Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (5)

Ja någonting måste ju i alla fall göras, det gick ju inte att sitta i det här rummet, förlåt torrdasset på landet, en hel natt.

– Så här gör vi, sa Erik. Jag hoppar ut genom fönstret och tar mej runt huset åt andra hållet, bakom granhäcken. Sen försöker jag se om kusten är klar och så går jag in och tar bort soffan. Kommer jag fram till soffan så säger jag att det är jag som är där. Du håller dej beredd att stänga fönstret ifall dom anfaller på nytt. Där ute i mörkret klarar jag mej säkert.

– Säkert?

– Ja säkert. Det är inte förbjudet att springa ifrån Rådet nämligen. Dom kan aldrig få det till att jag sprang för att undvika rökvisitation, alltså har jag rätt att springa.

– Och bara få en lördagsöndag för ordervägran? Det kan det nog vara värt.

– Då så. Operation Skithämnden har tagit sin början.

Erik drog på sig sina gymnastikskor. När han kröp upp på skrivbordet för att ta sig fram till fönstret la han handen rakt i en avföringshög.

När han tog mark utanför tog han några sprintersteg åt sidan för att undvika en eventuell attack. Men ingen tycktes finnas där. Den rena luften kändes som att dricka kallt vatten när man är mycket törstig.

Sen började han smyga runt huset intill granhäcken. Fortfarande verkade det alldeles tyst.

Ingen människa stod i närheten av ytterdörren. Kunde dom vänta inne i tamburen? Det vore ju det bästa och bekvämaste stället att stå på.

För säkerhets skull tog han några varv runt de två närmaste elevhemmen. Allt var släckt överallt utom uppe hos Silverhielm på andra våningen i Lilla Björn. Erik klättrade upp i en av de stora almarna. Jo, där inne satt dom och snackade. Andra våningen, tredje dörren på höger sida.

Jaha. Då var kusten antagligen klar.

Han öppnade ändå ytterdörren till Cassiopeja med ett ryck för att få det eventuella bakhållet att röja sig.

Inte ett ljud. Inte en rörelse någonstans.

Han lät ytterdörren glida igen bakom sig. Återstod städskrubben på höger sida.

Han sköt upp ytterdörren på vid gavel så att han hann rusa fram och rycka upp dörren till städskrubben medan ytterdörren fortfarande var öppen.

Nej, tomt där också.

Då tände han ljuset i korridoren. Inte en käft, alldeles tyst.

Dom kunde förstås vänta i något rum på vägen ner i korridoren. Passerade han det rum dom befann sig i skulle han vara fångad i samma ögonblick. I slutet på korridoren fanns bara den låsta dörren till husfar Bäverns lägenhet.

Han gick från dörr till dörr, öppnade och stängde. Överallt bara sovande realskoleelever.

Klostringen var alltså över.

Han knackade på dörren innan han sköt undan soffan och så förklarade han varför det tagit så lång tid.

När de tände ljuset i sitt rum visade sig förödelsen värre än vad som gått att föreställa sig. Hela golvet var nersölat, en del hade de åstadkommit själva när de trevat sig omkring där inne i mörkret. Pierres säng var översköljd. Hela skrivbordet. Det hade till och med stänkt upp en del i bokhyllan.

– Jaha, sa Pierre, i städskrubben finns allt vi behöver, skurhinkar, trasor, tvättmedel och gummiskrapor och allt. Vilka svin dom är i alla fall.

– Värre än svin. Du vet, svin är som Polyfemos. Vet inte bättre. Men den där Silverhielm ska få vara med om någonting i natt som han inte tänkt sig.

Med gummiskraporna lyckades de maka ihop tillräckligt mycket urinblandad avföring för att få den gula plasthinken lite mer än halvfull.

Sen ägnade de två timmar åt att städa rummet, hela tiden med fönstrena på vid gavel och dörren öppen. Den svällande tvättsäcken bar de ut i städskrubben. Klockan var över tre när de var färdiga. Ljuset hade släckts redan vid halvtvåtiden uppe i Silverhielms rum.

Till slut arrangerade de på nytt byrån framför dörren och fäste ståltråden runt fönsterhakarna.

– Det bör ta ungefär tio minuter, sa Erik, sen är jag tillbaks. Den första du hör komma springande in genom korridoren här måste vara jag.

