Kapitel 20: Ny (1)

Allt var så tydligt.

Skarpt. Definierat.

Det klara ljuset från lampan i taket var fortfarande bländande, ändå kunde jag se de glödande trådarna inne i glödlampan. Jag såg alla regnbågens färger i det vita ljuset, och i utkanten av spektrat en åttonde färg som jag inte visste vad den hette.

Ovanför lampan kunde jag urskilja ådringen i det mörka trätaket. Under den såg jag dammkornen i luften, tydliga och åtskilda. De snurrade runt som små planeter, rörde sig runt varandra i en himladans.

Dammet var så vackert att jag häpet drog efter andan. Luften ven genom min strupe, fick dammkornen att virvla runt. Handlingen kändes fel. Jag kände efter, och insåg att problemet var att det inte fanns någon lättnad kopplad till andetaget. Jag behövde inte luft. Mina lungor väntade inte på syre. De förblev likgiltiga.

Jag behövde inte andas, men jag gillade det. Luften bar med sig smaken av rummet omkring mig – de förtjusande dammkornen, mixen av stillastående luft som blandades med friskare från den öppna dörren. Jag kände smaken av siden, ett svagt inslag av något varmt och åtråvärt, något som borde ha varit fuktigt men inte var det … Den lukten fick det att bränna och svida i halsen, ett svagt eko av giftets hetta, men lukten fläckades av klorin och ammoniak. Och framför allt kände jag en doft av honung, syrener och sol från det som var närmast mig.

Jag hörde ljudet av de andra, som börjat andas igen nu när jag gjort det. Deras andhämtning blandades med doften som liknade honung, syrener och sol, och förde med sig nya inslag. Kanel, hyacint, päron, saltvatten, nygräddat bröd, tallbarr, vanilj, läder, äpple, mossa, lavendel, choklad … Jag provade dussintals olika jämförelser i tankarna, men ingen passade exakt in. Så ljuvligt och behagligt.

Någon hade sänkt volymen på teven på bottenvåningen, och jag hörde någon – Rosalie? – röra sig där nere. Jag hörde också en svag rytm och en aggressiv röst som höll takten med rytmen. Rapmusik? Det förbryllade mig ett ögonblick, sedan avtog ljudet som om en bil passerat med nedrullade rutor.

Med ett ryck insåg jag att det kunde stämma. Kunde jag verkligen höra ljud ända från landsvägen?

Jag kände inte att någon höll mig i handen förrän den kramades lätt. Precis som den gjort förut, för att dölja smärtan, stelnade min kropp till av förvåning. Det här var inte en beröring jag väntat mig. Huden var slät och len, men den hade fel temperatur. Den var inte kall.

Efter den första, frusna sekunden av chock, reagerade min kropp på den obekanta beröringen på ett sätt som chockade mig ännu mer.

Luften väste ut ur min strupe, mellan mina sammanbitna tänder, med ett lågt, hotfullt ljud som påminde om en bisvärm. Innan ljudet hann ut spändes mina muskler och jag vred mig bort från det okända. Jag flög upp från bordet så fort att rummet borde ha blivit suddigt, men det blev det inte. Jag såg fortfarande varje dammkorn, varje flisa i träpanelen, varje lös tråd i mikroskopisk detalj när min blick svepte över dem.

Så när jag väl satt hukad i försvarsposition mot väggen – ungefär en sextondels sekund senare – hade jag redan förstått vad som skrämt mig, och att jag hade överreagerat.

Åh. Naturligtvis. Edward kändes inte kall för mig längre. Vi hade samma temperatur nu.

Jag satt kvar en åttondels sekund till för att ta in scenen framför mig.

Edward stod lutad över operationsbordet som varit mitt bål, med handen utsträckt mot mig och oroligt ansiktsuttryck.

Edwards ansikte var det viktigaste, men jag registrerade allting annat också, för säkerhets skull. Någon sorts försvarsinstinkt hade utlösts, och jag sökte instinktivt efter tecken på fara.

Min vampyrfamilj väntade vaksamt vid den bortre väggen, vid dörren, med Emmett och Jasper längst fram. Som om det fanns en fara. Mina näsborrar fladdrade när jag sökte efter hotet. Den svaga doften av något ljuvligt – men fläckat av starka kemikalier – kittlade mig i halsen igen så att den började bränna och svida.

