Kapitel 16 : – Där! skrek...

– Där! skrek Tranan och pekade triumferande på den första beckasinen som dök ner mot ängen med svirrande vingar.

Ängarna var översvämmade och gäddorna hade börjat gå upp för att leka. De hade sett storspov kvällen innan. Kvällssolen glödde och från åkrarna bortåt Stjärnsberg kom en svag doft av gödselvatten.

Våren hade kommit tidigt och de hade observerat de första lärkorna redan för en vecka sedan. Snart skulle rovfåglarna komma. Så fort isarna gick upp kunde man vänta sig de första fiskgjusarna.

Det klafsade om stövlarna, de hade en flera kilometer lång promenad innan de kom tillbaks till skolan. De skulle missa middagen men det gjorde ingenting eftersom de var med Tranan och Tranan kunde ge särskilt tillstånd för A-elever att röra sig runt i naturen på de platser och de tider som observationerna krävde.

När de kom fram till åkrarna i skolans närhet var det på väg att mörkna. De hörde ett klagande sorgset skri långt borta.

– Då har tofsvipan kommit också, konstaterade Tranan.

Sen berättade han om en fågelart i Latinamerika som fortfarande hade kvar de gripklor längst ut i vingknogarna som de första flygödlorna och deras efterföljare hade haft.

I förhållande till Rådet rådde status quo.

Det hade gått en månad sen skållningen utanför annexet men varken Pierre eller Erik hade haft några andra sammanstötningar med rådisarna än sådant som kunde betraktas som ren rutin: några razzior och några kroppsvisitationer som inte gett resultat.

Skållningen hade inte blivit någon triumf för Rådet. Det gick till och med rykten om att rektor för första gången i skolans historia hade kallat till sig prefekten för en utskällning bakom lyckta dörrar. Det var visserligen bara ett rykte och varken rektor eller någon av lärarna låtsades någonsin om som om dom hört talas om skållningen. Men det kunde gott vara sant, för Silverhielm tog inga nya initiativ under lång tid och Rådet ägnade sig bara åt att rutinmässigt uppspåra tjuvrökare i lagom mängd för att kunna skaffa sig gratis cigarretter (det var mycket ovanligt att tillfångatagen tjuvrökare valde att förstöra cigarretterna i stället för att ge dom till rådisen).

Höken och Arne och de två andra i klassen som assisterat vid skållningen blev närmast utfrysta. Erik och Pierre vägrade konsekvent att någonsin tilltala dom eller låtsas höra om dom sa någonting och flera i klassen gjorde likadant.

Skållningen hade gått över gränsen för kamratuppfostran och händelsen var omsvept i en sorts kollektiv skam.

– Det är för att dom är rädda, dom är rädda för att det skulle kunna hända dom själva någon gång, menade Erik.

Pierre ansåg att det berodde på att det i alla fall fanns en viss känsla för fair play på skolan. Och hade dom lämnat Erik ute hela natten, om inte Syster hade tagit sitt förnuft till fånga, så hade Erik kunnat dö och då vet man inte vad som hade hänt. Det är ju inte säkert att den saken hade gått att tysta ner som dom visst gjorde en gång för tio år sen när en tvåfemma fick en bajonett rakt genom hjärtat och lungan under någon hemvärnsövning. Killen hade bara tagits iväg till sjukhus och aldrig kommit tillbaks och det hade inte stått en rad i tidningarna eller nånting.

– Kan du inte berätta vad du viskade till Silverhielm morgonen efter? undrade Pierre, jag lovar på hedersord att inte säga någonting.

Erik hade fått frågan ett hundratal gånger. Till och med folk i gymnasiet hade kommit och dunkat honom i ryggen och sagt en del vänligheter innan dom till slut frågade om det där. Silverhielm hade ju sett konstig ut en halv dag efteråt.

– Nej, sa Erik, jag har lovat mej själv att inte berätta det för någon. Jag skäms över det på något sätt. Ja det förstår du väl att jag hotade honom med någonting riktigt jävligt otäckt som jag aldrig skulle ha gjort. Men det kunde ju inte han veta säkert. I alla fall vill jag inte berätta det för någon, jag vill helst glömma det själv om jag kan.

– Dom hade ändå inte vågat göra om skållningen.

– Nej, men det kunde ju inte jag veta säkert.

– Är det äntligen slut på skiten nu, tror du?

– Nej det tror jag inte, men om det var sant det där med att rektor skällde ut Silverhielm så håller dom sig väl lugna ett tag bara av den anledningen. Men nånting kommer dom att hitta på i alla fall. Dom är såna.

Men det dröjde och perioden av status quo sträcktes ut ända till dagen före Valborgsmässoafton.

