Kapitel 5 : Han satt på... (5)
Var det inte lika bra att ge upp såfortjsom möjligt och få det hela ur världen? Han kunde alltså inte ens försvara Pierre?
Det hade hunnit ljusna innan han somnade i den svettheta sängen där lakanen låg som rep utefter madrassen. Nästa dag skulle han rodna av skam inför Pierre.
Det var historielektion först på morgonen och historieläraren som var skolans äldste lärare kom in på en längre utvikning i samband med folkvandringstiden. Germanstammarna hade gått kors och tvärs i Europa, vissa slaviska stammar hade kommit österifrån och skillnaden mellan dom olika stammarna var att germanstammarna var starkast vackrast och bäst vilket hade satt spår långt in i modern tid och förresten kunde man än idag se spåren av dessa olika rastyper i Europa. Vilket lätt kunde illustreras till och med i klassrummet.
– Erik, vill du komma fram hit och ställa dej så att alla kan se dej tydligt, sa gubben. Sen tog han en pekpinne och pekade undan för undan över kroppen på Erik som om det hade gällt en färgplansch på människoapor eller kroppens organ i genomskärning.
”Om ni ser här. Vi kan börja med blå ögon och fast blick (pekpinne). Sen en rak näsa, vänd dej i profil en gång så därja. Kraftigt hakparti och breda käkar, men jämn harmoni i ansiktet, inte såna där höga kindknotor som på exempelvis finnar och lappar och vissa slaver. Kraftigt axelparti och raka axlar. Se på den välutvecklade muskulaturen kring armarna (pekpinne). Kraftig bröstkorg och väl utvecklad bukmuskulatur, höfterna väsentligt smalare än bröstkorgen. Sen kommer vi till lårmusklerna, se hur det liksom går ut här och blir bredare än om ni jämför med midjan. Det är sånt man ser på vissa ryttarfolk, så här bör till exempel rätt många av Karl XII:s karoliner ha sett ut.
Vaderna skall gå ut i en ordentlig kurvlinje sådär (pekpinne) och inte bara vara någon sorts avsmalnande förlängning på benen. Sådär tack nu kan du gå och sätta dej.”
Erik gick och satte sig med en känsla av att vara nästan bedövad. Klasskamraterna hade inte ens skrattat utan sett på spektaklet på fullt allvar. Men sen kom det värsta.
– Jaha och om vi då skulle ta en motsatt typ... Tanguy, vill du komma fram.
Pierre tvingades alltså fram på samma plats där Erik nyss stått och så började pekpinnens marsch över Pierres kropp.
”Här har vi till att börja med några karaktäristiska drag för den sydländska typen. Bruna djupt liggande ögon och dålig syn, därav glasögonen. Näsan är inte rak utan kan vara böjd på olika sätt alltifrån den judiska örnnäsan till den här mera normalt sydländskt böjda varianten. Kinderna lite pussiga och hakan vek (pekpinne). Sen har vi det sluttande axelpartiet av buteljtyp. Och så uppstår en sorts kägelform på kroppen vilket inte skapar samma harmoni som hos den germanska typen. Se hur magen går ut här och liksom bildar basen på käglan. Det kommer sig dels av sydlänningarnas osundare kostvanor men har förmodligen också blivit ett ärftligt drag med tiden. Och så kommer benen som om man tänker sig att man bara stuckit in tändstickor i en sån där grankotte som man gjorde små kossor av som barn, hähä (Pierre rättade till glasögonen men rörde i övrigt inte en min). Jaha och så har vi då fötterna, tårna inåt och vanligtvis tendens till plattfot. Jaha tack så mycket Tanguy då kan du gå och sätta dej. Vi ser alltså än idag tydliga skillnader mellan den germanska och den sydländska typen.”
Erik sökte generat upp Pierre på rasten.
– Hej, sa han, du tror väl inte... jag menar jag bryr mej ju inte om det där larvet.
– Äh, sa Pierre, gubbjäveln är för det första nasse, nazist alltså, och för det andra vet han inte vad han snackar om. Sydländsk rastyp, kyss mej i häcken!
– Finns det flera såna lärare?
– Nä han är den enda som är kvar nu. Förr i världen var det nog värre här. Tänk bara på hur dom där väggmålningarna i matsalen ser ut.
– Hur då menar du?
