Kapitel 5 : Han satt på... (1)

Han satt på en bänk i Vasaparken och gick igenom allt sådant som undan för undan måste visa sig omöjligt. Det var omöjligt att söka sig in i ett annat läroverk i ett annat namn. Det var omöjligt att själv flytta till en annan stad eftersom 15-åringar inte kan flytta till en annan stad. Det var alldeles säkert omöjligt att utan vidare gå till sjöss. Över huvud taget var allt omöjligt om alla vägar till utbildning nu var stängda.

Det var lika bra att gå hem och få stryket ur världen, det gick ändå inte att tänka klart med alla dessa ekon från rektorsexpeditionen i huvudet om att han var obotligt kriminell eftersom han fått för lite stryk – åh denna enfaldiga rektorslogik, denna förbannade barnsliga tro att deras löjliga tester gav dem sanningen, som om inte han visste mer om stryk än rektor lärt sig under hela sitt liv, som om inte, som om inte.

Det tjänade ingenting till, först hem och få stryket ur världen så att det gick att tänka klart. Vilket fenomenalt stryk skulle det förresten bli nu när det fanns så högtidliga skäl – han skrattade till när han tänkte på farsans blivande tankemöda.

Han stannade mitt i ett steg.

Fanns det längre något skäl att ta emot stryk? Om dom tagit hela framtiden ifrån honom, om han måste börja jobba och tjäna egna pengar och kanske flytta hemifrån, eller även om han inte skulle flytta hemifrån så var han inte längre skolgosse.

Alltså aldrig mer.

Han fortsatte.

Men hur skulle farsan begripa det här, skulle farsan begripa utan våldsamt motstånd, utan att själv få stryk? Antagligen inte. Farsan betraktade honom som en hund som inte kunde, helt enkelt inte kunde, bita honom. Och det var inte så gott att veta hur farsan skulle reagera när han blev biten för första gången. För första och sista gången, det skulle inte behövas mer än en gång.

Men det hela måste bygga på någon sorts chockartad överraskning. Farsan hade jämfört med honom en enorm räckvidd och farsans självförtroende var obrutet. Man måste snabbt bryta det där självförtroendet, få honom att känna det som om han låst in sig med en hund som visade sig vara en varg. Det fanns två tänkbara sätt att lägga upp taktiken. Men viktigast var att kontrollera sitt hat, att behålla sin kyla och att hänga kvar i det övertag som första slaget alltid ger. Hur skulle farsan reagera på sitt eget blod, skulle han förstummas eller skulle han bli rasande och desperat? Inne i sovrummet fanns bara ett farligt vapen och det var eldgaffeln vid kakelugnen, det var ett riskmoment. Eller också kunde han själv använda eldgaffeln, nej det var inte bra, det skulle ge farsan en föreställning om att det gick att hämnas vid första bästa tillfälle hunden saknade eldgaffel. Om han vid ritualens början snabbt ställde ut eldgaffeln och låste dörren så medförde det nackdelen att farsan hann förbereda sig psykologiskt och det tog bort chockverkan och skulle kunna leda till ett långt slagsmål och det var inte säkert hur ett slagsmål egentligen skulle sluta. Om man däremot---

När han kom hem en halvtimme senare hade han gått två varv nere i sjukhusparken för att finslipa detaljerna. Han var säker på att lyckas därför att han måste vara säker på att lyckas. Handen darrade när han satte nyckeln i låsvredet, men han övertygade sig om att det var för att han kokade av spänning och inte av rädsla. Den som var rädd kunde aldrig klå en farsa så som han tänkte göra.

Men farsan var inte hemma.

Han hörde det redan på tonerna. Hon spelade en vals av Chopin och det fanns en dröjande känsla i hennes klang när farsan inte var hemma; det var den där osäkerheten mellan melankoli och sorg och någon sorts glädje, en känsla som kunde vara som bortblåst i samma sekund som han steg in i rummet.