Erik och Pierre kom ensamma över skolgården. De hade varit ute på sin vanliga tjuvrökning efter Eriks simträning och luktade friskt ur munnarna av Vademecum som neutraliserats av granbarr. De talade om senaste tidens skrivningar.

Det var en kvart före kvällsringningen när alla realskoleelever skulle vara inne på sina rum.

Då slogs ett fönster upp på andra våningen i själva skolbyggnaden. Det var Gustaf Dahlén som hade sitt rum där uppe, det var det enda elevrummet i hela skolbyggnaden och det låg alldeles intill historielärarens lägenhet.

– Tjuvrökare! Kom upp för inspektion och visitation! skrek Gustaf Dahlén från sitt fönster.

Det var en sådan order som måste åtlydas. De ryckte på axlarna och gick in i byggnaden. Blinkfyren skulle ju ändå inte hitta så mycket som en tobaksflaga på dem och inte känna någon rök- eller Vademecumdoft heller för den delen. Det var bara frågan om ett rutintrakasseri.

Men Blinkfyren var inte ensam på sitt rum. Där satt också Silverhielm utsträckt i en stor läderfåtölj. Blinkfyren var klädd i en sorts morgonrock av siden och hade en vit halsduk kring halsen så att han såg ut som en filmgangster även om han säkerligen härmade engelsk ädling typ Leslie Howard. Men det var inte det märkvärdiga.

Det märkvärdiga var att både Blinkfyren och Silverhielm rökte på varsin cigarrcigarrett. Även medlemmar av Rådet skulle i princip relegeras omedelbart om dom rökte inomhus.

– Jaha, sa Silverhielm och reste sig och gick några varv runt Erik och Pierre som stod stilla mitt på golvet. Silverhielm blossade demonstrativt på sin cigarrcigarrett och försökte blåsa en rökring mot taket.

– Här har vi tjuvrökarna som ska visiteras, fortsatte han.

– Det är ju ni som tjuvröker, sa Pierre, till och med rådisar ska relegeras för det där.

– Visst, och det kan ni ju försöka bevisa, hånade Silverhielm. Två notoriska käftare från realskolan beskyller prefekten och viceprefekten så att ord står mot ord. Då är jag rädd att vi måste döma er för käft och falsk angivelse.

Och så blåste han en ny rökring. Den här gången lyckades han.

– Klä av er, kommenderade Gustaf Dahlén.

– Kom så går vi, sa Erik och gjorde en rörelse mot dörren, men Silverhielm hann förekomma honom och ställde sig i vägen.

Det skulle inte gå att ta sig ut utan att bryta mot paragraf tretton, det var kanske det som var avsikten med hela uppläggningen.

– Om ni nån gång ska få fast mej på paragraf tretton, sa Erik, så kommer det inte att bli lite ”eljest” utan i så fall får ni så mycket stryk att inte ens era morsor kommer att kunna känna igen er efteråt. Är inte det en väl kraftig risk?

– Det tror jag inte, svarade Gustaf Dahlén och nickade tyst mot Pierre, inte den här gången i alla fall.

Hotet var inte kristallklart till sin innebörd. Men här gällde att inte bli relegerad. Erik började lugnt klä av sig och efter en stund gjorde Pierre det också. Till slut stod de framför prefekterna i bara kalsongerna.

– Kalsingarna också, så att ni inte har gömt några röka där, kommenderade Blinkfyren.

De tvekade och bytte ett snabbt ögonkast. Erik nickade och så drog de av sig kalsongerna.

– Sådärja, sa Silverhielm och gick ett varv kring dom, då kan ni klä på er igen.

Och så klädde dom på sig.

När de klätt på sig erinrade sig Blinkfyren att man ju faktiskt glömt att visitera så nu fick dom klä av sig igen. Under tystnad klädde de av sig.

Nu var det Blinkfyren som gick med långa långsamma steg runt dem och petade lite med toffeln i deras klädhögar. Plötsligt böjde han sig fram och knep till om Pierres bilring vid midjan. Pierre stönade tyst av smärtan.

Dom hade alltså gett sig fan på att få igång ett slagsmål. Men det var tillräckligt uppenbart för att både Pierre och Erik skulle förhålla sig helt passiva utan att säga ett ljud. Erik kokade inombords.

Då förde Blinkfyren cigarrcigarretten såsom av en händelse alldeles i närheten av Pierres bröstvårta. Pierre ryckte till och tog ett halvt steg bakåt men sa fortfarande ingenting.

Blinkfyren gick bort till askkoppen vid marmorbordet och slog av askpelaren på sin cigarrcigarrett. Sen gick han sakta tillbaks mot Pierre med glöden sträckt demonstrativt framför sig. Han ställde sig på bara några decimeters avstånd från Pierre. Silverhielm avvaktade vid dörren.