Alice tittade ut bakom Jasper med ett brett flin. Ljuset reflekterades mot hennes tänder – ännu en åttafärgad regnbåge.

Det där flinet lugnade mig och fick mig att lägga ihop pusselbitarna. Jasper och Emmett stod längst fram för att skydda de andra, precis som jag antagit. Vad jag inte omedelbart förstått var att jag var faran.

Allt det här hände i utkanten. Större delen av mina sinnen och tankar var fortfarande fokuserade på Edwards ansikte.

I det här ögonblicket såg jag det för första gången.

Hur många gånger hade jag stirrat på Edward och häpnat över hans skönhet? Hur många timmar – dagar, veckor – av mitt liv hade jag ägnat åt att drömma om vad jag då ansåg var perfektion? Jag hade trott att jag kände hans ansikte bättre än mitt eget. Jag hade trott att det var det enda fysiska som var säkert i min värld – Edwards felfria ansikte.

Jag kunde lika gärna ha varit blind.

För första gången sedan de fördunklande skuggorna och mänsklighetens begränsande svaghet försvunnit från mina ögon såg jag hans ansikte. Jag drog efter andan och letade i mitt ordförråd, utan att hitta rätt. Jag behövde bättre ord.

Vid det laget hade den andra delen av min uppmärksamhet konstaterat att det inte fanns någon fara här, förutom jag själv, och jag rätade automatiskt på mig. Det hade nästan gått en hel sekund sedan jag hoppat ner från bordet.

Jag distraherades tillfälligt av hur min kropp rörde sig. I samma ögonblick som jag tänkt resa mig, stod jag redan upp. Själva rörelsen hade inte tagit någon tid alls – förändringen skedde omedelbart, som om den inte ens krävde någon rörelse.

Jag stod blickstilla och fortsatte stirra på Edwards ansikte.

Han gick långsamt runt bordet – varje steg tog nästan en halv sekund, han gled framåt som flodvatten över släta stenar – fortfarande med ena handen utsträckt.

Jag följde hans smidiga rörelser med mina nya ögon.

”Bella?” sa han lågt och lugnande, men oron i hans röst lyste igenom.

Jag kunde inte svara genast, eftersom jag var så förundrad över lenheten i hans röst. Den var som en perfekt symfoni, en symfoni för ett instrument, ett instrument mer avancerat än något annat människan skapat …

”Bella, älskling? Förlåt, jag vet att det är omtumlande. Men du är okej, allt är bra.”

Allt? Mina tankar började snurra, tillbaka till min sista timme som människa. Minnet kändes redan vagt, som om jag såg det genom en tung, mörk slöja – eftersom mina mänskliga ögon hade varit halvblinda. Allt hade varit så suddigt.

När han sa att allt var bra, menade han då också Renesmee? Var hon med Rosalie? Jag försökte minnas hennes ansikte – jag visste att hon hade varit vacker – men det var frustrerande att försöka se det genom mänskliga minnen. Hennes ansikte var höljt i mörker, så dåligt upplyst …

Jacob, då? Var allt bra med honom? Min bäste vän, som lidit så länge – hatade han mig nu? Hade han återvänt till Sams flock? Hade Seth och Leah också gjort det?

Var familjen Cullen trygg, eller innebar min förvandling att den låg i krig mot flocken? Täckte Edwards helförsäkring det också? Eller hade han bara försökt lugna mig?

Och Charlie? Vad skulle jag säga till honom nu? Han måste ha ringt medan jag brann. Vad hade de sagt till honom? Vad trodde han att jag hade råkat ut för?

Medan jag under bråkdelen av en sekund funderade på vilken fråga jag skulle ställa först, sträckte Edward trevande ut handen och smekte min kind med fingertopparna. Lena som sammet, mjuka som fjädrar, och nu med exakt samma temperatur som min hud.

Hans beröring verkade gå djupt under huden. Känslan var pirrande, elektrisk – den ilade genom benen, nerför ryggraden, vibrerade i magen.

Vänta, tänkte jag medan darrningarna blommade ut till en värme, en längtan. Skulle jag inte ha förlorat det här? Var inte förlusten av den här känslan en del av paketet?

