Kapitel 17 : Redan i mitten...

Redan i mitten av april hade löparbanorna och lilla fotbollsplanen torkat upp tillräckligt mycket för att gymnastiken i fortsättningen kunde förläggas utomhus. Eriks ursinniga styrketräning under hösten och vintern hade gett resultat. Redan första gången Tosse Berg klockade honom på 100 meter sprang han två tiondelar under sitt personliga rekord utan att ens ha värmt upp ordentligt före loppet. Kanske var det att han hade vuxit en del också. Spikskorna hade börjat bli för trånga.

– Det ser fint ut inför matchen mot Lundshov det här, sa Tosse Berg, du får inrikta dej på att ta slutsträckan i stafetten.

Landets internatskolor hade nämligen en idrottsturnering som började i slutet på varje vårtermin och avslutades på höstarna. I tur och ordning bussades skolorna till varandra och nästa gång var det lundshovarna som skulle komma med buss till Stjärnsberg.

Det var mycket prestige i turneringen, särskilt för Stjärnsberg. Det berodde inte bara på att Stjärnsberg vunnit mest genom åren utan också på att det var en fix idé att stjärnsbergselever alltid var hårdare, snabbare och bättre än alla andra. När Stjärnsberg vann bevisade det tesen. När Stjärnsberg inte vann så berodde det alltid på något speciellt. Om inte den och den hade sträckt sig på andra sträckan i stafetten, om inte A hade trampat över i sitt tredje längdhopp, om inte B råkat riva med byxorna i sitt tredje försök på 1,78, om inte om hade varit så borde man ha vunnit. Men trots att Stjärnsberg utan tvekan var den privatskola som hade bäst träningsmöjligheter så var matcherna för det mesta förvånansvärt jämna. Och eftersom poängräkningen gick till på samma sätt som i friidrottslandskamper, med dubbla poäng för stafetten, så blev det ofta den avslutande stafetten på 4 x 100 meter som avgjorde hela tävlingen.

Så skulle det bli även den här gången. Sent på eftermiddagen när alla grenar var avverkade utom stafetten ledde Stjärnsberg bara med tre poäng över Lundshov. Stafetten skulle avgöra och Erik skulle springa sista sträckan. Det var inte klokt, det var ju som i Rekordmagasinet.

Åskådarläktarna var fulla när stafettlagen värmde upp. Det var lätt att räkna ut att det skulle bli en jämn stafett. I det individuella 100-metersloppet på förmiddagen hade Erik vunnit ganska lätt, men lundshovarna hade kommit tvåa och trea och sexa. Och i stafetten skulle båda skolornas fjärde bästa 100-meterslöpare in, det kunde alltså sluta hursomhelst.

Erik hade förberett sig minutiöst. Han hade sina nya röda spikskor i känguruläder av märket Puma som egentligen varit alldeles för dyra (advokat Ekengren skulle utan tvivel slå ner på den posten när räkningen kom från skolans marketenteri). Han var tillräckligt uppvärmd, ingenting fick slå fel nu.

Det började bli klart för start och de konkurrerande hej arramsorna skallade från stora åskådarläktaren vid den sista raksträckan in mot mål, den sträcka Erik skulle springa. Då, mitt i koncentrationen, hörde han hur Stjärnsbergs hejarklack ropade hans namn:

ERIK!

ERIK!

ERIK!

VI-VILL-SE-VÅRAN-ERIK!

Nu jävlar! Här måste han vinna. Måste.

Starten gick och det var precis jämnt till första växlingen, publiken tjöt. Vid andra växlingen sjabblade lundshovarna en aning och kom ett par meter efter, och publiken tjöt. Vid tredje växlingen, gudihelvete snart gäller det, sjabblade stjärnsbergarna ännu värre, det var den satans Silverhielm dessutom, och kom i sin tur ett par meter efter – publiken tjöt – och det försprånget tycktes stå sig genom hela sista kurvan, och publiken började redan tjuta Erik, Erik, Erik.

Deras slutman hade kommit tvåa i det individuella loppet men Erik hade inte sett hur långt efter han var. Var två meter för mycket att ta in?

Om bara några sekunder skulle han få pinnen i handen och vara på väg sista raksträckan in mot mål. Varför skulle han vinna åt denna helvetesskola? Jo, han måste.

När han fick pinnen – växlingen gick hyfsat, men det gjorde den för dom andra också – var avståndet två meter. Det kunde gå, det måste gå!

Efter halva loppet, mitt för stora åskådarläktaren, var avståndet en meter och krympte sakta som i en mardröm.

Han hörde den andres andedräkt; han stönade och kved och ökade och ökade och ökade ansträngningen och var jämsides de sista metrarna, de oändliga tio sista metrarna med kritrand över den röda stybben för varje meter.

Så hängde den vita bomullstråden efter honom runt bröstet och fladdrade lite i fartvinden när han bromsade upp stegen och där stod Tosse Berg med armarna utslagna för att ta emot honom och han flög upp i famnen på Tosse Berg.

– Satans grabbjävel! Du gjorde det i alla fall, du vann!

Med stafettpinnen fortfarande i handen joggade han ner tillbaks mot åskådarläktarens mitt. Dom ropade hans namn och viftade med skolans fana med Orion fram och tillbaks i vida tag. Han skakade stafettpinnen över huvudet och knöt vänster hand och sträckte den rakt upp – det var då han upptäckte att han hade tårar i ansiktet – och sen kastade han stafettpinnen högt upp över läktaren och vände fortfarande små joggande ut på stora gräsplanen där han diskret torkade ögonen med händernas baksidor.

