Kapitel 13 : Var det verkligen...
Var det verkligen värt det, Erik? Du bar snart haft dom där stygnen i ansiktet i två veckor och det är först nu man börjar känna igen dej, för ett tag sen såg du ju inte klok ut. Dom har inte rört dej sen dess, men det kanske bara beror på det du sa om att såren måste läkas först. Fast inte att jag fattar att det kan ha någon betydelse för såna där grobianer. Du bar fått så många lördagar och söndagar att det skulle räcka till sjätte eller sjunde ring och även om du slutar bär om ett och ett halvt år när du ska in i gymnasiet så får du inte en enda ledig lördagsöndag förrän du slutar. Jaja det var bra för att läsa upp matten och det där, men sen då? Om du fortsätter så här i tre terminer till, hur många guldtänder har du då? Det är ju ändå ingen som ställer upp, alla andra vill ju ha det som vi har det här på Stjärnsberg. Fattar du det, att hur konstigt det än låter så vill till och med dom som går i realskolan ha det så här.
Klosternatten blev ett fiasko för rådisarna men det är ju folk bara besvikna för. På sätt och vis är dom ju det, även om den där historien med Silverhielm slog rekordet på något sätt i alla fall. Det blev en kul historia och Silverhielm bar mycket riktigt ett helvete med det där och det kommer han väl att ha så länge han går kvar bär. Men egentligen, säger jag, så hade dom flesta i realskolan önskat att det var du som råkat ut för det där som du gjorde med Silverhielm. Det hade varit lika kul, men riktigare, om det varit ombytta roller. Och när Silverhielm sen stod och slog dej i ansiktet i matsalen dan efter så ska du inte tro att det var nån som hejade på dej.
Dom ville bara se hur mycket du tålde. Okey, jag medger att den där uppvisningen fick effekt och att alla går med på att du är tuffare än nån hade kunnat tro. Och ingen skulle komma på idén att mucka med dej, jag menar ingen som inte är rådis i alla fall. Men bakom ryggen på dej så gör folk miner och roterar ibland med fingret vid tinningen för att visa att dom tycker du är lite tokig. Vore det inte för att du är näst bäst i klassen efter mej skulle dom nog säga det, att du var tokig. Så hade dom ju en förklaring som gjorde att man inte behövde bry sig om ditt motstånd längre. Nu är det så kort tid kvar innan jullovet, men sen när vårterminen börjar så kan det ju bara sluta på ett sätt. Jag menar, det blir mera stryk från Rådet.
Det är klart att dom kommer att hoppa på mej igen, det fattar väl jag också. Men jag tror inte som du att det blir så värst många fler besök på sjukhusets skrädderi. Ja det är det där du inte förstår, det är ju så mycket du inte förstår när det gäller våld. Men så här är det. Anledningen till att jag har fått vara ifred, trots allt trumpetande om Silverhielms skitlukt och så vidare, är inte bara att jag haft kvar stygnen i ansiktet tills nu. Det var bara det som syntes utanpå. Men våld skrämmer också den som slåss. Det finns ingen som inte är rädd på ett eller annat sätt när han fajtas, det är man alltid. Och det finns ingenting så skrämmande, tror jag, som att stå och slå på en kille rakt in i ansiktet gång på gång på gång utan att han viker sig, utan att han faller.
Du såg ju Silverhielm. Han blev till slut alldeles desperat. Och det var för att han var rädd för att jag stod kvar sådär. Det var ju därför jag kunde stå kvar, för att jag visste att det fungerar så. Och det där sitter kvar i dom. Varenda en av dom går och undrar hur han själv skulle ha klarat sig i Silverhielms situation. Och hur långt ska dom då gå för att inte hamna i Silverhielms situation? Dom kan ju inte slå ihjäl mej, det finns en gräns. Jag menar på samma sätt som vi har det där vapenförrådet nere hos hemvärnet. Du och jag skulle kunna gå och hämta två kulsprutepistoler och några handgranater och massmörda hela Rådet en natt. Det är ju självklart att vi skulle kunna, jag menar rent tekniskt. Men det är ju lika självklart att vi inte gör det. Förstår du? Det finns alltid en gräns där förnuftet vinner över känslorna.
Nej vänta, jag har egentligen inte sagt det jag tänkte säga. Det är bara ditt sätt att diskutera som får mej att hålla på så här med det som bara sitter utanpå. Vi har ju varit helt överens förut om det som är det viktiga. Den där natten, jag menar Klosternatten, när vi satt här inne i mörkret och väntade på anfallet och talade om Polyfemos ondska så var vi ju helt överens om det viktiga. Man måste slåss mot ondskan. Man måste alltid göra det, man kan inte säga att man ska göra det någon annan gång och någon annanstans när man finns här och nu mitt i Stjärnsberg. Förstår du vad jag säger om jag säger att vad gäller det där med hur jag ser ut i ansiktet så var det ju inte så kul att se sej själv i spegeln dom första dagarna efter Silverhielms förehavanden i matsalen.
Men, och lyssna nu för det här är det viktigaste, om jag inte hade gjort som jag hade gjort och alltså inte haft en skråma i ansiktet, så hade det varit ännu svårare att se sej i spegeln. Jag vill inte bli som dom, aldrig. Inte du heller. Kom inte och säg att du vill bli som dom för det är inte sant. Och jag ger fan i om dom här idioterna i Facket och andra i realskolan håller med Rådet. Dom har ju helt enkelt fel, dom borde ställa upp i stället så vi fick ett slut på det här. Men dels är dom fega och dels vill dom själva bli rådisar som en sorts belöning om några år. Dom är quislingar helt enkelt. Kan det finnas quislingar i ett helt land bland vuxna människor som är ockuperat av nazisterna så var det väl märkvärdigt om det inte skulle finnas såna bland realskoleeleverna bär på Stjärnsberg. Förresten vill Facket träffa mej i morgon och det är inte så svårt att räkna ut vad dom tänker säga. Jävla quislingar.