– Javafan... stora bamsiga blonda kvinnor med jättepattar som har flätor i håret och bär på stora brödkorgar va? Och karlar med vitt hår klippta som om man lagt en potta på skallen på dom som går med yxa över axeln och glor med blåa germanska ögon och snacka om raka kranar va? Och krigare med spjut och vita mustascher och ”bister blick” det är ju så man kan garva på sej.
– Fast dom tror inte på det längre, jag menar dom andra lärarna?
– Närå, det har nog gått över. Numera släpper dom in judar här på plugget också så det var väl för tio tjuge år sen som det där var som värst. Kalle i vår klass är ju jude men han är blond som dom där på väggen och har minst lika ”rak näsa” som du har. Det tänkte väl inte gubben på. Jävla larv.
Lektionerna var annars behagligt avspända om man jämförde med Läroverket. Man fick sitta ner när man skulle svara. Lärarna hotade inte med olika straff, anmärkningar tycktes inte förekomma, stämningen var för det mesta skämtsam och nästan kamratlig. Arbetet tycktes löpa ganska jämnt och friktionsfritt och ingen bråkade på lektionerna och det verkade heller inte finnas någon särskild anledning att göra det. Lärarna verkade ganska bra. Ingen enda av lärarna tycktes vilja använda våld.
På väg till middagen märkte Erik att det fanns en egendomlig stämning omkring honom, som om han gick i en luftbubbla med avstånd till alla i omgivningen. Han hörde några stickord om ”nyochkäftig” och han märkte hur det viskades bakom ryggen på honom.
När servitriserna sysslade med att duka ut tallrikarna efter varmrätten reste sig rådets ordförande Bernhard och gick fram till långväggen och vrålade höööruupp!
Det förväntansfulla sorlet la sig snabbt.
– Rådet sammanträder i kväll omedelbart efter middagen i klassrum sex. Följande skall infinna sig...
Och för varje namn som räknades upp följde skratt och buanden i växlande omfattning. Erik tyckte att det blev lite högre buanden för hans namn än för de andra namnen. Han skulle alltså inför rätta för det där med att vägra putsa von Schenkens skor.
Klassrum sex låg i skolans huvudbyggnad. Utanför klassrummet på det mörka och blankt bonade ekgolvet satt de som skulle dömas och ömsom beklagade sig ömsom skämtade.
Det var uteslutande elever från realskolan som skulle dömas. De flesta skulle in för tjuvrökning på första andra eller tredje resan, av snacket att döma. Någon enstaka hade liksom han själv varit käftig mot rådis eller mot fjärderingare. Käft mot fjärderingare var belagt med en lördagsöndag.
En efter en kallades de in och kom ut efter några minuter och meddelade domen. Somliga hade fått mindre och somliga mer än de väntat sig. Bara en av dem visade tecken på förtvivlan. Det var någonting om att han skulle missa möjligheten att åka hem på sin födelsedag. Sekreteraren i rådet ropade upp den anklagades namn i dörren och sen gick den anklagade in och stängde dörren bakom sig.
När Erik kom in i klassrummet förstod han att det här var något annat än han väntat sig. Han hade väl väntat sig att de skulle sitta där i ett hörn i klassrummet och säga hej och skämta lite och utdela några förmaningar och sen skriva upp straffet.
Men de hade plockat om bänkarna i klassrummet. Ordförande Bernhard satt i katedern och de elva andra hade ställt upp sina bänkar på ömse sidor om katedern i rak vinkel ner mot klassrummet. Där domstolsledamöternas bänkrad tog slut stod en bänk utan stol. Det var alltså de anklagades bänk. Rådsmedlemmarna hade skolkavajen på sig med guldsnodden runt skolmärket som visade deras grad och värdighet. De hade slips och vit skjorta och var vattenkammade och förhöll sig fullkomligt allvarliga. De satt i rangordning, naturligtvis. Närmast de anklagades bänk satt de två rådsmedlemmar som var valda från första ring, sen ett steg närmare ordföranden de som var valda från andra ring och så vidare.
Erik ställde sig vid de anklagades bänk med händerna på ryggen och försökte nollställa ansiktet.
Rådets sekreterare hade uppgiften att ur protokollet föredra anklagelsen. Erik hade alltså den si och så datum vid det och det klockslaget vägrat att utföra order från fjärderingaren von Schenken. Var anklagelsen i sak riktig?