Fem minuter senare hade han gått runt Lilla Björn i två vida cirklar.

Allt var lugnt.

Ytterdörren var öppen.

Han smög steg för steg uppför trappan till andra våningen. Stannade och lyssnade i korridoren. Någon snarkade visst i ett av de bortre rummen. Annars inte ett ljud. Tredje rummet på höger sida var det.

Sakta vred han upp dörren till Silverhielms rum och sköt igen den bakom sig. Han stod stilla i en halv minut och lyssnade på de två sovandes andhämtning som var alldeles jämn.

I handen höll han den gula plasthinken.

Det gällde att inte ta fel kille, det måste bli Silverhielm men vem var vem?

Han la handen på ljusknappen och tänkte efter. Värst var ändå att ta fel kille. Det var två saker han måste hinna observera. Och så vred han på ljuset och släckte det omedelbart och lyssnade. Fortfarande samma lugna andhämtning.

Silverhielm var alltså killen till vänster. Han sov på rygg dessutom.

Kontakten till sänglamporna och skrivbordslampan satt alldeles under skrivbordet.

Försiktigt ställde han ner plasthinken. Stanken började sprida sig i rummet, det var risk att dom vaknade av det. Så böjde han sig ner under skrivbordet och trevade efter stickkontakten tills han slutligen fann den. Men samtidigt kom hans fot åt stolen vid skrivbordet så att det skrapade lite. Den andre killen rörde sig oroligt. Det var bråttom men här gällde att inte tappa behärskningen för då var allt förstört.

Han lossade kontakterna och drog sig sakta ut från läget under skrivbordet. Sen lyfte han ut stolarna mitt på golvet. Så lyfte han upp plasthinken och trevade försiktigt med den lediga handen kring Silverhielms kudde. Nu kunde det inte längre misslyckas.

Så lyfte han upp plasthinken och välte den hastigt rakt över huvudet på den sovande Silverhielm och gick sen ut genom dörren och stängde dörren så tyst som möjligt efter sig.

Samtidigt som han rusade nerför korridoren hörde han Silverhielms hysteriska skrik och ljudet av möbler som vältes inne i rummet.

Femtio sekunder senare var han tillbaks inne i mörkret vid bandyklubban och fåtöljen bakom den uppriggade byrån.

Än en gång tystnaden och regnet. Det dröjde så länge innan Pierre sa någonting att Erik trodde att han sov. Erik räknade sina pulsslag med pekfingret mot halsen. Femtio slag, på väg ner mot vilopuls. Det betydde att han var alldeles lugn, eller åtminstone att kroppen bestämt sig för att vara alldeles lugn oavsett förnuftets spekulationer om vad som kunde bli rådisarnas hämnd.

– Slängde du in skiten i hans rum? undrade Pierre.

– Nej jag gick fram till honom och tryckte hinken över ansiktet på honom.

– Du är inte klok.

– Jo det var visst klokt. Ingenting kunde vara värre för Silverhielm och hans ståtliga klosterlöften.

– Dom kommer att slå dej fördärvad.

– Silverhielm blir utskrattad ändå.

De pressade in en Bibel mellan dörrknoppen och dörrposten. Om någon försökte böka upp bibellåset under natten skulle de hinna vakna.

Erik somnade omedelbart och sov drömlöst ända tills väckarklockan fick honom att kasta sig ur sängen och mot bandyklubban.

Nu var det dagen efter Klosternatten. Erik plockade fram en röd skjorta för att blodet inte skulle synas så mycket när det skedde som antagligen måste ske.

Men vid frukosten saknades bordschefen Silverhielm. Annars verkade allt som vanligt. Att folk stirrade på Erik i smyg var ju inte så konstigt, det berodde väl mest på att dom var förvånade över att han inte bar några spår av den Klosternatt som det spunnits så mycket förväntningar kring.

Fast saken var redan på väg att spridas ut. För på väg ut från matsalen kom två förstaringare och frågade Erik om det var sant att han faktiskt mulat Silverhielm med en hink skit. Erik svarade att han självfallet inte kunde ha gjort något sådant mot chefsrådisen. Fast å andra sidan så måste det ju ha varit samma skit som Silverhielm försökt slänga i hans ansikte, men missat.

Och så blinkade han åt förstaringarna och gled snabbt vidare i trängseln ut genom matsalsporten.