Så förde Blinkfyren sakta cigarrcigarretten till munnen och drog ett djupt bloss. Sen blåste han ut röken i ansiktet på Pierre och förde glöden närmare och närmare och sakta närmare Pierres bröstvårta.

– Jag tror det börjar bli dags att fimpa, sa han.

Erik fixerade den punkt nedanför örat på nacken på Blinkfyren där slaget skulle sitta. Det fanns ingen annan utväg.

– Nu är väl snart det kokta fläsket stekt, hånade Blinkfyren och förde glöden ytterligare en centimeter mot Pierres bröstvårta. Pierre sa fortfarande ingenting även om glöden nu borde vara så nära att han måste känna hettan.

– Här, sa Erik och satte pekfingret mitt i sitt eget bröst, här kan du fimpa ditt lilla kräk om du törs.

Blinkfyren tvekade.

– Här, fortsatte Erik, kan du släcka den där lilla fimpen så ska vi se om det gör så ont som du inbillar dej. Du får, jag lovar att du får ditt lilla kräk, ditt satans lilla blinkande kräk. Visa nu hur feg du är, få se om du kan.

Blinkfyren tog ett steg över mot Erik.

– Med din tillåtelse inför vittnen alltså? undrade Blinkfyren.

Och Gud i Helvete nu var Blinkfyren fast!

Hatet pulserade upp i skyddande stötvågor, det var som om kroppen sakta höll på att stelna som cement. Rummet avskärmades och försvann ur synfältet så att det krympte till enbart Blinkfyrens ansikte. Runt omkring var bara svart rymd. Erik hörde sin egen röst långt borta.

– Du är ett kräk, Blinkfyren, du är så feg att jag inte ens tror att du vågar även om jag säger att jag inte kommer att röra mej och inte röra dej efteråt. Fimpa nu så får vi se vad som händer.

Blinkfyren blinkade. Hans hand darrade när han förde glöden närmare Eriks bröst så att det fräste till när några av de glest utspridda hårstråna på bröstet brann upp. Erik fångade in Blinkfyrens blick och spärrade upp läpparna i ett leende med hårt sammanpressade tänder.

– Nåå, vågar du inte ditt as!

Blinkfyren tvekade och hade börjat svettas i pannan. Men han skulle inte få komma undan nu. Det hade bara behövts ett steg bakåt för att bryta låsningen, men han skulle inte få komma undan.

Någonstans ute i mörkret vid sidan om hördes Silverhielm säga någonting. Då kved Blinkfyren till och tryckte in glöden i Eriks bröst samtidigt som hans ansikte förvreds i nervösa spasmer.

Erik höll sitt leende i ett strypgrepp. Det osade men han kände ingenting annat än den susande och dunkande pulsen i öronen. Blinkfyren kved i något som kunde verka som början till gråt när han vred fimpen fram och tillbaks i såret tills ingen glöd fanns kvar.

Bilden vidgades, synfältet började växa i cirkelform från Blinkfyrens förvridna ansikte så att rummet sakta framträdde så att marmorbordet syntes, sen fönstret med skymningen, sen Silverhielm som stod med uppspärrade ögon bredvid läderfåtöljen och svalde som en fisk på land.

Det var fullkomligt tyst i rummet.

Erik böjde sig ner efter sina kläder och började klä på sig utan att släppa Blinkfyren med blicken och utan att släppa strypgreppet kring sitt leende.

Blinkfyren sjönk ner i läderfåtöljen, hans händer darrade. Pierre klädde också på sig.

Erik böjde sig ner och plockade upp fimpen från mattan. Han höll fimpen mellan tummen och pekfingret och tog två steg fram mot Blinkfyren, sen sträckte han ut armen och släppte fimpen rakt ner i askkoppen, vände sig om och gick mot dörren.

På väg nerför trätrappan med Pierre bakom sig stannade Erik och grep hårt om trappräcket. Smärtan hade plötsligt skurit in i kroppen som ett spjut. Han stönade till och sjönk ner på knä ett kort ögonblick innan han kunde ta sig samman och gå vidare nerför trappan.

Såret var stort som en enkrona och smutsigt av aska och tobak. Erik gick ut i duschen med en nagelborste, tog ett djupt andetag blundade och skrubbade snabbt såret rent från aska, hudrester och sårvätska. Det blödde friskt och ymnigt. Blodet blandade sig med duschvattnet och virvlade ner i avloppsbrunnen med de något för små hålen i zinkplåten.

Pierre hade Desivon och Salvekvick i sin necessär. På natten bultade pulsen i såret. Erik räknade; trettioåtta slag, då var han i absolut vila.