– Ja, svarade Erik, det hela är i sak en riktig beskrivning.
– Stå ordentligt! röt Bernhard.
– Jag står på så sätt som jag finner bekvämt, det kan knappast ha någon betydelse för rättegången, svarade Erik.
– Du käftar inte inför rådet, fattar du vet va! Rådet dömer dej till en lördagsöndags straffarbete för käft inför rådet. Vill sekreteraren notera domen.
Sekreteraren noterade. Rådsmedlemmarna höll masken och såg allvarliga ut. Erik rätade upp sin kroppsställning något.
– Jaha, sa Bernhard, det var det. Men vad har du att säga till ditt försvar angående vägran att lyda order från fjärderingare? Visste du inte att relskoleeleverna måste lyda order?
– Jo jag hade fått den saken förklarad, det visste jag. Men jag ville inte borsta skorna därför att von Schenken bara hittade på det där för att göra sig lustig över mej. Du skulle inte heller putsa mina skor om jag la upp en hög med leriga fotbollsdojor och hotade med stryk om du inte putsade dom som barnarsel.
– Iakttag ett vårdat språk inför elevrådet!
– Jag citerade bara. Den order jag fick var alltså formulerad på ett ovårdat språk dessutom. Han sa att jag skulle putsa särskilt fotbollsdojorna så att dom sken ”som barnarsel”.
– Jaha, sa Bernhard, behöver rådet ta enskild överläggning i frågan eller kan vi gå till beslut?
Rådsmedlemmarna tecknade avvärjande att här behövdes ingen vidare diskussion i skuldfrågan.
– Nähä, sa Bernhard. Du har alltså begått ett insubordinationsbrott av enkel typ och uppträtt käftigt inför rådet. Rådet dömer dej därför till sammanlagt två lördagsöndagar och uppmanar dej att ta dej i kragen så att vi slipper se dej här i fortsättningen. För i fortsättningen tänker du väl lyda order?
– Nej, inte från fjärderingare. Från rådisar måste man lyda order annars blir man tydligen relegerad. Men ni kan ge er fan på att jag inte kommer att putsa von Schenkens skor.
Kort tystnad.
– Det är andra gången du uppträder med ovårdat språk inför rådet. Rådet dömer dej därför till en lördagsöndag arrest för käft inför rådet. Vi kräver också att du ber om ursäkt.
– Nej.
– Du vägrar be om ursäkt?
– Ja, ni har ju redan dömt mej, då ska jag ju tydligen sona brottet att svära inför rådet med arrest och då finns väl ingen anledning att be om ursäkt.
– Behöver rådet ta enskild överläggning? frågade Bernhard. Några instämmande nickanden och så förklarade Bernhard att förhandlingarna ajournerades tills vidare för rättens enskilda överläggning och att Erik skulle vänta utanför.
När Erik kom ut i korridoren bland de väntande anklagade och förklarade att han fått tre lördagsöndagar och att dom nu hade överläggning haglade goda råd över honom. Hade man börjat käfta inför rådet gav dom sig aldrig förrän man bad om ursäkt. Vad han skulle göra när han kom in var att omedelbart be om ursäkt annars skulle dom döma en lördagsöndag till och sen bara upprepa kravet. Efter bara några minuter kallades han in igen och ställde upp sig vid de anklagades bänk.
– Jaha Erik, har du tänkt över din situation?
– Ja, noga.
– Tänker du be om ursäkt nu i så fall så vi får det här ur världen?
– Nej.
– Rådet dömer dej nu till fyra lördagsöndagar, därav två i arrest. Tänker du be om ursäkt nu?
– Nej och vänta ett tag innan du rabblar upp det där igen. Ni har redan dömt mej för att jag använt en svordom och för att jag inte bett om ursäkt för att jag använt en svordom. Jag tänker inte be om ursäkt vad ni än säger och jag lovar att jag inte ändrar mej. Vi kan hålla på hela natten med det här larvet om att inte be om ursäkt en gång till och så en lördagsöndag till om ni har tid och lust med det.
Det blev ny enskild överläggning. Fem minuter senare stod han inför domaren igen.
– Rådet har nu fattat sitt beslut. Vi dömer dej till två lördagsöndagars straffarbete och åtta lördagsöndagars arrest för käft och oförskämt uppträdande inför rådet. I den delen är förhandlingarna avslutade.