Kapitel 15 : Sparvugglans visslingar hördes... (3)

Och dom förklarade att killen var lite snuvig och skulle få arrest i stället men att Erik då fick överta hans straffarbete. Det var ju inte så mycket att säga om, tyckte Erik.

Rådisarna tog honom med till den lilla grusplanen framför annexet, en byggnad som användes som extra undervisningslokal. På marken låg fyra avlånga sprängkilar i stål, det såg ut som om dom en gång i världen måste ha använts till att bryta granit med. Stålkilarna var ganska smala, som ett järnspett ungefär, och en dryg halvmeter långa. Bredvid stålkilarna låg en slägga.

Rådisarna ritade upp fyra markeringar i ett nästan kvadratiskt mönster. Här skulle de fyra stålkilarna drivas ner i marken genom skaren och isen och ner i tjälen så att dom satt som berg, förstått! Men när Erik var färdig med jobbet kunde han ställa in släggan i verktygsförrådet och gå hem. Och därmed gick rådisarna.

Erik stod kvar en stund och betraktade stålkilarna och släggan. De skulle bilda en fyrkant med ungefär två meter mellan varje kil. Det verkade obegripligt, nästan som ett sånt där straffarbete som att gräva meningslösa gropar i skogen. Men dom hade ju sagt att han fick gå hem när han var klar och det här borde ju inte ta mer än en halvtimme och sen skulle han alltså ha en lördageftermiddag ledig för första gången sen han kom till Stjärnsberg. Han vägde släggan i handen. Vad kunde dom där stålkilarna användas till? Varför ville de att han skulle bli ledig? Vad trodde dom att han skulle göra om han blev ledig, gå någon särskild stans? Hade dom ett bakhåll på väg till kiosken eller vad?

Det tog mindre än en halvtimme att driva ner stålkilarna i marken. Sen satt dom verkligen som berg. Han gick och ställde in släggan och sen gick han hem till sitt rum. Pierre låg som vanligt på sin säng och läste.

Pierre höll med om att det var något konstigt och olycksbådande i hela arrangemanget. Men inte heller han hade någon idé om vad rådisarna kunde ha tänkt sig.

– Vi får väl vänta och se, det är det enda vi kan göra, sa Erik och slog på nytt upp sjunde bandet av Tusen och en natt.

Efter en stund slog han ihop boken och frågade Pierre varför Sindbad Sjöfararen råkade ut för delvis samma äventyr som Odysseus.

Vem hade egentligen plankat vem?

Pierre var bestämt av den meningen att Tusen och en natts version måste vara senare än Homeros original. Han radade upp en del bevis för saken.

Lustigt förresten, berättelsen om Polyfemos var just en av dom som var nästan identisk i Odysséen och Tusen och en natt.

Allt var som vanligt vid middagen. Erik togs därför med fullkomlig överraskning när han kom ut från matsalen och hela gänget av rådisar väntade utanför. Jaha, tänkte Erik, förr eller senare måste det ju bli av. Nu blir det en eller annan ny guldtand men dom ska inte få vinna.

Rådisarna rusade på honom från alla håll och grep honom i armar och ben och började under jubel och skrik släpa honom bort mot de fyra stålkilarna vid annexet. Där pressade de ner honom på marken – allt motstånd var utsiktslöst – och band honom med rep runt handleder och fotleder och slog repen kring stålkilarna och spände så att han till slut låg utsträckt på marken som ett kryss. Skolan samlades förväntansfullt runtomkring. Ett och annat glåpord droppade ner på Erik.

Det var nästan mörkt, vid horisonten bortanför stora skolbyggnaden en bred röd strimma. Himlen var mörkblå och en del stjärnor syntes redan. Erik räknade stjärnorna i Karlavagnen och tänkte att det måste vara så här det kändes för dom som skulle dö. Hade det funnits någon sång att sjunga skulle han gjort det. Det hade bara varit det att dom ville att han själv skulle rigga upp stålkilarna där dom skulle binda honom. Det var hela tanken med det där om att bli ledig efteråt (naturligtvis för att han inte skulle vägra). Silverhielm stod någonstans bakom huvudet på Erik, hans skratt hördes tydligt.

