Kapitel 21 : Zermatt låg vid... (3)

Det vore egentligen det mest logiska svaret.

Dom satt och diskuterade den saken just nu. Var dom flera som resonerade så ville ingen visa sin rädsla för de andra. Då lutade det åt resonemang om olika hämndaktioner. Men om dom tänkte efter så skulle det bästa vara att försöka fånga Erik på bar gärning eftersom dom då skulle bli av med honom för gott. Och när dom vridit och vänt ett slag på problemet så skulle dom fastna för den lösningen. Bland annat därför att dom innerst inne måste tvivla på att Erik skulle låta sig skållas någon mer gång. Tio rådisar och möjligen några fjärderingare skulle dra som ett lynchuppbåd kring vägarna den närmaste tiden. Dom skulle vara mest på sin vakt och flest och ivrigast de första kvällarna. Men efter tre fyra kvällar skulle läget vara bättre. Det var i mitten av januari. Mörkret skulle stå sig till en liten bit in i mars.

Dom flesta av dom skulle ta studenten i vår. Ju närmare man kom studenten ju ovilligare skulle dom bli att råka ut för en olyckshändelse. Det var en lika rimlig som viktig slutsats.

Han måste börja ta kvällspromenader. I stället för simningen fick det bli kvällspromenader runt vägarna. Annars skulle det ju ofrånkomligen bli så att den okände med masken bara slog till just de kvällar som Erik inte simmade.

Man kunde ju inte veta, möjligen skulle rektorsmakten räkna det som bevis tillsammans med alla de andra indicierna. Kvällspromenader fick det bli. Med eller utan mössan med hål i.

Och det fanns möjligen ännu ett sätt att fördröja deras våld alla på en gång och få dom att bestämma sig för att hitta bevis i stället. Han kunde upprepa det vedervärdiga hotet mot Silverhielm. Han kunde än en gång luta sig fram över Silverhielm till frukosten och viska det där som han helst hade velat glömma. Som läget nu var skulle Silverhielm ännu lättare tro på det än gången innan.

Nästa morgon när Erik skulle gå förbi Silverhielm lutade han sig snabbt fram och viskade de vedervärdiga orden i Silverhielms öra.

På kvällen gick han på promenad.

Det var stjärnklart och halvmåne. Här och var längs vägen stod små grupper av gymnasister med eller utan flickorna från mässen. Allt såg nästan som vanligt ut, om man möjligen kunde bortse från att grupperna stod på märkvärdigt jämna avstånd från varandra och att det syntes tydliga spår i snön upp i skogen här och var. Trodde dom att det skulle gå så enkelt?

I den första gruppen stod inga rådisar, men två fjärderingare. De såg länge efter honom när han gick förbi, någon kastade ett glåpord.

I den andra gruppen stod tre rådisar som försökte gömma sig bakom ryggen på de andra i sällskapet. När han kom upp jämsides med sällskapet rusade rådisarna fram och slet honom i armarna och började leta efter mössan med hål i. Men hans mössa var ju hel i kväll.

– Nå, är ni färdiga med er visitation? undrade han medan han kastade en blick över axeln. Jo, dom som hade varit gömda i skogen hade kommit fram liksom för att blockera flykten bakåt. Trodde dom att han nödvändigtvis måste fly längs vägen om han måste fly?

Med milt våld lösgjorde han sig från deras grepp.

– Nu har jag inte nekat till visitation, sa han, alltså kan jag gå.

De tvekade och såg på varandra.

– Eller springa om jag har lust, sa han och vände sig om och gick med öronen på spänn för att veta om han måste rivstarta ifrån förföljare.

Någon av dem följde tydligen efter. Men på stegen lät det bara som en. Han skulle lätt kunna göra sig lös och springa om det bara var en. Utan att bryta mot paragraf tretton.

– Vänta, sa hon, gå int så fort.

