåss mot det här systemet och det är det ju på sätt och vis, jag menar, det är ju självklart att det är.

Men även om du inte slagit ett slag sen rutan den där gången med Lelle så är det ju ändå den grejen som gör det möjligt för dej att gå omkring och håna rådisarna och till och med få dom utskrattade då och då. Det är ju ditt våld som ligger i botten på det hela och förresten kan det ju braka loss igen närsomhelst om du driver dom för långt. För om man jämför med Algeriet, som vi förresten grälat en hel del om hemma, så tycker jag så klart att Algeriet ska bli fritt och det tycker förstås du också. Det är ju deras land det kan man inte komma ifrån även om dom är kommunister eller nåt. Förresten kanske dom blir det bara för att Frankrike inte vill låta dom bli fria. Fast dom slåss med våld och terror, dom dödar en massa oskyldiga kvinnor och barn. Och vad blir resultatet, jo att Frankrike svarar med ännu mera våld och då kan det ju bara sluta på ett sätt. Dom blir aldrig fria om dom ska försöka besegra Frankrike med våld. Dom borde ha lärt av Gandhi liksom. Och sen är det ju en annan sak och det är att du aldrig får nån med dej här, jag tror inte det i alla fall. Du måste ju tänka på att vi är omgivna av halvidioter som bara vill bli rådisar själva. Så bråka inte mera nu utan låt allting vara som det är, du har ju ändå klarat av allt det värsta, tycker du inte?

Halvidioter hit och halvidioter dit. Det är ju inte sant. Jag menar, det gäller ju bara för en del som Höken och hans stenkorkade polare i värt lilla Riddarhus nere på de sista bänkarna. Men annars är ju dom flesta som går här varken dummare eller smartare än andra. Det är inte där det sitter. Det sitter i att dom har gått här så länge så att dom faktiskt tror på det där att vi som går på det här plugget blir en hårdare typ av människa, som klarar sig bättre i livet därför att vi får lära oss att ta en smäll och ge en smäll, ta order och ge order och allt det där. Dom flesta tror på det, eller vill tro på det för att inte visa sig fega åtminstone. Och kan man bara visa dom att det går att övervinna sin feghet och att det bara behövs några till för att få slut på pennalismen så skulle det fixa sig. Och sen får du säga vad du vill om Gandhi och vår ”intellektuella” framtid. Fan också, nu är det visst razzia i alla fall. Jaha herr Gandhi snart blir det lite passivt motstånd med att torka tandkräm från lakan och böcker- – -