– Nå min lilla käftis, du har väl slagit ner spetten ordentligt i marken så att du inte kan komma loss hur desperat du än blir!

Jodå, det var Silverhielms röst. Det bästa var tills vidare att inte svara alls, inte förrän han fick veta vad dom tänkte sig åtminstone. Tänkte dom verkligen göra det där med nötknäpparen? Borde dom inte ha tagit av byxorna först i så fall, innan dom riggade upp honom som ett kryss.

Till slut klev Silverhielm fram så att Erik kunde se honom och drog sakta, naturligtvis demonstrativt sakta, upp en kniv som han höll ner framför ögonen på Erik.

– Nu är du allt rädd din lilla skit, sa Silverhielm.

Det fanns inget val. Vad dom än bestämt sig för att göra skulle dom göra det vad än Erik sa.

– För en liten ynkedom som dej kan man aldrig vara rädd, väste Erik, förresten stinker du skit, Stinkenhielm, Skitenhielm.

Det måste vara rätt att svara så. Man fick helt enkelt inte ge sig för en sån som Silverhielm. Han var den siste på Stjärnsberg som inte hade gett sig och det måste åtminstone finnas någon eller några där ute i den mörka publiken som hoppades att han inte skulle ge sig.

– Ta tillbaks det där, sa Silverhielm och sänkte kniven så att eggen vilade mot näsvingarna på Erik.

Erik svarade inte.

– Ta tillbaka sa jag, upprepade Silverhielm och tryckte kniven hårdare mot näsvingarna. Erik kände hur det rann blod ner i ena näsborren.

– Nåå? Få höra nu innan vi skär av judesnoken, väste Silverhielm.

– Du är ett kräk och du stinker för resten av ditt liv, svarade Erik och kände hur kniven pressade ännu lite hårdare in mot näsvingarna. Eggen skar redan en bit in i brosket.

Plötsligt tog Silverhielm bort kniven och reste sig hastigt upp utan att ens skära ett snitt.

– Nu ska grisen skållas! tjöt Silverhielm.

Och det uppstod en rörelse i publikleden när rådisarna bar fram hinkar med rykande vatten. Bakom dom hördes pip och ynkanden. När Erik reste på huvudet skymtade han hur fyra av hans klasskamrater hade släpats fram av varsin rådis.

Rådisarna höll de fyra klasskamraterna med ett grepp runt nacken och ena armen upphöjd på ryggen.

– Sätt igång och skålla svinet! beordrade Silverhielm.

Först i turordningen var Höken som kånkade fram sitt ämbar och ställde ner det med en duns så att lite skvimpade över vid Eriks huvud. Det ångade om vattnet.

– Du måste vara galen om du lyder dom där nassarna, sa Erik och höjde på huvudet för att försöka fånga Hökens blick där uppe någonstans mot kvällshimlen.

– Sorry old chap, men order är order, svarade Höken och stönade lite av ansträngningen när han höjde ämbaret över Eriks huvud.

Och så välte han ämbaret. Erik såg liksom i slow motion, åtminstone var det så han skulle minnas, hur det ångande vattnet föll över kanten och ner på väg mot hans ansikte och bröst.

En sekund senare vrålade han av smärtan och chocken och han slet ursinnigt i repen som var fasta i stålkilarna som satt som berg.

Tumult i hjärnan som ett åsknedslag i en datacentral. Sen en plötslig stillhet då han blinkade i ångorna och suddigt såg hur nästa man kåkade fram sitt vatten. Det var Arne, den ständigt skämtsamme Arne, som stod på tur och det verkade som, nej det var alldeles tydligt att Arne grät.

Sen vrålade han igen när nästa våg av smärta sköljde över kroppen.

Dom följande två hinkarna var fyllda med kallt vatten och första gången någon av de fyra, han kunde inte längre uppfatta vem det var, hällde det kalla vattnet över honom kändes det till en början på samma sätt som det heta vattnet innan den havererade hjärnan hann ikapp. Den sista hinken kändes iskall redan från början, åtminstone skulle han minnas det så efteråt. Karlavagnen roterade sakta runt där uppe i diset. För några långa ögonblick hörde han bara ljudet av sin egen häftiga andhämtning.