Han vände sig häpen om. Det var trettio meter bort till gruppen med de andra och hon var ensam.

– Hej, sa hon, det är jag, det är Marja.

Hon bröt kraftigt på finska.

– Vad vill du? undrade han utan att släppa uppmärksamheten bortåt gruppen med rådisar som nu fått tillskott av dom som gömt sig i skogen.

– Ids int vara så grymt misstänksam, sa hon på sitt klingande språk, jag ville bara prata med dej. Det är du som är Erik?

– Ja det är jag.

Hon kom lugnt fram till honom och tog honom utan att tveka under armen.

– Kom så går vi ett slag, sa hon.

De gick nedåt nästa bakhåll och förbi. Där hade dom redan uppfattat situationen och förstått att Erik var tillräckligt visiterad. Möjligen gjorde hennes närvaro det dessutom lite svårare att hoppa fram och kommendera visitation. De kunde gå förbi utan att någon ingrep.

– Jag såg dej häromkvällen, sa Marja, det var grymt tjönt att skåda.

Han tänkte efter ett slag. Snön knarrade under deras steg.

– Jag förstår inte vad du menar, sa han med ett tonfall som om han alls inte var nyfiken.

– När du gav dom där saatans tjiitarna på käften.

Han hade hört det där förut. Det var inte att ta fel på.

– Jag vet, sa han, en gång när dom skulle slå min bästa vän i rutan så var det en av er där uppe som skrek saatans Tjiitenjelm. Det måste ha varit du.

– Jo, nog var det jag allt, sa hon.

Snön knarrade under deras steg.

De hade tydligen kommit förbi den sista gruppen av uppbådet.

– Var du här den kvällen när dom där rådisarna fick stryk? frågade han.

– Jo jag såg det allt. Det var tjönt att skåda.

– Varför tror du det var jag?

Hon gick tyst ett slag och såg ner i marken mot sina spetsiga finska läderstövlar. Hon var aningen längre än han själv. Antagligen två år eller tre år äldre.

– Hemma har jag en bror som är lik dej, sa hon, han säger int så mycket, men han kan bli grymt förpannad när han ser något orätt. Mikko heter han.

Sen tystnaden igen.

– Varifrån i Finland kommer du? Helsingfors?

– Nej int från Helsinki int. Från Savolaks.

Savolaks.

Det lät vackert men det sa honom inte ett dugg.

– Tänker du dej ta dom alla, en efter en? undrade hon med självklart tonfall.

Det var hon som hade skrikit åt Skitenhielm och slagit igen fönstret den där gången. Det var orimligt att det skulle vara en fälla, att hon skulle samarbeta med Rådet.

– Ja, sa han. Helst skulle jag vilja ta dom alla. En efter en.

– Du är lik Mikko, sa hon efter ett slag. När jag var hemma sist och berättade om din vän så sa han att såna som dom där rådsmedlemmarna borde ha kompanistryk, att det var precis som om man tänker sig den vita sidan. Under klasskriget, du vet.

Han förstod men han förstod inte. Finska vinterkriget? Den vita sidan? Nej, men att Silverhielm borde ha ”kompanistryk” lät ju klart och vackert.

– Vi måste vända, sa han, om tjugo minuter ringer klockan då alla vi smågrabbar ska vara inne.

Hon höll honom fortfarande under armen. De sa ingenting; bara snön som knarrade under deras steg i takt.

De kom oundvikligen fram till den lilla stigen som ledde upp mot mässen, som var förbjudet område vid strängt vite.

Han såg hennes ansikte tydligt på nära håll.

– Kommer du ut i morgon kväll igen? undrade han och såg ner på hennes spetsiga läderstövlar.

– Jo, sa hon. Nog gör jag det allt. Klockan åtta re'n nedåt kiosken i vägen.

Och så vände hon sig om och var borta. Han lyssnade en stund efter hennes knarrande steg tills han inte längre hörde någonting.