Erik släppte skolväskan ljudlöst till golvet i tamburen och smög in genom den långa serveringsgången till salongen där modern satt vid den svarta flygeln med de vita tyllgardinerna fördragna. Han betraktade henne i det dämpade motljuset. Hon hade håret uppsatt i en knut i nacken och var klädd i en ljusblå klänning som gav honom känslan att hon skulle gå bort, även om det numera var så sällan hon gick bort på någonting. Han stod bakom henne och lyssnade; hon kunde omöjligt ha upptäckt honom, hon spelade utan ett fel, utan en enda omtagning till styckets slut. Så satt hon alldeles stilla med händerna i knät.

– Sätt dej, vi har en viktig sak vi måste tala om du och jag, sa hon plötsligt utan att vända sig om och med så svag röst att han för ett ögonblick inbillade sig att han inte hört henne säga något alls. Så började hon på ett nytt stycke, fortfarande melankoli och Chopin och han gick tyst över salongen och satte sig i en av läderfåtöljerna och blundade och lyssnade.

Och som hon spelade. Som om det var alldeles omöjligt att hon kunde vara hans mor när farsan var hans far, som om alla de känslor han trodde att hans klasskamrater kunde ha hemma hos föräldrarna fanns där i hennes toner, som om det var så här det alltid hade kunnat vara, som om det inte var så här det måste vara med känslorna där långt innanför huden i stället för det eviga eftermatenstryket, det eviga piskandet det eviga slagsmålet det eviga sveket från sådana vänner som inte var vänner; den eviga rädslan för att någon plötsligt skulle springa fram och med full kraft slå en hammare i tangenterna.

Musiken hade upphört. Modern kom fram och satte sig mitt emot honom i den andra läderfåtöljen och han famlade efter något annat att säga än det han nu måste säga. Hon såg på honom med sina bruna ögon och han fick en svag aning om att hon kunde ha gråtit.

– Jag vet, sa hon lågt, jag vet redan allting.

Så tog hon till hans förvåning en cigarrett ur silverskrinet och tände den med en ovan lite darrande gest. Hon höll cigarretten för djupt in mellan läpparna när hon drog sitt första bloss så att tobaksflagor fastnade på hennes underläpp.

Så sköt hon över skrinet till honom.

– Jag antar att du röker, sa hon.

Han tog en cigarrett och de satt tysta en stund. Sen samlade hon sig och berättade om hur hon träffat hans klassföreståndarinna redan för två dagar sen.

– Det är en rar människa ska du veta, ja jag antar att du redan vet det. Hon tror på dej och... jag berättade för henne om dina svårigheter med far och...

Modern skälvde till som om luften tog slut för henne och Erik tänkte att om hon börjar gråta står jag inte ut, hon får bara inte börja gråta. Men hon samlade sig och tog två konstiga ovana bloss på cigarretten innan hon fortsatte.

– Det är så mycket jag borde ha gjort för dej, Erik, och jag vet inte om du kan förlåta mej. Men dom här två åren fram till gymnasiet ska vi i alla fall klara av. Jag ville inte säga någonting till dej förrän allt var klart men... nu är det i alla fall klart. Du ska resa din väg med ett tåg som går om två timmar och börja i en ny skola. Allt kommer att ordna sig ska du se. Allt kommer att ordna sig.

Han såg in i hennes ögon. De satt tysta utan att säga något mer.

Två timmar senare satt han på ett södergående tåg och betraktade ljusglittret på Riddarfjärden.

Inne i hans rum hade de nya kläderna väntat, blå kavaj, vit skjorta, blå slips och svarta skor. Det var skolans uniform som enligt de stencilerade bestämmelserna skulle bäras över helgerna samt vid ett visst antal uppräknade tillfällen. I kavajens bröstficka låg tygmärket med skolans symbol, stjärnbilden Orion, som skulle sys fast utanpå bröstfickan. I en resväska hade hon packat allt utom spikskor och fotbollsskor.