Tosse Berg kom ikapp honom och la armen runt hans skuldror och ledde honom tillbaks mot åskådarläktaren.

– Det är inte klokt, sa Tosse Berg, inte klokt, jag klockade din slutsträcka, vet du vad tiden var?

– Nej men hyfsad antagligen.

– Det var elva blankt! Visserligen med flygande start, men i alla fall.

– Ja det var som fan, men det gör jag aldrig om.

– Jodu grabben, när du vill, på skol-SM till hösten till exempel. Du sopar rent i din årsklass.

Tosse Berg höll honom fortfarande faderligt runt axlarna och slog ut med ena handen och pekade på stjärnsbergspubliken som fortfarande jublade och viftade med flaggor och ropade Eriks namn i kör.

– Där ser du i alla fall, sa gymnastikläraren och tränaren, där ser du vilken positiv kraft som finns i idrotten. Vad är rådisarnas trakasserier mot det här!

Det var fin middag med skolkavaj för det gästande idrottslaget och trångt i matsalen. Inte en enda peppis delades ut.

Strax före efterrätten klingade rektor i sitt glas. När tystnaden sänkt sig efter alla rådsmedlemmarnas beskäftiga hyschanden höll rektor ett kort tal där han sa alla självklarheterna om förbrödring i ädel tävlan och goda traditioner och fina insatser från det gästande laget.

Hjärtat bankade hårt i bröstet på Erik. Snart skulle det komma, snart skulle den lilla pokalen delas ut till den som gjort den individuellt bästa insatsen. En av lundshovarna hade vunnit både diskus och kula, men Erik hade ju tre segrar om man räknade stafetten. Rektors tirader blev längre och längre som om han aldrig skulle komma till sak. Men så plockade han upp den lilla silverpokalen med de ingraverade namnen på alla de tidigare innehavarna.

– ... och juryn som bestått av mej själv och våra respektive skolors huvudlärare i gymnastik och idrott har kommit till ett fullkomligt enigt beslut (konstpaus). Efter en fin insats både på 100 och 200 meter... (där avbröts rektor av jubel och de som satt närmast dunkade Erik i ryggen)... avslutade Erik den här dagen med en rasande grann slutsträcka i stafetten. Vill Erik komma fram här och ta emot ett mycket välförtjänt pris!

Än en gång kom tårarna i hans ögon, han som inte gråtit sedan han började på Stjärnsberg, när han gick fram och bugade och tog emot pokalen. Applåderna steg mot taket tillsammans med skolans hejaramsa. Erik sträckte pokalen över huvudet och sökte Silverhielms blick fyra meter bort vid änden på tvåans bord. Men Silverhielm tittade bort.

På kvällen efter släckningen var det fortfarande ljust i rummet trots att alla fått utsträckt tid med en timme. Erik låg med armarna under huvudet och tittade i taket. Om han vred huvudet en aning kunde han se pokalen uppe i bokhyllan. Den sista sårskorpan kliade på bröstet, men såret från Blinkfyrens cigarrcigarrett var nästan läkt nu.

– Du förstår väl vad det här betyder? sa Pierre.

– Nej jag vet inte vad du menar. Men jag känner mej nästan lycklig tror jag. Det tycker du kanske är fånigt, jag menar bara för en sån sak som att kuta med en pinne i handen.

– Det är inte alls löjligt, åtminstone inte för dej här och nu på Stjärnsberg. För du fattar väl att dom inte kan röra dej nu? Du skulle ha sett vilket liv det var där uppe på åskådarläktaren, dom kan glömma allt om sina skållningar efter det här.

– Det har jag inte ens tänkt på.

– Ja och i nästa vecka tar fjärderingarna studenten och sen är vi av med dom.

– Då blir tredjeringarna fjärderingare och så börjar det om igen.

– Inte förrän nästa termin. Vi får en fin vår nu. Hör du fåglarna där borta, är det drillsnäppor?

– Ja jag tror det, det är nog drillsnäppor.

– Vad ska du göra i sommar?

– Jobba i Stockholms hamn tror jag. Känner en kille som berättade att man kunde få ihop tusen spänn i veckan under somrarna. Man ska egentligen ha fyllt sexton, men det är jag ju nästan.

– Jag ska till Schweiz och hälsa på far. Sen ska jag på en ferieskola i England.

– Du behöver väl inte läsa engelska, du har ju A.

– Nej men far tycker det är bra i alla fall, så att man förkovrar sig ännu mer. Det är i augusti, två veckor innan man ska tillbaks hit.

– Vet du vad det kostar?

– Inte en aning. En eller ett par tusenlappar kanske.

– Då kommer jag, jag menar om det blir i augusti. Då har jag jobbat ihop pengarna med råge om det går det där med hamnen. Och så kan jag betala igen det där jag är skyldig dej för när du hjälpte mej i matte. Ekengren ville ju bara betala ut för privatlektioner om det var till en lärare, du vet.

– Äh, det spelar ingen roll, vi är ju kompisar.

– Ja just därför. Jag vill absolut betala igen, jag har tänkt länge på det.

– Pengar spelar ju ingen roll, ju.

– Nej inte om man är rik som du. Men jag är ju inte det.

– Vi får en fin vår i alla fall. Nu hörs drillsnäpporna igen.