Kapitel 2 : Läroverkets gråa tunga... (1)

Läroverkets gråa tunga jugendbyggnad ruvade som en borg mitt i Vasastan. I trappuppgången vid stora entrén stod en skulptur som föreställde Ikaros och som nationalskulptören, en av Läroverkets två berömda f d elever, hade gjort. Trapporna var av mörkgrå marmor.

Den som första gången gick in genom den tunga ekporten och genom de mörka korridorerna med de höga valven visste att han började ett nytt liv. När man kommit in i läroverk var skolan inte längre på lek. Nu var man skild från dom som gick i folkskola och som aldrig skulle komma någonstans i livet.

Om detta hade rektors hälsningsanförande handlat. Sen hade gossarna, det hette alltid gossarna, fått ägna första dagen åt att trimma disciplinen.

En ordningsman utsågs av klassföreståndaren. Ordningsmannen skulle fungera som plutonchef och vakta framme vid katedern i väntan på läraren. Ordningsmannen hade att skriva upp på svarta tavlan vilka som betett sig olämpligt i väntan på läraren, svurit, smällt i bänklocken eller talat för högt.

När läraren kom in skrek ordningsmannen givakt. Gossarna tog då ett steg ut till höger i bänkraderna och ställde sig i givakt. Ordningsmannen gjorde helomvändning mot läraren och lämnade av:

– Klass 25 A, frånvarande Arnrud, Carlström, Svensén och Örnberg.

– Goddag gossar! Sitt ner! skrek läraren.

Och så förde han in anmärkningarna i klassliggaren från ordningsmannens anteckningar på svarta tavlan. Tre anmärkningar på en termin och ordningsbetyget sänktes ett steg.

Den som därefter tilltalades av läraren måste omedelbart ställa sig i givakt. Obehaget av att stå i givakt och med hög och tydlig röst – alltid hög och tydlig röst annars repetition – meddela att man inte kunde svara ansågs ha en positiv pedagogisk effekt. Gossarna skulle därigenom bli mindre benägna att inte kunna svara.

Reglerna för att ta ut klassens ordningsman var något oklara. Det var klassföreståndarens sak och med en klass nya och okända gossar var det inte lätt att välja rätt. En välklädd gosse från något bättre hem – kläder och efternamn gav viktiga ledtrådar -som inte såg för klen ut var tumregel i en ny klass. Men ingenting hindrade klassföreståndaren att utan vidare byta ordningsman.

I gymnastiken var uttagningskriterierna mindre slumpmässiga. Kaparn hade sina väl inövade rutiner.

Kaparn var kapten i reserven och tog emot gossarna med en florett i handen som han liksom tankfullt lät vina genom luften några gånger innan han lade den åt sidan. Vid uttagningstillfället hade han hjälp av sin underordnade, löjtnant Johansson.

När ordningsmannen hade lämnat av klassen gav kaparn order att gossarna skulle börja jogga runt gymnastiksalen. Han höll takten med korta tonande ljud.

– Lölö lölölö, lölö lölölö, ekade det under det höga taket.

De sprang runt i salen med en egendomlig känsla av att inte förstå vad som skedde och vad som var kaparns avsikt. Efter ett slag avbröts övningen och gossarna ställdes upp på två led framför linorna som drogs fram från ena långväggen. Linorna löpte upp till taket, takhöjden var ungefär sju meter.

– Då klättrar vi, gossar! röt kaparn. Seså, fyra och fyra så högt ni kan.

De flesta stannade någonstans på vägen. Några kunde bara komma upp en kort bit innan de under fniss från åskådarna resignerat släppte greppet och hasade ner. Tjocke Johan kom bara någon meter upp, under hånfulla kommentarer från löjtnant Johansson.

Erik och två till klättrade ända upp. Han hade en intuitiv känsla av vad det hela gick ut på.

Nästa övning var att hoppa bock. Bocken höjdes undan för undan tills det bara var Erik och Fyrtornet kvar. Fyrtornet vann. Kaparn och löjtnant Johansson gjorde anteckningar.

Därefter en kort instruktion i tigersprång över plint. Löjtnant Johansson visade tekniken, beskrev språngbrädan och förklarade att man måste ta mod till sig om det var första gången. Det var inte så farligt som det såg ut.

De flesta gossarna bromsade tvekande in under ansatsen och skälldes för fega av löjtnant Johansson. Erik bet ihop tänderna och satsade all kraft utan att tveka, han tvingade sig till att inte tveka, och språngbrädans katapult sköt honom över plinten med sådan kraft att han landade framstupa som en groda på andra sidan, häftigt överraskad av hur lätt det tydligen var.