Han hade stått en stund med tygmärket Orion i handen, sen hade han bett om pengar för att gå och klippa sig och när han nu drog med handen över nacken kände han sig som en igelkott. I stället för våg hade han en kort lugg kammad åt sidan. Ingen skulle veta någonting om honom och han skulle aldrig slå någon klasskamrat. Eftersom dom inte skulle veta någonting om honom skulle han aldrig mera behöva slåss, det skulle aldrig mera finnas skäl.

Han såg på sina händer. Om man betraktade händerna på nära håll så kunde man upptäcka små vita ärr här och var, mestadels efter framtänder. Men dom nya klasskamraterna skulle inte veta någonting.

För varje gång som hjulparen under vagnen slog mot en skenskarv så var han ännu ett stycke längre bort från farsan, från hundpiskan från skohornet från klädesborsten från middagsritualen från eftermatenstryket från känslan när knytnäven träffade någon annans ansikte från hämnd från hat från vänner som inte var vänner från sidenjackor med drakmönster från folkskolebusarna som ville ha krig.

Han gick ut på toaletten för att betrakta sig själv i spegeln. Slipsknuten var något sned och håret såg inte riktigt klokt ut. Han höll upp Orion framför bröstfickan och konverserade sig belevat i några prövande gester. Det dög. Det såg inte ut som han själv men det dög. Eller, om man tänkte närmare på saken, så var det samma Erik fast en annan eftersom dom som skulle bli hans klasskamrater därborta aldrig sett någon annan bild. Han log mot sig själv med alla de icke utslagna tänderna och gick tillbaks till sin plats och lade ena benet över det andra och tände en cigarrett som han höll ytterst mellan pekfingret och långfingret i stället för på vanligt sätt. Det började sakta gå upp för honom att han måste vara lycklig.

Hon steg på i Södertälje och hade röd klänning och blont hår som var uppknutet i kringelliknande flätor ovanför öronen. När han upptäckte att han för andra gången mötte hennes ögon i fönstrets spegling sa han något för att få något sagt så att inte tystnaden skulle bli ännu mer genant. Och efter ett tag berättade hon ivrigt hur hon var på väg till en SSU-kongress i Kalmar för att diskutera kärnvapenfrågan, hon var nämligen emot kärnvapen och hon var pacifist. Erik tänkte först säga att han också var pacifist men kom av sig när han började med att han tyckte att Sverige skulle ha eget atomvapen för att kunna förstöra Leningrad ifall...

Det tog henne tjugo minuter att vinna den diskussionen med hjälp av huvudargumentet att det avgörande var faran för ytterligare kärnvapenspridning (för om Sverige som var ett litet neutralt land med internationellt anseende lade sig till med kärnvapen så skulle andra små nationer i världen också kunna göra det och om Indien och Pakistan, Israel och Egypten...)

– Du har rätt, sa han, jag kanske också är pacifist. Åtminstone innerst inne. Jag avskyr våld i alla dess former.

Han lyssnade häpet till sina ord som liksom hängde kvar i luften gnisslande av hyckleri. Men hon reagerade inte som för någonting konstigt utan satte i stället igång att försöka värva honom.

Utanför gled det sörmländska landskapet förbi som i en film om två människor som möts på tåg.

Han var nära att inte komma av vid rätt station och när han såg hennes ansikte försvinna med tåget insåg han att han inte ens frågat vad hon hette. Han hade rört vid hennes hand som av en tillfällighet och hon hade inte dragit bort den och han hade ändå inte ens frågat vad hon hette eller var han någonsin skulle kunna hitta henne igen.

Solhov stod det på stationens vita skylt. 103 km från Stockholm 46 m ö h. En taxi väntade. Chauffören hade ingen svårighet att välja mellan de tre fyra avstigande.

– Det är du som är ny på Stjärnsberg va? frågade chauffören med ett tonfall som hade en underton av fientlighet.