Saken skulle alltså vara ute i alla sina överdrivna detaljer redan till lunch.

Det betydde att dom skulle fånga in honom för misshandel antingen efter lunchen eller också efter middagen. Rimligtvis måste dom välja en tidpunkt när det fanns så många åskådare som möjligt. Men det var svårt att gissa sig till vad dom tänkte göra.

Förmiddagens lektioner sniglade sig fram. Han fick tillbaks terminens andra provräkning med betyget Ba och alltså var det klart att han rott upp underbetyget i matematik redan första terminen. Förresten skulle han inte få något underbetyg alls eftersom tiden i arresterna räckt mer än väl för att läsa in fysiken och kemin.

Men det var nästan omöjligt att slita tankarna från det som måste ske redan samma dag. Det viktigaste var ju att behålla övertaget i hån mot Silverhielm. Lite, eller för den delen mycket stryk skulle inte förta det övertaget. Frågan var om Silverhielm förstod det och kunde fundera ut någonting som skulle leda till ännu större förnedring för Erik. Men var det alls möjligt att hitta på något sådant? Inte ens öga för öga och tand för tand dög ju eftersom Silverhielm var prefekt och skulle bli mer skrattad åt bakom ryggen än någon annan prefekt någonsin. Någonstans måste det ju också finnas en gräns för hur mycket misshandel det gick att genomföra under beteckningen kamratuppfostran.

Silverhielm kom inte heller till lunchen. Men nu kokade skolan av detaljerade historier om Eriks hämnd. Erik förnekade allting i ord och bekräftade allting i ansiktsuttryck.

Det skulle alltså bli efter middagen. Möjligen kunde dom vänta tills det blev natt – nej förresten det var inte troligt att dom skulle stångas mot bandyklubban en gång till. Jo förresten, om dom kom på det där med rökfacklan i hemvärnsförrådet.

Det bästa var nog att provocera fram uppgörelsen direkt efter middagen. Alla andra alternativ verkade i vart fall sämre. Och det var ju inte så svårt att räkna ut hur man skulle få Silverhielm att tappa kontrollen över sig själv vid middagen. Om han kom, vill säga.

Silverhielm kom till middagen. Han satt redan på sin plats när Erik kom in i den halvfulla matsalen. Det uppstod en stor bubbla av tystnad när han gick fram mot bordet för att gå förbi Silverhielm och fortsätta till sin plats längst ner vid väggen.

Han stannade bakom ryggen på Silverhielm och väntade tills den självklara tystnaden lagt sig kring de närmaste kvadratmetrarna.

Så sniffade han i luften demonstrativt och ljudligt.

– Konstigt, sa han, jag tycker precis det luktar skit här, tycker inte ni det? Har du inte tvättat dej ordentligt, Silverhielm?

Omgivningen exploderade i halvt undertryckt skratt.

Silverhielm for upp och hade en blandning av hysteri och gråt i rösten när han skrek att Erik skulle gå och sätta sig och hålla käften och att dom nog skulle ta hand om Erik fortare än kvickt.

– Jajaja, ta det bara lugnt, svarade Erik, jag bara tycker du borde ha tvättat dej bättre så här vid matbordet och allting.

Och så vände han sej om och gick demonstrativt sniffande nerför gången mellan matborden, ackompanjerad av nya skratt.

Frågan var nu hur långt det gick att driva saken under själva måltiden. Det var på ett sätt att bränna alla skepp bakom sig. Det betydde att han redan vid nästa middag, när det nu kunde bli, måste fortsätta på samma sätt tills någon gav upp först. Och det skulle inte bli han som gav upp först och i så fall fanns det ingen möjlighet för Silverhielm att vinna hur mycket organiserat stryk han än lyckades åstadkomma. Så fick det bli.

Efter bordsbönen lutade han sig fram och ropade upp till Silverhielm att lukten kändes över hela bordet och så önskade han god aptit.

Silverhielm svarade inte.

Efter en stund högg Erik till igen.

– Fast det var väl fjärderingar- och rådisskit du fick i munnen va? Och det är väl godare än vår skit i realskolan?

Silverhielm svarade inte.

– Fast om man tänker på saken måste ju en del av skiten ha varit din egen. Med lite tur var det kanske den du fick i munnen!

Märkligt att Silverhielm kunde behärska sej. Det var lite olycksbådande.