Efter ett slag sköt löjtnant Johansson fram en plint på tvären framför den första plinten och skilde ut de gossar som klarat första omgången nöjaktigt. Än en gång sorterades alla bort utom Erik och Fyrtornet. Det stod klart att det var frågan om någon sorts uttagning.

Därför överraskades gossarna av att dom plötsligt beordrades ut på skolgården för att spela fotboll. Löjtnant Johansson delade snabbt upp klassen i två lag och kastade ut en boll. Under matchen, som bara varade i en kvart, fortsatte det hemlighetsfulla antecknandet. Därefter beordrades gossarna in och ställdes upp på ett led mitt inne i gymnastiksalen.

– Jaha, gubbar, sa kaparn. Det här är skolans märke och det skall ni vara stolta över.

Han höll upp ett tygstycke som föreställde en vasakärve mot blå botten med gula vingar.

– Det är rejäla grabbar som bär såna här, fortsatte kaparn. Vi indelar nu klassen i fyra grupper. Varje grupp har en gruppchef och gruppchefen bär skolmärket fast vid vänstra låret på gymnastikbyxan, så här. Varje gruppchef ska ha en ställföreträdare, en vice gruppchef. Och vice gruppchefen bär märket på andra sidan, så här. Jag läser nu upp namnen på era fyra gruppchefer.

Därefter fick Erik och Fyrtornet komma fram och hämta sina utmärkelser tillsammans med ytterligare två gossar som samlat tillräckligt med poäng i styrka, snabbhet och självsäkerhet.

Det var som en prisutdelning. Kaparn röt varsågod och gossarna bugade för sina nyvunna gradbeteckningar.

Gruppchefen ställde upp sin tropp i givakt före varje lektion. Han kontrollerade att de menigas klädsel var korrekt, vit tröja, blå byxor, vita skor, rena strumpor. Gruppchefen lämnade av sin tropp, ansvarade för disciplinen och för laguppställningen i varje bollsport där tävlandet gick mellan de olika tropparna. En gruppchef var i princip oavsättlig eftersom kaparn hävdade att hans uttagningsprinciper var absolut rättvisa.

Men när klassen skulle spela fotboll ute på gården frångick man indelningen i tropp. I stället delade dom två bästa, som var Erik och Göran. Först drog man då lott om vem som skulle välja först. Den som vann fick börja med att välja en gubbe, den som valde i andra hand fick i gengäld ta två gubbar på en gång. När de två lagen fyllts och det fortfarande satt några gossar med flackande blick kvar på bänken bjöd antingen Erik eller Göran:

– Äh du får resten av byket.

Byket bestod i regel av tre fyra gossar. De fick vara ”reserver”, dvs de fick normalt inte vara med alls.

Den fysiska styrkan, en vacker kropp med välutvecklad muskulatur, mod och vilja att inte ge sig var de återkommande inslagen i kaparns predikningar som i regel avslutade eller inledde gymnastiklektionerna. Vi svenskar var ett starkt och modigt folk. Vi var goda soldater med anor från vikingarna och Karl Xll:s karoliner.

Kroppskulten var sålunda grunden för gossarnas Sociala system. De som hade de vackraste och starkaste kropparna, de som gjorde mest mål i handboll och fotboll eller svingade sig i högst båge över plintar och bockar eller kunde vika sig över bommen med raka ben från hängande utgångsställning och omvänd handfattning, eller de som vågade dyka från högst höjd eller kunde simma längst under vatten ingick i gruppchefernas och vice gruppchefernas överklass. Resten var byket.

För den som tillhörde byket fanns i realiteten bara en metod att försvara sig. Man fick göra som Tjocke Johan, anlägga kostym och högtravande språk, gilla dixieland och läsa läxor som en galning och spela rollen av intellektuell som föraktade grobianer utan intelligens.

Det var stora och viktiga skillnader från systemet i den pepparkakshusliknande folkskolan i den Rika Förstaden. Där hade helt andra skäl avgjort om man tillhörde den ena eller den andra gruppen. Där hade lärarna också markerat sin välvilja eller motvilja mot skolbarnen så gott som uteslutande beroende på hur man talade eller beroende på vilken klang efternamnet hade. Även där hade det förvisso haft betydelse vem som var starkast i klassen eller gjorde mest mål under frukostrastens fotboll. Men sådant hade på intet sätt varit avgörande. Det fanns osynliga bestämmelser som avgjorde vart man hörde.