Silverhielm stod sen bakom hans huvud och sa ord som Erik inte uppfattade och sen var det visst några, han såg dom inte, som gick fram och spottade på honom. Det lät i alla fall så. Sen blev det tyst.

Dom hade gått sin väg. Alla hade gått sin väg och det var fullkomligt tyst. Kroppen började skaka och rista sig. Men samtidigt som kölden började tränga in i kroppen började medvetandet klarna. Han såg stjärnorna alldeles tydligt där uppe, högt där uppe och när han rörde på huvudet klirrade det lite i den is som bildats i håret; kläderna började stelna. Han slöt ögonen.

Men kroppens skakningar höll honom vid medvetande.

Det var omöjligt att mäta tiden. Kanske hade han legat där i en timme, kanske var det bara fem minuter när han hörde steg bakifrån.

Det var Syster, när hon satte sig ner på knä såg han hur det glimmade i hennes glasögon. Men hon hade något i handen också, det såg ut som en skalpell.

Först sa hon ingenting. Ena handen la hon över hans bröst och flyttade den sen till halspulsådern. Sen rörde hon handen med skalpellen.

Men med några raska snitt skar hon av repen som höll honom vid stålkilarna som satt som berg. Erik förde sakta händerna mot varandra och gned sig halvt omedvetet runt de domnade handlederna. Så lossnade repen kring fotlederna.

– Seså, försök att resa på dej, sa hon och drog honom i armarna.

Det knakade i isen som frusit fast kläderna i marken när han vinglande slet sig loss och kom upp på fötter.

– Kom med här, sa hon och lyfte upp hans ena tunga mycket tunga arm över sina späda axlar och fick honom att börja ta de första vacklande stegen mot Cassiopeja. Inte en människa syntes till.

När de kommit halvvägs stönade han att han kunde gå själv och fick nästan med våld frigöra sig från hennes stödjande arm. När de var framme – han skakade i kroppen så att det var svårt att få fram orden – frågade han vad som var rätt. Duscha sig varm i duschrummet och gå och lägga sig?

Hon måste ha svarat ja och hon måste ha lämnat honom där. För alldeles därefter vacklade han ner genom korridoren mot sitt rum. Han mötte två klasskamrater som stannade upp som förstenade, men dom sa ingenting.

Det var släckt inne på rummet och han fick treva en stund innan han hittade ljusknappen. När han vred på ljuset upptäckte han att Pierre låg i sin säng med täcket uppdraget till hakan fast han var alldeles vaken.

– Dom har bundit mej, sa Pierre, det var därför jag inte kunde komma och ta loss dej.

Erik snubblade fram till Pierres säng och drog med ett fumligt grepp bort täcket. Där låg Pierre, surrad som en kåldolma.

Men Eriks händer var för stela för att han skulle kunna få upp knutarna och han såg inte klart. Då och då kom det som en dimma för ögonen.

– Du får vara bunden ett slag till, sluddrade han och tog sig ut i duschrummet och gick in i duschen utan att ta av kläderna och vred på vattnet.

Det värkte och sprängde i kroppen av det ljumma vattnet.

Han stod lutad mot kakelväggen länge och masserade sina handleder. Sen ökade han värmen och började undan för undan fumla av kläderna. Han mindes inte hur länge han stått så innan han gick in till Pierre och drog på sig en badrock och började skära av Pierres rep.

Det brände här och var på kroppen men huvudet hade klarnat.

– Dom gav order att ingen fick komma och ta loss mej, förklarade Pierre, den som gjorde det skulle få fem lördagarochsöndagar.

– För du skulle ha tagit loss mej?

– Ja det är såklart.

– Dom är inte kloka, ingen tyckte det var värt fem lördagarochsöndagar. Var det samma straff om någon skulle ha tagit loss mej där ute?

– Ja dom jagade bort alla och sen kom dom och tog mej.

– Hur länge hade dom tänkt att jag skulle ligga där? Fattade dom inte vad dom gjorde?

Det var inte lätt att svara på.