Jag var en nyfödd vampyr, det var den brännande svedan i halsen bevis på. Och jag visste vad det innebar att vara nyfödd. Mänskliga känslor och behov skulle så småningom komma tillbaka i någon form, men jag hade accepterat att jag inte skulle känna dem i början. Bara törst. Det var priset jag måste betala, och det hade jag gått med på.

Men när Edwards hand kupades om min kind, som sammetsklätt stål, rusade åtrån genom mina förtorkade ådror och sände en ilning ända ner till tårna.

Han höjde ett perfekt ögonbryn och väntade på att jag skulle säga något.

Jag slog armarna om hans hals.

Inte heller den här gången medförde det någon egentlig rörelse. Ena ögonblicket stod jag rak och stilla som en staty, nästa ögonblick var han i min famn.

Varm – så uppfattade jag honom i alla fall. Med den där ljuva doften som jag aldrig riktigt lyckats uppfatta med mina trubbiga, mänskliga sinnen, men som var hundra procent Edward. Jag tryckte ansiktet mot hans släta bröst.

Sedan vred han besvärat på sig, lutade sig ut ur min omfamning. Jag tittade upp i hans ansikte, förvirrad och skrämd av hans avvisning.

”Eh … försiktigt, Bella. Aj.”

Så fort jag förstod drog jag åt mig armarna och gömde dem bakom ryggen.

Jag var för stark.

”Hoppsan”, muttrade jag.

Han log den sortens leende som skulle ha fått mitt hjärta att stanna, om det fortfarande hade bultat.

”Oroa dig inte, älskling”, sa han och lyfte handen för att röra vid mina förskräckt särade läppar. ”Du är bara lite starkare än jag just nu.”

Jag rynkade ögonbrynen. Jag hade varit förberedd på det här också, men det kändes mer surrealistiskt än någon annan del av det här otroligt surrealistiska ögonblicket. Jag var starkare än Edward. Jag fick honom att säga aj.

Han smekte min kind igen och jag glömde nästan bort min förvåning när ännu en våg av åtrå sköljde över min orörliga kropp.

Känslorna var så mycket starkare än jag var van vid, vilket gjorde det svårt att hålla fast vid en och samma tanke, trots det utökade utrymmet i huvudet. Varje ny känsla överväldigade mig. Jag mindes att Edward en gång sagt – hans röst i mitt minne var en blek skugga i jämförelse med den kristallklara musik jag hörde nu – att hans sort, vår sort, lätt blev distraherade. Jag förstod varför.

Jag försökte koncentrera mig. Det var något jag behövde säga. Det viktigaste av allt.

Väldigt försiktigt, så försiktigt att rörelsen faktiskt gick att urskilja, lyfte jag min högra hand för att röra vid hans kind. Jag vägrade låta mig distraheras av min pärlemorskimrande hand, den lena känslan av hans hud eller ilningen i fingertopparna.

Jag såg honom djupt i ögonen och hörde min egen röst för första gången. ”Jag älskar dig”, sa jag, men det lät som om jag sjöng. Min röst klingade som en klocka.

Hans leende bländade mig mer än det någonsin gjort när jag varit människa – nu kunde jag verkligen se det.

”Som jag älskar dig”, svarade han.

Han lade händerna om mitt ansikte och böjde sig mot mig – tillräckligt långsamt för att jag skulle komma ihåg att vara försiktig. Han kysste mig, först mjukt som en viskning, sedan starkare, häftigare. Jag försökte komma ihåg att jag måste vara varsam, men det var svårt att minnas någonting i den häftiga känslostormen, svårt att hålla kvar någon sammanhängande tanke.

Det var som om han aldrig hade kysst mig förut, som om det här var första gången. Och om sanningen skulle fram hade han aldrig kysst mig på det här sättet förut.

Det gav mig nästan skuldkänslor. Det här måste vara ett avtalsbrott. Inte kunde jag väl få lov att känna det här också?

Trots att jag inte behövde syre blev min andhämtning snabbare, lika snabb som när jag brunnit. Men det här var en annan sorts eld.

Någon harklade sig. Emmett. Jag kände genast igen det djupa ljudet; skämtsamt och irriterat på samma gång.

Jag hade glömt att vi inte var ensamma. Sedan insåg jag att jag lindat mig runt Edward på ett tämligen oanständigt sätt.

Förläget tog jag ett halvt steg tillbaka med ännu en blixtsnabb rörelse.