Det hette att man kom från fin familj. Det syntes inte så mycket på kläderna om man kom från fin familj, men det hördes på språket. Den som alltid presenterade sig med klar och säker röst, den som kunde be om ursäkt på ett invecklat sätt och den som använde fler konstiga ord än andra kom från fin familj och fick högst betyg i skolämnena.

Men här i Läroverket inne i stan hade allt detta visat sig vara annorlunda. Bland de 700 gossarna fanns alla möjliga sorters halvfina, mindre fina och alls inte fina familjebakgrunder. Det var visserligen inte så svårt att avgöra. Somliga hade fotogenlukt i kläderna. Somliga hade tavlor på väggarna hemma, kristallkronor och stor lägenhet. Det var fin familj. Inga tavlor och små lägenheter var inte fin familj. Dessutom hördes skillnaden på språkets grammatik, ordvalet och uttalet långt innan man känt lukten av fotogen eller mötts av hembiträde i tamburen.

Men i Läroverket bankades det in i gossarna från katedrarna, från predikstolen i aulan och under kaparns betraktelser att detta var en smältdegel för det nya Sverige. Här var inte herreman eller dräng som i det gamla Sverige. Här skapade varje gosse sin egen framtid i fri tävlan och på lika villkor. Den som läste sig flitigt genom Läroverket skulle stiga uppåt. Den som körde kunde falla ur tävlan och hamna bland de förtappade i folkskolan. Vi var ett fritt folk, en vacker germansk ras med stolta traditioner. Och vi gossar skulle i sinom tid stiga till makten i detta nya demokratiska Sverige. Vi var framtiden och därför krävdes en hård fostran och en sund själ i en sund kropp.

Ute i världen härskade den obestämda ondskan.

Demokratins ideal var att man alltid kunde vara bäst i någonting och att man stod pall för en smäll. Men ute i den onda världen, i de länder som erövrats av Ryssland, var dessa möjligheter utplånade.

Där var människorna som maskiner, alla likadana.

Sålunda dånade predikningarna under den obligatoriska morgonbönen. Det lades ner stor vikt vid morgonbönens ritual. Gossarna ställde upp sig på tysta dubbla led i viss fastställd ordning. Vakthavande lärare gick utefter leden och kontrollerade att alla hade psalmboken i vänster hand (glömd psalmbok ledde till anmärkning; tre anmärkningar till sänkt ordningsbetyg).

När rektor slutligen skramlade med sin stora nyckelknippa gick gossarna in i aulan i fastställd ordning. Nu var prat förbjudet. Upptäckt prat renderade anmärkning.

Efter psalmsången kom predikan. För det mesta handlade predikan om invecklade religiösa moralfrågor. Det kom nämligen prästseminarister och tränade predikan på gossarna och eftersom prästseminaristerna dels var nervösa och dels försökt skriva så teologiskt skarpsinniga predikningar som möjligt var deras prat totalt intresselöst för gossarna. Då kunde gossarna ägna sig åt diskret läxläsning (Erik gjorde alltid läxor på det viset). Eller kunde gossarna titta ut i luften och tänka på ingenting eller ta varandra på kuken eller läsa texterna runt aulans höga friser där de förgyllda latinska versalerna förkunnade:

SANNINGEN SKALL GÖRA EDER FRIA

DET GÄLLER ATT SÅ EN ÄDEL SÄD PÅ VANDRINGEN GENOM VÄRLDEN

FRAMFÖR ALLT BEVARA DITT HJÄRTA TY DÄRIFRÅN UTGÅR LIVET Men ibland predikade rektor själv eller någon av de retoriskt mera drivna kristendomslärarna. I kampen mot ondskan vann alltid modet (ibland vann någonting som hette rent hjärta i kampen mot ondskan; rent hjärta var dock mindre frekvent i moralpredikningar än mod). Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Trägen vinner och flit belönas som fallet Robinson Crusoe bevisat. Inför Gud var alla lika och Gud såg därför till alla möjliga tävlingsmeriter.

De två huvudgrenarna för tävlingen var visserligen idrott och skolämnena, i sin tur uppdelade i undergrupper som exempelvis stavhopp och förmåga att ta ut satsdelarna i meningen ”Tidningarna kallade honom en bedragare” (vilken satsdel är bedragare? ).